Ni med "bara" ett barn...Ångrar ni att ni inte gjorde syskon? Ensambarn,hur hade ni det??

Jo men jag menar att min son troligtvis inte kan sakna syskon på det viset, då han aldrig haft/kommer ha några. Man kan önska att man hade haft en bror, partner osv men saknad är ju något du känner när något eller någon inte är där längre. En saknad är ju av något du har haft. Man kan inte sakna att vara gravid om man aldrig har varit det. Man kan inte sakna ett drömjobb om du inte haft just det jobbet. Man kan inte sakna ett syskon om du inte haft några. Att önska och längta är något helt annat, enligt mig i alla fall.

Jag har alltid saknat syskon. Jag har känt mig ensam hela tiden, och när jag var liten kände jag mig ofta utanför trots att jag hade många kompisar. Mina föräldrar lever fortfarande, men när de dör står jag där ensam. Mina barn kommer aldrig få några kusiner på min sida.

Jag var inte bortskämd med materiella ting, men kanske ovan att dela uppmärksamheten? Gick iofs på dagis från ettårsåldern. Jag upplever att jag som barn hade svårare att hantera konflikter än jag kanske haft om jag inte varit ensambarn. Jag var alltså väldigt konflikträdd. Jag VET ju inte om det har med det att göra, jag bara spekulerar :)

Jag vill ha fler än ett barn, absolut.

Jag är funktionellt endabarn och visst ibland har jag saknat syskon men det är inget jag tänker så mycket på idag. Jag har haft svårt att bli gravid och har därför bara ett barn. Det är ju som det är, det finns både för och nackdelar med att vara endabarn. Vi har råd att resa mer, uppleva mer, gå ut och äta etc ja mycket mer än om vi hade haft 2 eller fler. Men visst ibland saknar vi alla syskon men vi försöker lösa det genom att umgås med andra barnfamiljer. Mitt barn går på förskola och där tränas det ju hela tiden på samspel så jag tror inte att barndomen blir speciellt annorlunda.

Jag hade verkligen önskat mig ett syskon!
Mindre fokus på bara mig hade varit enormt skönt.
Tänk om man haft någon att dela barndom med..

Som vuxen idag lever jag därför med att vara ensam om att ta hand om en älskad men dock åldrande förälder. Sorgen över att inte ha någon närmre än min man att dela hans framtida bortgång med..
Ingen att ha möjlighet att minnas min barndom med den dagen min pappa är borta..

Behöver jag säga att jag själv skaffat mer än ett barn?
Tror inte det va ..

Jag är själv ett "endabarn". Min pappa dog dessutom när jag var fem år gammal. Jag har många gånger saknat syskon. Olika mycket i olika åldrar.

Jag bestämde mig tidigt att ha många egna barn och tätt i ålder. Jag ville att de skulle ha glädje av varandra när de var små och inte själva kunde välja kompisar på samma sätt som de kan när de blir äldre.

Resultatet blev fyra barn på fem år och det är det absolut bästa jag har gjort. Barnen stod och står varandra jättenära. De är nu vuxna och vill själva ha många barn så något måste vi ha gjort rätt.

Idag när min mamma är gammal så saknar jag syskon jättemycket. Jag har ingen att dela mina minnen med som man kan med syskon. Kompisar har jag även från barndomen men det är inte samma sak ändå. 

Så nej, jag skulle aldrig planera för endast ett barn. Nu kan det bli så ändå på grund av andra omständigheter och då får man hantera det. 

Jag är ensambarn eftersom min storasyster dog vid födslen och sen blev det inga fler barn för mina föräldrar.
Det är klart att det finns både för- och nackdelar med att vara ensam,men i mitt fall är det få fördelar.
Var även länge enda barnbarnet. Höga förväntningar på mig - nejdå...

Det som var bra med att vara ensam var att jag verkligen fick vara i fred när jag ville(men också väldigt ofta när jag inte ville),ingen tog mina grejer,eget rum och jag blev ärligt talat ganska bortskämd eftersom jag var den enda att skämmas bort. Men ungefär här slutar fördelarna.

