Anonym (Diagnos) skrev 2013-01-15 11:09:08 följande:
Men då kanske han har fått fel diagnos? Om det depressioner han lider av och har inga typiska aspergerdrag alls.
I så fall borde din son få en ny utredning, på en gång.
Annars kanske det är så att du som mamma "inte ser" dom typiska aspergerdragen.
Jag jobbar inom detta område, med människor som har asperger och det är lätt för dom att verka ematiska, dom ser hur andra gör och gör likadant, det är inte alls svårt, men att verkligen känna empati, inombords, det är det ingen med asperger som gör, allt är inövat.
det är väl självklart en person med asperger gråter om mamma dör, men detär bara för sin egen skull, eller för att han vet att det hör till att gråta när någon dör.
Men vad är det här för TRAMS. Man blir ju f-n mörkrädd och ledsen när man läser att du arbetar inom området och har en sådan syn på människorna du arbetar med. Du borde verkligen fundera på att byta område!
Asperger är ett syndrom, dvs flera samtidigt uppkommande symptom eller fenomen som tillsammans bildar en helhetsbild. Personer med Aspergers har framförallt svårigheter inom Wings triad, vilket är:
Frånvaro av eller begränsad förmåga till ömsesidigt socialt samspel
Frånvaro av eller begränsad förmåga till ömsesidig kommunikation
Nedsatt föreställningsförmåga, vilket innebär begränsningar i beteende, fantasi och intressen.
Mina svårigheter är framförallt socialt sampspel, jag klarar inte av att läsa alla outtalade signaler man förväntas kunna, jag missar ibland ironi och skämt även om jag blivit bättre på det. Jag har problem med lätt beröring, klädlappar som skaver, obehagligt ljus från lysrör t.ex. och surrande ljud. Jag tenderar att snöa in på saker och gräva ner mig i något specifikt intresse och helt glömma tid och andra saker. Jag har även väldigt svårt med saker som kronologisk ordning, att översätta en karta till verkligheten och matematik.
MEN jag har fullt fungerande empati, jag förstår vad andra människor känner (i situationer där man förväntas förstå det), jag avskyr att se andra fara illa och försöker hjälpa och trösta om jag ser någon ledsen, för att jag bryr mig om andra, inte för att jag lärt mig att det är något man "ska" göra.
Jag har man och barn och många vänner och jag lever ett fullt fungerande och lyckligt liv. Ibland hamnar jag i jobbiga situationer pga min Asperberger men jag tror inte att jag lider mer än en random neurotypisk människa, alla har vi olika svagheter och styrkor vi måste hantera.
(Även om jag kan erkänna att jag for ganska illa under min skoltid pga mobbing, men det var å andra sidan innan syndromet var känt så jag hade ingen diagnos och fick inget hjälp och stöd vilket dagens ungar förhoppningsvis får.)