Ni som är otrogna, varför???

Ska svara så fort jag får tid på ditt inlägg sen Anna.

Skymtade bara förbi nyss och läste om att ni tror det är ego.

JA! Missbrukaren ÄR EGO! Så är det bara. Klart man är ego, när man är missbrukaren. Där räknas bara ens egna behov och alla andra får stå åt sidan.  

Anna, det värmer att du trots ditt missbruk lider med mig, jag menar det är ju du som är bedragren, inte den som blir bedragen.

Samma minut han klev ur bilen på uppfarten bestämde jag mig för att inte säga något nu på lunchen, han är dock bara hemma 20 minuter och jag känner att jag kan vara så pass "mogen" och vuxen att jag ger honom tiden att förklara ikväll, när vi i lugn och ro utan tidspress kan prata.

Vi satt och pratade som vi brukar, jag var otroligt nog väldigt lugn, mådde skit vilket jag talade om och ja det gjorde jag, blodtrycket var skyhögt, likaså pulsen och han tyckte kanske det var dags att söka hjälp, men jag sa att det kom för en timme sen, och det brukar gå över och det gör det, men oftast sitter det kvar ett par dagar, men idag vet jag ju varför.... Stressen, oron tankarna över det som hänt, det måste vara det som triggat igång mitt bltr och puls.

 Jag satt och tittade på denna mannen jag älskar runt jorden och tillbaka, tankarna for runt, VARFÖR???

Tänk om det ännu en gång var en av mina mardrömmar... likt de jag hade för 6 månader sedan, då det verkligen var mardrömmar..
Helikoptrar som störtade i vår trädgård, barnen blev mördade, jag blev jagad med allehanda vapen, älsklingen dog när han var på utryckning och givetvis otrohet.

När jag vaknade på natten eller morgonen om jag lyckats sova genom allt så var jag rädd för att gå ner och titta så det verkligen inte låg en helikopter på gräset, låg barnen levande i sängarna, de veckor älsklingen hade jour var ja livrädd när han var tvungen att åka på utryckning, tänk om polisen kommer och ger mig ett besked jag inte vill ha, eller att de kommer när han är iväg på hv och de har sina skjutövningar, något har gått snett... 
Jag hade drömmar att jag gått genom hans mobil och dator, jag kan inte ens hans lösenord.  

Ska jag återgå till ego, ja men visst, jag som gammal alkoholmissbrukare vet att jag bara tänkte på mig själv, bara jag fick dricka bryr jag mig inte om andra, skiter fullständigt i vad de tycker och tänker, det är min ensak.....
Jag drack aldrig när barnen var vakna, bortsett från lite öl till maten, men det tycker jag är ok oavsett vem det gäller, men så fort de lagt sig hämtade jag ölen eller vinet och drack...
Jag tålde ju en del, så jag blev sällan väldigt påverkad.
Aldrig att jag drack starksprit.

Jag måste återkomma till magkänslan igen...
Den är så stark just nu så jag kan nästan ta på den...
Ja, han satt och pratade med en random brud igårkväll, ville ha bilder, antar att skickade bilder han med, möjligen att det var nakna bilder, att han var tvungen att runka till dem, hellre de än att han kåt kom och ville nuppa.

Var det verkligen ett så fruktansvärt samtal nu när jag tänker efter?
Jag hörde aldrig ett ord om att de ville ses inte ett ord om sex, däremot hörde jag något i stil med "jag har ju vatt ganska trevlig/snäll mot dig de senaste dagarna" och det är en tolkningsfråga...
Men jag vet vad han menar med de orden.....    
 
Men någonstans är jag verkligen redo att ge honom en chans att rätta till det, prata, visa mig att han tar bort bilderna, tar bort sin profil på dejtingsidan, talar om för den här bruden att det är färdiglekt.

För i slutändan är det faktiskt mig han säger att han älskar, mig han sover bredvid, det är jag som får kyssar, kramar, det var han som ville att jag flyttade hit för 8 månader sedan, det är vi som planerar renovering av huset, semestern, det var han som såg till att min ena son fick ny cykel, skridskor, nya kläder när han flyttade hit för en månad sedan, för att jag är sjukskriven och inte själv har de så fett med pengar just nu. 

