Anonym (också allergisk) skrev 2012-12-25 12:43:18 följande:
Men alltså, så värst allvarlig allergi mot katter kan ju TS inte ha, eftersom hon (om jag förstår rätt) inte tagit någon medicin alls och ändå lever.
Hade jag varit i TS situation hade jag fått tillkalla ambulans för länge sedan, skulle inte ens komma på tanken att försöka sova i samma hus som en katt! Likadant med min son - han skulle dö om han sov en natt i samma hus som katten.
Så jag förstår om familjen tycker hon överreagerar lite - om hon verkligen blev sjuk av katten så hade hon inte stannat kvar, utan åkt hem eller till akuten för att få medicin. Är man verkligen dålig så väntar man inte, man åker in.
Är man allvarligt allergisk så går det inte att vara i samma hus som en katt. Är man bara lite allergisk så går det, men det är kanske inte så behagligt.
Du vet väl om att man kan reagera olika vid olika tillfällen?
Själv har jag varit nära att dö av allergi mot häst. 10 år senare ägde jag en egen häst som jag klarade av att ha genom att vidta olika strategier. Idag kan jag inte gå in i ett stall utan att känna av häst direkt.
Jag har, som jag beskrev tidigare, varit nära att av katt. En katt som fanns i källaren på vårt hus.
Idag har jag katter, men jag måste alltid tänka mej för, de har et eget rum i källaren, jag kan inte ha dem inne osv.....dessutom så klarar jag katt bättre nu än när jag var barn.
Min syrra hade hund. Så länge jag träffade den ofta ute så funkade det rätt bra, men senare när jag träffade den väldigt sällan så kände jag av den direkt.
Just pga att allergin kan funka på så olika sätt så tror jag att människor har svårt att fatta.
Jag vet inte hur många ggr jag suttit på middag hemma i mitt föräldrahem med hund under bordet, " det går väl bra" reaktionen har kommit på vägen hem. Då ingen ser.
Nu är jag en som haft tur, jag har inte så stark allergi som många andra, men inte ens jag vet ju när det slår till ordentligt igen
