I v.18, sambon vill absolut inte ha barnet.

Jag vet exakt hur det går till och att jag måste ansöka om det. 

Det har du rätt i och jag har fått förklarat för mig att det krävs en hel del. Barnet mår bra och jag har inga "problem" som säger att en abort skulle vara det enda rätta. Anledningen till varför jag funderar över att ansöka är pga min levnadssituation och att jag känner att jag inte kan ge allt vad ett barn förtjänar och att jag inte är redo. 

Troligtvis kommer det kännas bättre senare, men just nu är allt bara fel.  

Vet att det inte är en tillräcklig anledning. Men det är min anledning. Troligtvis kommer jag inte vela ta bort barnet alls när jag smält allting, men just nu är allting en röra och jag ville ha lite råd. 

Jag får helt enkelt inse att jag ska bli mamma. Just nu vill jag inte ha barnet, känner mig inte redo. Men har bokat tid hos kurator så får se hur det känns efter det. 

Sen är det sambon, han kommer lämna mig direkt jag förklarar att det inte finns något alternativ och att vi ska bli föräldrar. Det  känns enormt jobbigt eftersom jag inte ville att det skulle sluta så här. 

Igår kväll satt vi oss ner tillsammans och verkligen pratade om allt som har att göra med graviditet, bebis, våra känslor, ekonomi, boende, osv. 

Efter att ha suttit och lyssnat på honom så inser vi båda att han vart lika rädd som mig men att han visade det på ett annat sätt. Han tyckte i den stunden att abort var det enda alternativet. Nu har han insett att det är vårat barn det handlar om och han kommer finnas där för mig vilket val jag än gör. 

Jag kommer lämna in en ansökan och det är vad som bestämmer om vi blir föräldrar eller inte. Jag känner fortfarande att jag inte vill ha det här barnet, det är synd att jag inte upptäckte graviditeten tidigare.. 

Jag vill inte ha det här barnet och tror inte jag kommer ångra mig. Nu känner jag mig helt säker på att jag vill ta bort det och slippa allt det här. 

Tyvärr så vill jag inte genomgå en graviditet och förlossning och sedan ge bort barnet. Jag är nog för självisk för det.  

Jag har sett dokumentärer, filmer, bilder om barn som ligger och självdör och hur de ser ut och allting. Men tyvärr tror jag inte att det är ofta det händer. Jag har sett min systers barn som dog i v.20 så jag vet exakt hur det kommer se ut. Det är ingen idé att ni kommer med en massa skit om att jag är en mördare osv. Det spelar ingen roll vad ni säger. 

Jag gör hellre en abort än föder ett barn som inte är det minska önskat från min sida. Jag vill inte ha detta barn och det kommer inte spela någon roll hur mycket bilder eller filmer ni länkar för jag har bestämt mig.

Jag har alltid en massa barn runtomkring mig och jag älskar barn. Men det gör fortfarande inte att jag känner mig som en mördare eller att det jag vill göra är fel. Jag vill göra det som känns rätt för mig och inte det som ni tycker är rätt.  

Sen får ni tycka vad ni vill om mig, det rör mig inte i ryggen. Jag är inte redo, jag vill kunna ge mina barn det de förtjänar. Idag fick jag veta att jag fick jobbet jag var på intervju för, och jag vill inte sluta om ett par månader.  

Detta blir min sista uppdatering här eftersom dom flesta verkar tro sig veta hur jag kommer tycka och tänka och hur jag känner. 

Jag har haft samtal med kurator ett antal gånger om detta och står fortfarande fast vid mitt. Har idag skickat in ansökan och får veta på fredag. Jag har lämnat pappan eftersom han reagerade som han gjorde och jag vill inte ha en sån person i mitt liv. Jag anser själv att jag har vart väldigt oansvarig  och kommer hädanefter att vara lika noga med preventivmedel som jag vart förut. Jag har kollat upp allting om foster i v.18 - v.22 så jag vet vad jag kommer gå igenom. Men jag vill inte föda fram ett barn som är så oönskat av sina föräldrar. Jag vill älska mina barn från första sekunden jag får veta att jag är gravid. Jag är 100% säker på att det här är rätt val. 

Blir jag inte beviljad kommer jag göra allt för att ändra min åsikt och göra allt för barnet, jag kommer inte adoptera bort det och jag kommer inte hata det. Men jag tror inte att jag kommer må bra av att ha ett barn jag inte kan ge allt det förtjänar, jag vet att jag inte kommer må bra av att leva på soc ännu längre och jag vet att jag inte kommer må bra av att hon/han inte får ha sin pappa där. Därför har jag och kuratorn på KK bestämt att vi ska ha fortsatt kontakt ett tag framöver hur det än blir. 

Detta är helt och hållet mitt beslut, så det är ingen idé att ni försöker ändra åsikt åt mig. Jag VET.  

Min ansökan gick igenom. I lördags fick jag ta första tabletten, på måndag morgon fick vi åka in för att slutföra. På kvällen, ungefär kl 9, kom han ut. Vi fick ligga kvar över natten eftersom det var problem med moderkakan som inte ville komma ut och för att jag var enormt slö och yr efteråt. 

Det här är någonting jag absolut inte kommer vela göra om. Även fast jag känner att det var rätt beslut för mig och barnet nu vill jag aldrig mer uppleva att inte ha ett levande barn som kommer ut. Jag vet att många tror att jag kommer ångra mig, men ärligt tror jag inte det. Det känns bra, även om det är jobbigt. Det enda jag ångrar är att jag inte kollade på honom, hade faktiskt gärna velat se hur han såg ut. 

Jag kommer ha fortsatt kontakt med kuratorn på KK och jag kommer tänka på honom och jag kommer kanske till och med gråta lite över valet jag gjort. När jag slutat blöda och livet gått tillbaka till det normala kanske jag kommer känna någonting annat än nu, men precis just nu, i skrivandets stund, är jag nöjd över att jag avslutade graviditeten istället för att genomföra den och inte kunna ge mitt barn det liv jag ville kunna ge honom.