Berätta din historia om din strid. Upplys dom som inte vill tro att din sanning existerar!

Vi biomammor som kämpar för barnens rätt till båda sina föräldrar genom att försöka få papporna att ta mer ansvar, hör vi också hemma här?

Jag tillhör den gruppen också.. Också nyfiken.

Det finns massor med sådana trådar som avhandlar frånvarande pappor. Men ni kan ju starta en till om ni känner att det finns ett behov för det. 

Det jag vill med denna tråden är att belysa när det faktiskt är mamman som brister.
När pappan kämpar i motvind. Något som så många tror inte existerar.
Tyvärr är det även så att vi som berättar våra historier om och om igen är trötta på att aldrig bli bemötta med förståelse, utan vi blir anklagade för att ljuga, överdriva eller något annat.  Det är förmodligen därför denna tråden fortfarande är tom. Jag bad några stycken som jag vet har sådana här historier att gå in här och skriva... Vet ni vad jag fick för svar?
"Det spelar ingen roll, det är ingen som lyssnar eller tror på oss ändå"

Tråkigt.  

Ja vad tycker du själv när du läser trådstarten? Känner du samma när du läser trådar om bolån, invandring och sexbrist också? Att du måste minsann in och berätta in historia i en tråd som inte handlar om din situation?

Att papporna blir förfördelade i vårdnadstvister är en sån sanning som alla vet och bara de som har otur när de tänker förnekar. Däremot tycker jag det är ovanligt med personliga historier som går att relatera till, jag tycker det vore intressant att höra dina bekanta berätta. 

Och jag som biomamma som är i samma sits då? Hör jag hemma här?

Jag har inte fått träffa min son på 1,5 år. Jag har en dom från TR daterad januari i år där det beslutats att jag ska ha umgänge var vecka. Samt en dom från i somras gällande samma sak eftersom umgänget inte kommit igång trots första domen.

Pappa fick vårdnaden för två år sedan och uteslöt mig omedelbart ur sonens liv. Visst fick jag umgänge vh men inget mer. Jag gjorde klart för alla involverade att om pappa fick vårdnaden så skulle jag bli utesluten men ingen trodde mig. Jag har stångat mig gul och blå sedan dess för att få upprättelse.

Pappan har på de få samarbetssamtal han deltagit i uttalat sig negativt om mig och även sagt att han inte vill ha någon som helst kontakt med mig.

Så det är inte bara mammor som inte kan inse barnens bästa.

haha, Håller med :)
Jag har en historia om en pappa som till slut inte brydde sig om sina barn, och NEJ den historien hör inte hemma här. 

Förstår precis vad Iam menar, har sett det och det är oerhört sorgligt.
Min sambo har aldrig behövt kämpa för sin rätt att ha sina barn vv. men han har fått kämpa för att hans rätt till inflytande, att pappans åsikt ska räknas i barnens uppfostran.
Dom har varit på väg till rätten när mamman på eget initiativ har velat byta skola, barnen blev t.ex. lämnade själva 3 dagar när dom var mindre utan hans vetskap, mycket händer utan att han får reda på det, då han aldrig hade godkännt, han har fått slagits med skola för att ha rätten att få all info då mamman säger att hon ska informera men sen håller honom utanför etc.

I debatten vv/vh menar många att det är ett privilegie som förälder, frihet mm. Vad folk inte verkar förstå eller kunna ta in är att det också är en sorg! en sorg för en förälder att inte få träffa sina barn 100 % av tiden, en sorg att inte ha 100 % kontroll och inflytande över sina barns liv, en sorg att ibland måste få kämpa för sin rätt att vara förälder.
Vilken förälder vid sina sinnes fulla bruk skulle frivilligt välja bort sina barn 50 % av tiden, inflytande, beslutanderätt över vardagen etc 50 % av tiden, att få sina barns kärlek och närhet bara vv eller vh?? En mycket liten skara skulle jag tro.
Min sambo hatar att inte ha sina barn 100 % av tiden, hatar ännu mer att hans värderingar och åsikter i samhällets ögon inte är lika viktiga som mammans, och han kommer alltid kämpa för sin räätt att vara förälder om det behövs.

Här har du en till biomamma som visserligen lyckats behålla vårdnaden, men inte mycket mer. Jag har slutligen fått ett reglerat umgänge, som ständigt ställs in och eftersom barnet är över 12 år så kan jag inte begära verkställighet.
 