Inte att jag på stående fot kommer att förlåta honom, han har verkligen lyckats att knäcka förtroendet, men jag är så jävla vansinnigt förälskad i karlafan så det gör ont.
Jag vill verkligen inte vara utan honom, han är mitt allt.....

Usch, detta blev ju lite dubbelmoral känns det som och långt, ber om ursäkt för det.
Men nu har jag fått ut mina tankar lite....     

Du är så klok.. ! :D 

Du vet hans yrke gör ju att han är kickad, kicksökare.. Kanske kickarna därifrån inte längre räcker ? Han måste ha mer pirr. Större pirr.
En kick vill alltid ha mer som alkohol, det krävs större och större mängd.. 

Ja, visst är jag, nä skämt o sido.

Min (livs)erfarenhet gör att jag istället för att explodera direkt så ligger det och pyr lite, lite som att suga på karamellen istället för att äta den direkt.
Ja, jag kan absolut köpa de med kicken, jag har ju själv behövt den.
Det är ju en jävla kick de får, när larmet går o de ska från 0-100 på ingen tid....
Adrenalinet rusar, jo det kan jag absolut förstå.

Jag är nästan rädd för min icke ilska, varför är jag inte arg?
Bara sårad, kränkt, respekten och tilliten har fått sig en käftsmäll, så mycket vet jag...
Samtidigt som jag inte ens är arg eller ledsen så vill jag vara det, han har ju burit sig illa åt.       

Tack ska du ha, jo men jag har en del erfarenheter, båda goda och mindre goda.
Jag har gått en av livets hårdaste skolor och därmed fått lära mig att visar man inte respekt, tillit och förtroende för någon så kommer man stå där ensam en dag.

Jag pratade med älsklingen igår och fick väl inte mycket gensvar, mer än att han kunde "väl" plocka bort appen om nu den störde så förbannat....
Vi pratade fram och tillbaka och jag blev inte riktigt klok, eller fick inget bra svar ska jag säga på vilken gång i ordningen det var....
men tydligen är det inte första gången, jo att han ringde var det tydligen, men har skickat sms och mms till andra med, bilderna totalvägrade han dock att ens radera.
Ja, vad ska jag göra??
Hans telefon... jag är inte hans mamma.
Men en sak fick han nog in, han låg i soffan i 3 timmar och bara stirrade i taket, sen ber han mig lägga mig hos honom, vilket jag gör (konstigt va, så sårad och ändå kryper jag upp och lägger mig i famnen), tittar mig djupt i ögonen och säger, "Det är dig jag älskar, jag vill inte träffa de där tjejerna, det är bara en dum sak som fortsatt"..
Hur vida jag ska tro på det eller ej, ja det får tiden utvisa.
Viktigaste av allt är ändå att han vet att jag vet... Och att vi trots detta kunde somna i varandras armar igår.....

Jag vet inte om jag är för naiv som tror på detta...
Men det kände så jävla bra att ligga där med honom i soffan och titta på tv, även om jag inte hade ro att göra annat än att tänka så kan det kvitta, menar han vad han sa, vilket min magkänsla säger att han gör, ja då vore det faktiskt fan själv om vi inte klarar detta...
Det är ju trots allt denna karljävel som jag älskar...
              

Anna: jag är matmissbrukare, men det är ändå JAG som väljer vad jag äter. Att bara prata om missbruket och sjukdomen och helt bortse från sitt eget ansvar är... lågt, tycker jag.

Jag inser absolut mitt eget ansvar i det hela, därmed inte sagt att jag har kontroll över det. Det är skillnad.

Ibland måste man ha hjälp och vård för att ta sig ur saker.

Inte heller påstår jag att mina handlingar är och bör accepteras, eller möta förståelse. Jag ursäktar mig inte, men jag vill att andra ska se det från den andra sidan och därmed få en viss "förståelse" för att det inte är den bedragne som alla gånger gör fel. Det är många som tror att de gjort fel i relationer och tror att det är fel på de som gör att partnern är otrogen.
Jag vill belysa att det är den otrognes fel inte den bedragnes.

Som sagt jag ursäktar mig inte, inte ett dugg. Jag är bara tidigare helt oförmögen att stå över mitt eget missbruk och destruktiva beteende, som har vart för mig helt bortom kontroll.

Jag börjar sakta få kontroll nu. Men igen -Det finns inga ursäkter att skada andra människor. Oavsett varför. Men det kan finnas ORSAKER till att man gör det.