Varför har ni monogama relationer ?

Jag har bara kärlek nog till en person i taget, skulle det dessutom finnas en annan med i bilden skulle jag nog dö av avundsjuka. Jag vill ha min partner för mig själv. Jag skulle aldrig kunna se mig själv i ett öppet förhållande, eller i ett stadigt förhållande med fler än mig och min partner.
Min partner ger mig allt och mer därtill, plus en massa jag inte ens vill ha, men det är han ensam som ger mig det - jag skulle inte kunna tänka mig att någon annan ger mig annat. Jag vill inte ha en komplement eller dylikt. Mina behov blir tillfredsställda, även om jag ibland får onanera själv eller se en film jag velat se med en vän istället för min partner.

jag lever i ett monogamt förhållande för att jag tror till att börja med att jag inte skulle kunna var riktigt förälskad i flera samtidigt!

sen så är ju tvåsamheten tillräckligt komplicerad som den är, utan att rör in en tredje part!

jag kan såklart finna andra människor attraktiva men i slutändan vill jag bara hem till min man, för att ingen annan duger! :-P    

    

Jag har haft två längre förhållanden (och ett flertal kortare före och emellan dom två). Ett som varade i dryga 3år och ett som varat i dryga 7år (mitt nuvarande). I det första av mina längre förhållanden var jag otrogen. Det berodde på att vi inte passade så bra ihop som vi ville göra. Tiden var inte rätt kanske, vi var på olika ställen i livet och ville olika saker, men vi blundade för det länge. Otrohet är ingen lösning och det finns, enligt mig, inget som rättfärdigar otrohet, men det kan finnas förklaringar till varför det sker. För min del var förklaring det, att jag var i ett förhållande med en person som jag så gärna ville känna samhörighet med, som jag så gärna ville se en framtid med, men det gick inte. Inte just då åtminstone. Att vara otrogen löste som sagt inte det, men det gjorde att vi fick ett avslut åtminstone. Jag vågade tanke tanken på och erkänna att förhållandet inte var rätt.

I mitt nuvarande förhållande (jag är gift numera), så har jag aldrig haft en tanke på att vara otrogen och som det känns just nu, så kommer jag inte ha det heller. Saker och ting kan dock förändras. I mitt förhållande nu är vi mer på samma våglängd, gällande det mesta. Jag känner den där samhörigheten och jag ser verkligen en framtid tillsammans. Känslan i det här förhållandet är en helt annan. Det beror väl delvis på att jag utvecklats som person, men också på att min partner är någon annan. En person jag är mer kompatibel med.

Att leva i en relation med endast en partner och hålla fast vid enbart den partnern är för mig stärkande. Det ger mig trygghet. Jag vill ge allt till en person och få allt av en person. För mig är det såhär jag trivs bäst, bara jag och min partner :)

Jag varken behöver eller vill ha någon annan än min man.. kort och gott. 

Jag har levt med en man i många många många jättemånga år. Jag har till och från blivit lite kär i någon på jobbet eller så. Då har inget hänt. Har fortsatt mitt liv med min man.

Men så blev jag helt oplanerat "förförd" av ett gammalt ex. Jag tänkte att jag skulle ha båda under en tid. Men den tanken fick jag lämna. Vi började träffas och plötsligt var jag kär. Vansinnigt kär. Jag var tvungen att säga stopp till min man. Nu måste jag skilja mig från maken oavsett om jag får det här gamla exet eller inte. Han är också gift och jag vet inte om han är för det här med att ha fler. Men det verkar inte så. Han vill stanna kvar eller ev skilja sig på sikt - hur han nu får ihop det? 

Vi är nog olika vi människor. Har svårt att veta om det är normativa värderingar som styr mig eller om det är äkta kärlek som inte går att dela, eller personliga värderingar.

För mig känns det som att jag har ett stort hjärta för EN person bara. Hopplös romantiker. Lite tråkigt. Men det här exet hade kunna kommit när som helst i livet och bara tagit mig. Helt säkert. En person jag aldrig lyckades glömma, så på sätt och vis har jag varit med någon annan fast han fanns i mitt hjärta, om än så väl begravd att jag inte minns allt förrän nu.   

Jag har aldrig haft ett förhållande, men om jag träffar en tjej så vill jag att hon ska vara den enda för mig. Och jag den enda för henne.
Jag är romantiker, och det känns bara rätt för mig.

Jag är alldeles för egoistisk på det planet.
Skulle inte vilja dela min eventuella partner med någon annan, så då ska inte heller han behöva dela mig med någon annan. 
Är jag i ett förhållande, så är det med EN man, den man som "äger" mitt hjärta.
-Innan dess, en helt annan sak, ett helt annat ämne.
  

Jag skulle inte orka med fler än en kärleksrelation samtidigt eftersom jag är en känslig och tillbakadragen person och därför inte har tillräcklig energi för att klara av för många nära relationer.

För att jag aldrig skulle orka underhålla flera kärleksrelationer. Mannen och jag har svårt redan idag att hitta tid för bara oss, kan tänka mig hur bedrövligt det skulle bli om en (eller flera) till skulle planeras in. 

Dessutom har jag inte hittat någon annan än min man som jag vill ha en kärleksrelation med.  

Har varit otrogen, men nu måste jag välja. Jag har inte varit med båda, utan avstått från mannen. Nu ska jag ge beskedet till den jag är otrogen med att jag inte vill mer med honom. Vill jobba vidare med min man och jag är fortfarande kär i den jag varit otrogen med. Den enda chansen att han får mig är att han skiljer sig. Då får han göra det först, vilket han inte kommer göra. Vilken jävla idiot man är! 

Jag inser att jag är en dåre. Men behövde en relation. Min man och jag hade ingen.  

Hej! Jag heter Marika Hellgren och går sista året på gymnasiet. Jag håller just nu på med mitt gymnasiearbete där jag undersöker kopplingen mellan otrohet och monogami och undrar ifall någon vänlig själ därute hade kunnat svara på min enkät.

Det är 11 enkla frågor och tar inte lång tid. Tack på förhand! Kram till alla som svarar!

docs.google.com/forms/d/1ZJjWnFzZ8USyC390ARG2pFm24BFsQAZidxvcVBoFAL4/viewform