Först ett svar till anonym (utesluten mamma).
En kram till dig - det är, precis som du säger, lika hemskt när det sker åt andra hållet! Barn har rätt till sina föräldrar, både mamman och pappan. När EN part tar sig rätten att besluta hur (minst) tre liv skall se ut, inte bara sitt eget, utan även sitt barns och barnets andra förälder gör den personen ett grovt övergrepp mot både barnet, den andra föräldern samt eventuella hel eller halvsyskon anser jag.

Sedan till Iam.
Du vet att jag beundrar dig för att du orkar kämpa likväl för barns rättigheter som för föräldrarnas. Jag har sett här på FL hur du försvarat dessa rättigheter även då det är mamman som trycks ner och behandlas orättvist.
En eloge till dig att du ser bortom din erfarenhet och ser till MÄNNISKAN..
Först och främst barnen men även andra inblandade familjemedlemmar, biologiska, bonusar eller "halva"

Sedan då "vår" berättelse, som främst är min mans, men då jag träffade min man bara några veckor efter att han separerat från barnets mamma har jag varit med "hela vägen".
Det är en lååång historia...
Barnet var oplanerat, men föräldrarna bodde tillsammans. Men de levde då ett liv som gick mest ut på att festa och ha kul - en av anledningarna att det inte höll måttet när allvar och ansvar kom in i bilden.
Min man har berättat att om jag INTE kommit in i bilden som jag gjort, så hade han gett upp. Antagligen hade han haft liten, eller ingen kontakt med dottern idag.
Dottern var strax över året när de separerade, alltså för liten för vv boende. Pappan arbetade även natt så vid det tillfället verkade det vara en bra lösning. De bodde nära varandra och tanken var att de skulle kunna umgås mycket under veckorna ändå. Sedan började mamman ställa in helgumgänget, utan förvarning. Ofta för att hon hade viktigare saker för sig, som dottern skulle vara med på. Tex kalas och liknande i familjen..
Vad som hände i pappans familj spelade mindre roll..
Hon är fortfarande av den åsikten att om vi inte har något speciellt inplanerat kan hon lika gärna planera in saker på våra helger, såsom kalas, besök på nöjesparker/lekland mm. Hon kan inte se att vardagen är ännu viktigare att få med dottern än tillfällen då vi hittar på olika aktiviteter.. Men nu viker jag av lite.. Tillbaka till vad som hände i början..
Samtidigt som hon började bestämma över pappans helger gjorde hon likadant med sina. Hon kunde ringa fredag förmiddag inför sin helg, berätta för pappan att hon skulle ut o festa och beodra honom att ta dottern. Annars var han en dålig pappa..
Självklart ville han inte vara en dålig pappa, och självklart ville han träffa dottern så mkt som möjligt, så han ställde in eventuella planer, dansade efter mammans pipa och tog barnet den tid han tilläts.
Efter en period så tröttnade han och föreslog att han skulle byta arbete och att han kunde ta barnet på heltid, eller iallafall börja prova vv. Det blev tvärstopp.. Mamman sa att det inte gick - för då skulle hon förlora underhållet! Inte att hon inte ville träffa dottern mindre, vilket jag hade kunnat förstå, även om det inte är rätt - men jag KAN förstå känslan.. Vet inte om jag själv kunnat ha min son enbart vv.. Det hade fått gå, för han hade behövt få vara med sin pappa, men det hade varit tufft..
Men nej, hon använde underhållet som skäl..
Då försökte pappan ta det till rätten.. Innan det gick till rätten skulle de ha ett samarbetssamtal.. Dottern var då två och det borde varit möjligt att prova vv. Speciellt som de ju bodde nära varandra, så barnomsorg, närmiljö, vänner mm skulle vara oförändrad.
Men på samarbetssamtalet berättade socilatanten för pappan att barn mår dåligt av att flytta vv.. Att det är bättre för barnet att bo hos en förälder, först och främst mamman då, och ha en "helgpappa"... Inte bara när barnet är litet, utan ALLTID...
Att mamman är bättre för barnet..
Pappan vill naturligtvis inte att barnet skall må dåligt, och tyvärr tror han på att socilatjänstens personal kan sitt jobb.. Så han backar..
Tösen fortsätter att bo hos mamman och vh hos honom. I och med detta lugnar mamman sig något, helgerna börjar fungera som överenskommet och de börjar träffas mer i veckorna. Både så att pappan hämtar dottern hos mamman för att umgås några timmar, men även så att vi kommer o träffar dottern i mammans hem och även tvärtom, mamman kommer förbi med dottern, äter en bit mat, tar en kaffe osv..
Sen släpper mamman bomben med att hon är gravid med sin nya kille. Detta innebär att de vill flytta ihop såklart. Problemet är att han inte bor här. Det skulle innebära en flytt på 70mil ungefär. Förslaget är att barnet skall flyga ner till pappan en gång i månaden (en 2,5åring!)..
Pappan får reda på att han behöver skriva på papper för flytt, då de har gemensam vårdnad. Och vägrar såklart.. Då blir förslaget att de istället flyttar sju mil, till en stad där hennes nya kille kan få arbete.
Om pappan inte går med på det kommer hon att ta dottern och flytta de 70 milen istället.. Oavsett om han skriver på eller inte.. Det är nämligen så att eftersom boendet är hos henne, det finns en överenskommelse på vh enbart, så är chansen är extremt liten att det blivit dom på ändrat boende efter att de väl flyttat..
Så hon ger honom ett val.
Naturligtvis väljer han de sju milen..
Problemet är att pappan inte har körkort, det finns knappt några kommunikationer mellan hans boende och staden dit de flyttar. Därför är han och dottern beroende av att mamman lämnar och hämtar. Hon bestämmer alla tider igen och sitter återigen i en position där hon kan bestämma även över pappans helger.
Numera är dottern i tonåren. Hon kommer fortfarande vh, men även alla lov vi kan få ihop
Dock görs inga avdrag i underhållet för de lov, studiedagarmm (förutom för den överenskomna sommarsemestern). Gjordes avdrag så skulle barnet helt enkelt inte få vara extra hos pappan..

