Berätta din historia om din strid. Upplys dom som inte vill tro att din sanning existerar!

Min histora börjar i Januari 2008 då jag träffade mitt Ex mitt barns far, det var intensivt, som en karusell upp och ner konstant. Lämnade mitt ex i Oktober 2008 då han försökte sparka ut vårt barn ur min mage pga jag vägrade göra abort och för att jag tog för många minuter på mig att stänga ner datorn kl 20.00 på en helg. Jag fick hjärnskakning, blåmärken och en riktigt ärrat psyke efter vår relation då hade vi bara varit ihop i ca 9 månader sen bestod flera månader av stalkning. terror. När det väl lugnat ner sig och jag var höggravid så uppmuntrades jag av barnmorskan med kommentarer att alla barn förtjänar en pappa att kontakta honom. Vi gick på parterapi, pratade. Allt lugnade ner sig tills första gången jag var hemma hos honom, han ville ha sex var hårdhänt å vägra ta ett nej, dock ej våldtäckt för jag vågade verkligen inte säga nej. Sen var han delaktig till viss del under de månaderna när jag väntade på förlossning. Men när jag väl fick värkarna sa han åt mig att hålla käften för jag störde honom när han tittade på film. Jag fick ligga i sovrummet och gråta av smärta för jag vågade inte skrika. Han var inte med på förlossningen för barnmorskan som skulle hjälpa mig att föda sa att det skulle ta flera timmar så han åkte till mig och somnade. Det gick fortare än förväntat och det första som jag hörde när han kom var hur han skrek på att jag ljugit för honom och gjort att han missat förlossningen. De första månaderna var  hemska, sen började jag kräva normala saker som att han skulle betala för en del av sin mat, hjälpa till med städningen. Inte skrika på mig inför vårt barn osv. Han var tydligen så elak mot mig verbalt att flera personer runt mig reagerade och en av dem anmälde till soc p.g.a oro över hans inverkan på mig och barnet.  Enligt honom är jag en vidrig ragata som håller hans barn ifrån honom, där han inte ens vet sitt barns adress eller något. Det är så synd om honom då jag kidnappat barnet från honom. För min del har jag skyddad identitet p.g,a honom nu och vad han gjort på senaste tiden. Jag har aldrig i hela vår tid vi känt varandra hindrat honom från att träffa sitt barn eller på något sätt inte samarbetat med hans familj rest upp till dem 1200 km till dem enkelväg två gånger. Skickar uppdateringar och bilder ca 4-8 gånger per år och mer om de önskar. Försökt göra det samma till mitt ex han svarar med att han inte önskar bilder på vårt barn eller uppdateringar. Så fort han väl önskar umgänge så fixar jag det med vissa krav då det passar bäst för barnet, i vårt fall mellan 9.00 - 18.30 för att det ska vara ett givande umgänge från bägge parter. Mitt ex skriker rakt ut när jag inte godkänner 20.00 - 23.00 umgänge med detta sagt han träffar barnet kanske 6 månader - 1,5 år emellan när de väl ses. Innan de ses så har mitt ex avbokat 1-8 gånger då mellan 2 dagar till 9 minuter innan vi ska ses. Jag har vittnet som sett detta, psykolog som kan vittna på vad detta åstadkommit bilder på vad han orsakat och polisanmälningar osv. Jag vill med detta få fram att det alltid är två sidor på myntet.  Jag tycker det är sorgligt med Föräldrar som inte vill barnets bästa, eller förhindrar umgänge, skadar barnet osv. Men det är inte alltid så glasklart som man kan tro. Jag kan förstå att jag själv är en bidragande orsak till att det gått så dåligt men jag försöker verkligen att de ska få en bra relation. Men just nu är inte pappan redo eller mogen för det men hoppas att om några år är han mera mogen för det nu är bara vårt barn 4 år så det är många år kvar.

Nä det som lam bortser från ibland är att det finns två sidor av samma mynt. Därmed inte sagt att problemet i TS inte existerar men jag säger att i de fall jag haft åtminstone lite insyn i har det visat sig att den andra sidan ofta inte varit helt galen ändå.

 

Hej, Jag har en historia om hur jag som mamma fått kämpa emot mina barns pappa om och om igen i över 5 år nu! 

Beklagar dina erfarenheter, men det är inte det tråden handlar om. Att det finns mammor som kämpar mot pappan för deras barns skull är det ingen som misstror... Det är när det är tvärtom som folk börjar misstro.
Vilket svaret till dig ovan från anonym är ett ypperligt exempel på.
Vill du fortsätta diskutera din historia ber jag dig vänligen att göra det i en egen tråd, och respektera att denna tråden har ett annat syfte än att smutskasta pappor.  

Jag kan inte se något svar ovan som riktat sig till mig? 

Jag tycker aldrig att det ska göras en bedömmning utifrån om man är mamma eller pappa, endast om man är en bra förälder och ser barnens behov i första hand eller inte!

Jag ber om ursäkt om jag sårat något med mitt inlägg, förstod inte att det kunde ses som att jag ville smutskasta mina barns pappa eller några andra pappor för den en delen! Om mitt inlägg ser ut som att det vill smutskasta mina barns pappa istället för att berätta mina barns sanning, då blir jag ledsen och får tänka mig mer för hur jag uttycker mig i framtiden!

 

här pratade vi om vad händer om föräldrar separeras medans barnet fortfarande ammas, och har svåra samarbetsproblem eller en av dem flyttar bort...då går det inte längre att pumpa och det mest logiska är att mamman prioriteras framför pappan tycker jag...

Jag som trodde det var barnet som skulle prioriteras... Nej, jag kan förstå din tanke - ammas barnet är det svårare. Men det går ändå att pumpa eller ge ersättning så att pappan kan ha längre dagar iallafall, kanske över natten men inte många nätter irad. Jag tror det är viktigt att pappan får vara med barnet själv, så att de kan bygga upp ngt eget, inte att bara träffas några timmar under mammans övervakande. Sen är det ju som Mattias 81 säger ovan, alla de barn som inte ammas, eller som delammas, kan ju med ditt argument likagärna ha sin huvudvila hos pappan?

att barnet ska prioriteras tycker jag med...det är bara att vi inte anser barn vara beroende av mammor på samma sätt...kanske bäst att låta experterna bestämma

min huvudpoäng var att det finns situationer där barnets rätt till båda föräldrar strider mot andra, legitima, rättigheter...t ex föräldrarnas rätt att vägra engagera sig eller rätt att bo var man vill...i fall vv boende inte är möjligt, måste man välja...blir det mamma pga amning eller inte, spelar egentligen ingen roll - någon blir boendeförälder, den andra får vh...

men det känns som TS vill begränsa tråden bara till stridande pappors berättelser så det känns artigt att sluta breda ut diskussionen

Det kommer du att tycka tills du sitter i den sitsen och det är du som blir berövad på att få träffa och bygga upp en relation. 
För sen när mamman har ammat färdigt.. då heter det att du inte varit tillräckligt närvarande i ditt barns liv och får därför inte lov att vara pappa till ditt barn utan att mamman eller annan kontaktperson är närvarande och ser till att du sköter dig. Så kommer det sen att pågå nått år.. Om du har tur. Har du otur har mamman inga som helst intentioner av att dela med sig av sitt föräldraskap, eller låta dig få bygga upp en relation till ditt barn.. Och har hon inte det finns det massor med kryphål och fördomar bland tjänsemän som gör att du som pappa blir helt bortplockad ur barnets liv.