Ni som är otrogna, varför???

Jag läste TS .

Läs lite mer då så du förstår att det inte alltid handlar om att ha en helt igenom dålig personlighet, och kanske kanske förstår du hur somliga av oss kämpar, kämpar för att överleva och klara livet som er andra..

Alla otrogna har dock inte dock inte din problematik.

Nej men man kan ha andra typer av problem såsom dålig självkänsla och annat

Hejsan.
Jo, det är väl inte helt ok om jag ska vara ärlig, "avslöjade" min sambo för ett par veckor sedan så livet är inte helt på topp just nu, men vi är överens om att försöka, ge det en andra chans, fast för mig är det gamla talesättet ganska starkt "en gång otrogen, alltid otrogen".
Hur, när o varför orkar jag inte ta nu...  

Hm.. :( Ok.. 

Jajo men så behöver det inte alls vara det beror på varför man är det.

Jag förstår att det är vidrigt jobbigt, och tycker du är världens finaste som stannar hos honom, men ni måste ärligt talat söka nån form av behandling för det här..
Jag tror oxå att du förstår att det inte handlar om dig och dina ev brister osv för då hade du inte stannat..

Det här låter bog konstigt både för dig och andra som läser - Men sett ur mitt perspektiv : Ta det inte personligt för det är inte det 

Jag fattar igen att det låter sjukt konstigt för en normal människa.. Men det är verkligen inte personligt och riktat så att säga. Snarare riktat mot honom själv
Det är som om man lever i en egen värld på en egen planet och inte tar till sig det riktiga livet och det man gör mot sin familj sambo man fru osv, utan en enda tanke på skadan man ställer till och utan en tanke på det man riskerar.
Som en flykt fast man inte har nåt att fly ifrån, eftersom det inte är fel på det man har. 

Inte ens idag fattar jag egentligen vad jag gjort eller vad som skulle hända om det kom fram, konstigt och sjukt.
Men de där jag smsat med knullat med hånglat med haft förhållanden med, är som ett andra liv som en fantasi dröm som jag egentligen inte ens vill ha. Som ett mål en dröm om att vara nån annan byta liv eller vad som helst Det går inte ens att förklara.. 

Man tar av sig sig själv och går in för hull och hår för den där romansen som for real liksom inte existerar för det finns inget normalt i den ingen vardag ingen äkthet, fast ÄNDÅ då man håller på finns en ilska mot den man bor med- Måste han fan finnas kan han dö eller så jag får vara ifred och hålla på HAN HINDRAR MIG
Från vad.. ? 
Från vad.. 

Jag vill ju inte ha de där andra så här i efterhand, jag vill bara vara normal och vilja ha det jag har fast på ett normalt sätt.
Faktum är ju att bättre man än den jag har skulle jag få leta efter i flera livstider. Men det är INTE DET 
Om jag kunde fatta vad det är om om igen och igen

Går nån förbi nu är det kört här kan jag säga.. Jag kommer att få ett återfall om det kommer nån nu

" Ge mig mod att förändra det jag kan och  förstånd att inse skillnaden"
Förändra vad.. ? Inse skillnaden på ? 
Ja jag vet fan inte. Jag ser det men det känns som om jag inte kan göra ett skit åt det, för då det händer ser jag ju det INTE, först efteråt. När det är försent. Jag kan inte förändra mig jag kan bara försöka HELA TIDEN att låta bli.

Fyfan det är så svårt

 

Ja, jag tycker det är högst märkligt, han sitter och skickar sms till andra tjejer, samtidigt som jag legat i famnen och myst, han har talat om hur mycket han älskar mig, kan inte göra mig något ont... Och ändå, när han vet hur sårad jag skulle bli om det kom fram, så håller han på med det han gör....
Ja, det gör mig verkligen skitlessen, förbannad och fruktansvärt sårad.
Värst är ändå känslan av att vara förnedrad, det är hemskt, jag har inget gjort och ändå är det jag som är förnedrad, jag är "the bad guy", det var jag som avslöjade honom, satte krav, var nollad och likgiltig, eller är fortfarande ska jag säga, även om det nu är "bara" tre veckor sedan så börjar han/vi falla tillbaka i det gamla lite, han skickar åter meddelande, vilket han lovat att inte göra, jag surar, komenterar och får sura miner.....   

Han vid sin dator, med telefonen som vibrerar konstant, jag på andra sidan hans skärm med min dator, sur, irriterad sårad och ja....
Nä, nu skiter jag i det för ikväll tror jag, dags och försöka sova lite....  

Ja den känslan är hemsk..Precis efter den kommer tokiggörandet, den där lögnen i ansiktet fast man VET
Men ändå ljugs det
Att bli förnedrad och tokiggjort är förödande för dig, ni måste söka hjälp ärligt talat.

Det finns bra hjälp -Absolutions , DBK, och så finns KS sex mottagning som kostar som vanligt husläkarbesök de är bra.

 

Buhu? Dålig självkänsla är det väl många som har utan att lirka fram könet? Att man kan göra misstag köper jag, men sen tror jag många bara är otrogna för att dom KAN. Som vuxen och medveten om sin problematik söker man hjälp eller undviker situationer manhar svårt att hantera....

Sexmissbruk, ptjaa, men om man då bryr sig om sin kärlek erkänner man ju det direkt och får hjälp.

Det är ju lögnerna som är förödande och krossar familjer...

Jovisst men man krossar sig själv först