Vi har en relativt bra relation med mamman, men det är fortfarande på hennes villkor. Under alla år så har hon fortsatt att planera in saker på pappans helger. Hon låter dottern ringa upp och berätta att hon inte kan komma till helgen - för de skal till ex. lek och buslandet.. Detta händer om och om igen.
Hon ringer på semestern och frågar om hon inte vill komma hem till mamma nu, för mamma har planerat en liten semesterresa.. Och eftersom vi ändå är tillbaka från vår semesterresa och bara är hemma - så finns ju ingen anledning att dottern är där..
Det "positiva" i det hela, är att mamman sätter sin lediga tid högt. Det är viktigt för henne att kunna festa med vännerna. Därför är hon beroende av att hålla en god relation med oss. Eftersom vi gärna tar dottern extra om festerna infaller på mammans helger. Vi VÄGRAR däremot att byta bort en helg, utan har då istället tex tre helger i rad. Likadant på semestern. Vi har naturligtvis bestämda veckor, två för oss och två för mamman. Resterande sommarlovsveckor är "öppna". Oftast väljet dottern att tillbringa största delen av ledigheten hos oss, och det är något mamman går med på utan problem (denn asommaren tror jag hos sammalnlagt dodde hos oss sju veckor, avdrag i underhållet gjordes för två).
Som sagt, vi har numera en relativt välfungerande relation med mamman, men det har tagit tid, och det är försent att ändra vägen mamman valde att styra in umgänget på..
Och det är fortfarande mycket på mammans villkor...

För att försöka fokusera på trådstarten igen och inte förminska på det i särklass vanligaste sättet på FL: lasta TS för precis alla världsproblem som finns:

Jag tycker att det är oändligt sorgligt med alla mammor som tänker med förlängda märgen utan att koppla in hjärnan. Det är mer regel än undantag att det de hävdar är "för barnens bästa" i själva verket gagnar dem själva och deras självförverkligande genom barnen.
Påtalar man detta så finns det två alternativ.

1. Man är en man.
2. Man är ett troll.
Det tredje alternativet att man har rätt i det man säger existerar inte för självklart vet mamman bäst och självklart måste barn tas om hand på mammans sätt, allt annat är totalt uteslutet.

En bieffekt av det sistnämnda tror jag är en anledning varför det är en atmosfär av lynchning på FL. Man har ju som kvinna per definition rätt när det gäller omvårdnad om barnen och de som säger annat har fel.