Varför har ni monogama relationer ?

För jag hinner fan inte mer.

Jag har full förståelse för de som väljer att leva i icke-tradionsenliga förhållanden. Ibland önskar jag att jag var lite mer sådan också.
Nu är jag inte det utan väldigt monogam och förväntar mig samma tillbaka av min livskamrat.
Det tror jag har att göra med att jag vill satsa hundra procent, hela tiden och då finns det noll procent över till andra.
För att förklara det enkelt.

Men alla fungerar olika förstår jag och inget är mer rätt än något annat så länge öppenheten finns.

För jag vill inte dela med mig. Jag är känslig person och har ett behov av att känna mig speciell och att jag är den enda. Känner inget behov att vara med andra. Jag tycker det är något speciellt när man har varandra. Om man ligger med andra känns det bara som att man bor ihop men inget mer. Men sen så är det min åsikt och säger inte att någon av sätten är rätt. Alla är vi olika...

Håller med några ovanstående. Att vara med andra skulle kännas som att relationen inte är seriös. Jag föredrar den här intimiteten och närheten som man får av att man lever monogamt, där man bor ihop och finns för varandra varje dag. Jag är också väldigt känslig och skulle aldrig vilja att min man åkte iväg en helg för att vara med någon annan. Sen förstår jag inte hur man får tid till att ha flera relationer, särskilt i det samhället som vi lever i idag, där livspusslet knappt går ihop med EN person.

 

Får man fråga vad det är trådstartaren haft för dåliga erfarenheter?

Jag lever monogamt men är inte främmande för ett öppet förhållande i framtiden om det skulle passa. Polyamoröst har jag svårt att tänka mig, dels på grund av den praktiska aspekten av att dygnet endast har 24 timmar, men också för att min uppfattning om kärlek är att dela gemensamma mål och sträva åt samma håll vilket jag inte ser möjligt med flera personer samtidigt. Just nu trivs jag mycket bra med att leva monogamt. Why fix it if it aint broken?

Ärligt: jag har fullt upp ändå. Jag har man, barn, karriär, hus, stor trädgård, ett par fritidsintressen och vänner jag knappt hinner träffa. Även om vi inte nödvändigtvis har ett monogamt förhållande så är det vad vi hinner med. Att dribbla ytterligare relationer skulle ta alldeles för mkt tid i anspråk när vi knappt hinner va tillsammans vi två eller hela familjen så mkt som vi vill.

 Skål för den! Håller helt med - har ju fullt upp med en karl, orka vara med flera.

Dock misstänker jag att det också är väldigt "inpräntat" i oss att man ska vara monogam. Det här med öppna förhållanden och liknanden är ju ändå ganska nytt och jag tror att vi inte riktigt vet hur vi ska bete oss när sådant kommer på tal. Kan man inte helt enkelt säga att så länge man är lycklig i det förhållande man lever i så är det helt ok? Det som är rätt öfr mig är kanske inte rätt för alla andra.

Jag har vänner som är bi och gärna är med flera men det tycker inte jag är något konstigt, det funkar bara inte för mig.

Jag är numera monogam, främst av två skäl. Jag är för ego för att dela min man med andra samt att min man tycker det är självklart att det ska vara så. Så vi är väl ganska överrens. Men jag delar alltså inte den där "självklara" utgångspunkten som jag vet att de flesta förutsätter, dvs att det är otänkbart att va med nån annan än min man. 

Det gör jag också.
Och jag lever i fria relationer.
Kontentan: vad har det här med monogami/polyamori att göra?

Vänligen lägg tillbaka dina fördomar under den fuktiga sten där du hittade dem

"Åh, jag hinner inte, så vi ser till att bara vara två" (om att ha barn) - hur får ni det till att det blir mer tid? 

Det är väl just precis en bra anledning att, t.ex. skaffa barn med flera vuxna? Förstår inte riktigt.