Vems är barnprylarna?

Det är mina saker från början som jag skulle ge bort/låna ut av välvilja men om jag själv plötsligt behöver sakerna så får systern köpa egna prylar. Hur kan man tycka att det är rimligt att jag som äger sakerna ska ge bort dom för att sen köpa nya bara för att syrran vill ha dom? Hon får väl köpa egna som alla andra? Jag skulle se en liten skillnad om sakerna redan var hos syrran och användes men eftersom att så inte är fallet så kan hon glömma att hon skulle få dom i tråden som ni diskuterar.

Givetvis kan man inte bara ta tillbaka saker som man lovat bort! Det spelar ingen roll om förutsättningarna ändras - har man sagt att man skall ge bort någonting så får man ju hålla det!

Sedan så skulle väl de flesta normalfungerande syskonpar kunna komma fram till någon typ av kompromiss, där man delar upp sakerna och köper lite nytt.

Men att bara säga till systern att man ångrar sig tycker jag är fult. 

Jag som har "lawful alignment" säger att ett löfte är ett löfte.

Min familj betyder otroligt mycket för mig och jag relationen är avgörande för hur man resonerar.. 

Jag VET att min syster skulle vilja ge dem till mig, än vilken ekonomisk kris hon skulle befinna sig i. Än om det skulle betyda att hon inte skulle ha råd att skaffa allt till bebisen eller behövde svälta sig själv vissa dagar. Men jag skulle aldrig tillåta det och jag skulle nog (oavsett hennes ekonomiska situation) ge henne hälften av grejerna ELLER det hon var i mest behov av (även om det innebär att jag får behålla mindre än hälften). Jag anser att ett löfte är ett löfte och jag sviker inte min familj som är ALLT för mig. 

Intressant med kontrasten mellan kommentarerna och omröstningen.