Min "underbara" svärmor bestämde sig för att hennes äldsta son inte skulle få bo hemma längre eftersom han hittat en tjej med egen lägenhet. Han var då nästan 22 (och svärföräldrarna var inte trångbodda) och arbetslös, och jag var 21, bodde i en etta på 26 kvm med kokplatta och var student. Första gången jag träffade min svärmor började hon planera mitt och sambons gemensamma hem, visade i kataloger osv. Vi hade då vart ett par i tre veckor, känt varandra något längre.
Efter ytterligare några veckor flyttde han in i min lilla etta, och tre månader senare flyttade vi till en större lägenhet.
Det kändes totalt galet men ändå rätt på något sätt. Jag tycker fortfarande att svärmors agerande var idiotiskt, och har väl inte i denna dag ett bra förhållande med henne. Sambon och jag har snart varit tillsammans i 14 år, vi har väl haft tur att det fungerat bra från dag 1.