Berätta din historia om din strid. Upplys dom som inte vill tro att din sanning existerar!

Den här tråden fick mig som mamma att tänka till lite. Vill inte berätta ngn historia. Men det är bra att, trots att jag VET det, bli påmind om att båda föräldrarna är lika viktiga. Ibland råkar "de dumma tankarna" ta över, även fast jag i handling inte gör ngt fel i våran uppdelning. Men i tanken....

Tack! Jag ska skärpa mig.

Det skrev jag inte, bara att man som bonusmamma sitter inne med EN version, som inte nödvändigtvis behöver vara den sanna, hur många föräldrar sitter inte och öser skit over sina ex utefter sin egen sinnestämning?

Självklart lyssnar man på det ens partner säger men sen tror jag det är väldigt många bonusföräldrar(både av manligt och kvinnligt kön) hör bion i telefon eller får skit själva, eller själva hör barnen berätta om vad bion sagt om dens mamma/pappa eller tom bonusföräldern!

Jag t.ex har fått skit i 3½ års tid där bion attackerar mig nere på stan och skriker att jag är hora och försöker ta hennes barn ifrån henne när MIN son på 2 år är med i vagnen! Hon hoppar på min familj och mina vänner med diverse hot och kränkningar! Jag har hört henne skrika det ena efter det andra till min man i telefon och vid överlämningar när barnen är med eller är i höravstånd, barnen har kommit och frågat mig och deras pappa varför mamma hatar deras pappa och mig, de frågar oss vad idiot är och varför pappa och jag kallas för det av deras mamma! Jag själv har varit med när barnen lämnats utan yttekläder och skor mitt i vintern! Jag har själv varit med när ena barnet kom till sin pappa med rinnande bajs ner för benen så hen hade sår och var knallröd överallt, papan fick bära hen då hen inte kunde gå av smärta! Jag har själv varit med när ena barnen kommit till sin pappa och berättat att hens mamma slår/skriker/drar i hår och inte ger dem mat!

Jag kan säga att jag VET att allt det min man säger stämmer om henne då jag själv både hört och sett denna sida av exet! 
Sen bara för att papporna lyser med sin frånvaro i dessa trådar betyder det inte att det är vi som bonusar som pushar! Jag har bara funnits som stöd till min man och gett honom råd som vilken partner som helst skulle gjort om den andre partnern mår dåligt! 
Sen (ja nu generaliserar jag män) är de flesta män jag känner inte så pratglada om sina problem, min man har samtalsterapeut och det duger för honom, han har mig, sin mamma och min mamma plus några få vänner han pratar med thats it! Det finns ingenstans på kartan att han skulle blanda in folk som egentligen inte har något med saken att göra.
Medans vi kvinnor har ett behöv att få prata av oss vitt och brett hos folk oavsett om vi känner dem eller ej!

 

Jag vet precis vad bonusens mamma gör och säger - eftersom det är mig hon tar kontakt med när det är något..
Jag hör vad min bonus säger, jag läser vad mamman skriver på facebook (nej, jag spionerar inte, vi är vänner på facebook och hennes statusuppdateringar dyker upp på min "wall").
Jag har under åren även blivit nära vän med bonusens moster, och tja, hon öser en hel del frustration över sin systers prioriteringar över mig.. Glömmer att jag är bonusmamman utan helt enkelt bara en nära vän som lyssnar..
Jag är inte heller dum och tror på precis allt min man säger om deras förhållande och uppbrott - jag vet att en del bara handlar om krossade känslor och svek. Jag är också medveten om att min man inte alltid är så enkel att leva med, tror inte att han är oskyldig i deras uppbrott..
Men jag har öron att höra med, ögon att se och läsa med, hjärna att tänka med, sålla och utvärdera situationer..

Så att vi bonusföräldrar blint tror på allt våra män säger om sina ex är ganska missvisande. Vi tror väl på dem lika mycket som vi tror på allt bästa kompisen öser ur sig över SITT ex.. Skillnaden är helt enkelt att vi själva ofta hamnar mitt i bråken och kan dra slutsatser efter det..
Vi är inte passiva åskådare utan dras in, vare sig vi vill det eller inte, i konflikten..

Och i vårt fall är det inte bara jag som bonusmamma som vet hur mamman beter sig utan även till exempel advokater och socialtjänsten... Vad skulle vara deras anledning att vinkla det? Att jag har hot, påhopp och förtal skriftligt från mamman mot mig - är det jag som hittar på och tolkar? 

Det här är ju löljigt. Vi säger inte att alla pappor är helgon och alla mammor förstör, vi försöker få fram en sida som, oftast av mammor, bortförklaras och ofta skylls på tex oss bonusmammor. Makens ex höll på så här innan  jag kom in i bilden, så det är inte mitt fel! Och nej, jag driver inte hans kamp, men jag står vid sidan om honom och kämpar för att vi ska få en lugn och trygg vardag för de barn som hör till vår familj. Jag driver inte den här konflikten, jag har blivit en ofrivillig del av den, där min roll är som stöd till min man. 

Faktum är att sambon faktiskt inte pratade skit om sitt ex. Hade han berättat sanningen om henne innan vi blev seriösa hade jag förmodligen lagt benen på ryggen och sprungit fort som fan åt andra hållet. 

Nu är jag en vuxen människa, fullt kapabel att göra mina egna bedömningar. 
Dessa har baserats på när jag hört henne skrika, när jag hört henne vräka ur sig sina elakheter, när jag läst hennes sms och hennes mail. När jag sett hur hon vänt dottern ryggen när dottern pratat om vår familj. När jag sett henne gråtandes lämna barnen här hos oss och säga "Va inte oroliga, ni får snart komma hem igen". När hon ringt och hotat med att förstöra mitt liv om jag inte "låter hennes barn vara". När hon anklagat mig och sambon för pedofili och barnmisshandel.. osv osv.

Tror du på fullaste allvar att man inte ser eller hör, eller blir indragen när man lever som bonusmamma?
Tro mig, jag önskade att jag inte hade upplevt något av det...  

Fast den här tråden handlar inte om fall där det finns anledningar. 
För vare sig du vill tro på det eller inte, så finns det många många fall där det inte finns några anledningar.
Där mamman är en egoistisk skitstövel helt enkelt.

Att bortförklara som du gör är just hela det problem jag vill belysa..
 

Varför tror många att det är för barnens bästa att ha en nära och bra relation med båda sina föräldrar, att båda föräldrarna är lika mycket värda?
Jag har tidigare hakat upp mig på barnkonventionens "barns rätt till båda sina föräldrar" då det i rättssalen och i domslut egentligen innebär barnets förbannade skyldighet att träffa sin andre förälder oavsett vad barnet vill eller mår bra av.
Jag sitter i en situation där barnet inte träffat sin andre förälder av egen fri vilja på över ett år och föräldern är i total avsaknad av ömmare känslor för sitt barn, enligt domslut skulle barnet tvingas till umgänge emot sin vilja med orden "Xxxxx har rätt till umgänge med uf varannan helg"
Barnet är läskunnig och vet vad ordet RÄTT innebär så det är ganska svårt att få h*n att förstå att det egentligen betyder MÅSTE / SKA.
Självklart går uf runt och drar sin egentillverkade version av varför h*n inte träffar sitt barn, beklagar sig över att ex:et förtalat denne inför barnet och fått barnet att ta avstånd och hata sin frånvarande förälder.
Ofta....dessvärre mycket ofta finns det faktiskt en orsak till varför barn inte har den där gudomligt underbara nära kontakten med båda sina föräldrar, och alltför ofta så är det faktiskt barnets vilja och välmående som bf sätter i fokus.
Eventuella kontakter med sin andre förälder kan barnet plocka upp när den känner sig mogen för det, stark nog att kunna gå därifrån om det inte fungerar.
Att barn väljer bort en förälder tycker jag inte alls är så konstigt om det t.ex. varit mitt upp i slagsmål, fylla, fysisk och psykisk misshandel, behövt lyssna till uf skitsnack och lögner om bf  och bonusförälder, blivit utsatt för hjärntvätt och mycket mer.
Självklart så skulle ju aldrig uf erkänna något av detta inför sin umgängeskrets eller sin familj så det är ju uf det är så fruktansvärt synd om som aldrig "får" träffa sitt barn som det älskar såååååå mycket.
Falska tårar och rent skitsnack helt enkelt!

Håller med helt och hållet! 

Men det finns faktiskt ett annat problem som också bör lyftas fram lite mer. Det talas ofta och varmt om att "barn har rätt till båda föräldrarna", men det finns faktiskt också fall där barn bör ha rätt att slippa den ena föräldern (eller kanske båda?). Alltför ofta så tvingas barn till umgänge med en förälder som de faktiskt far illa av att träffa.  

Bortförklara? Det var det fräckaste jag har hört!

Snacka om att nervärdera biomammor även om de "gör det rätta" trots att de varit utsatta för psykisk och fysisk misshandel. Det säger mer om dig än om mig faktiskt!

Jag vet MÄNGDER av oengagerade, slöfockar till pappor som inte lyft ett finger för att ta hand om sitt barn, som inte brytt sig det minsta om läkarbesök eller föräldraledighet och som efter separationen, då de träffat en ny (efter festarmånaderna/åren), kommer på att det är för dyrt att betala underhåll och buhu.. det är orättvist att mamman får barnbidraget! De papporna tycker jag inte det minsta synd om.