Jag känner mig och kände mig väldigt ensam. Speciellt på somrarna när alla kompisar var bortresta och det inte fanns någon att vara med utom mina föräldrar och deras vänner. Eller som när man var iväg på "roligheter",jag vet inte hur många bilder jag har på mig själv på olika nöjesfält där jag ensam åker karusell,ensam klättrar i träd,ensam badar,ensam äter glass samtidigt som jag försöker se glad ut inför de vuxna som tagit med mig ut på roligheter för att jag ska ha kul. Likadant var det på jularna.Bilder på mig där jag öppnar berg av julklappa ensam,tittat på kalle ensam,tittar på när de vuxna dricker glögg ensam.
Jag växte upp med vuxna och var därför väldigt lillgammal. Visste inte hur man umgicks med barn även om jag hade och har många vänner. De sociala koderna fixade jag inte alls.

Jag minns hur avundsjuk jag var på mina vänner som hade syskon,för det hade ju alla. Utom jag. Jag ville inget hellre än att behöva dela med mig,ha någon att bråka med,någon att leka med,någon att vara lik,någon som var barn med mig. Varje år önskade jag att tomten skulle ge mig ett syskon.

När jag var 10 år skilde sig mina föräldrar och då blev det ännu ensammare. Skyfflas mellan mamma och pappa varannan vecka,inte ha något fast hem,inte kunna planera något och ännu mer"tom yta".
Ingen på min sida mot föräldrarnas beslut över mitt huvud,ingen som visste hur det var för mig och var i samma sits.

Jag är nu 20 år,har sambo,barn och många vänner. Båda mina föräldrar i livet och mor- & farföräldrar och kusiner(fast släkten bor långt bort),men ändå känner jag mig redan väldigt ensam och rotlös.
Jag vet inte om saker jag var med om när jag var liten verkligen hände eller om jag hittat på dem för jag har ingen att minnas min barndom med.
Just det saknar jag verkligen. Jag har ingen att säga "Åh,kommer du ihåg när..." till. 
Och jag har ingen att jämföra mig själv med,ingen säger "åh,ni har samma ögon,ni måste vara syskon."
Jag känner mig nästan som ett adoptivbarn. Jag kan inte spegla mig i någon annan i min ålder. Det saknar jag också. Min sambo har tre syskon,de är så lika,man ser direkt att de hör ihop och att de har något gemensamt.
Jag förundras varje gång jag ser mina drag i min dotter,äntligen någon att vara lik. Jag tror att en av anledningarna till att jag fick barn tidigt är att jag ville ha någon att vara lik,någon som delar mina gener. Låter sjukt,men lite så är det nog.

Även om mitt förhållande till föräldrarna är rätt kasst så bävar jag för den dagen de är borta. Då minns ingen annan än jag mitt förflutna och jag kommer inte ha någon att prata med om hur de var som föräldrar.  Ingen som minns dem som jag. 

Min dotter ska få syskon,jag vill inte att hon ska ha det som jag. Min sambo pratar ofta varm om relationerna till sina syskon. Hur de var en liten grupp som barn och hur bra vänner de är nu som vuxna. Jag är glad att hans syskon har barn. Vill att dottern inte bara ska ha syskon utan vara del av något större,en stor familj.

Det är kanske inte just att jag är ensambarn som är problemet utan rotlösheten och ensamheten. Har ditt barn många andra,både vuxna och barn nära sig,VARJE dag att knyta ann till så kanske det blir bra i alla fall.

fluu, Jag känner igen mig lite i din berättelse trots att jag har en tre år yngre bror. Visst vi hade varandra på semestrar och sånt så där skiljer sig våra erfarenheter, men det där du beskriver om rotlöshet och lillgammalhet stämmer även in på mig. Mina föräldrar umgicks med andra par som hade barn (pojkar) som var lika gamla som min bror. De hade yngre eller mycket äldre syskon. Jag hade aldrig någon att leka med och satt mest med de vuxna. Min bror bor kvar på orten där vi växte upp och har många barndomsvänner där. Jag har flyttat 50 mil bort och känner ingen samhörighet med våran uppväxtort.

Det jag vill komma till är att jag tror att syskon är viktigt, men inte allt. Våran dotter kommer troligtvis att bli enda barnet pga svårigheter att bli gravid samt ett förlorat barn i magen. Det jag tänker på är att nätverka med andra föräldrar som har barn som passar henne. Kanske tom skapa en grupp på ett sånt här forum för andra som bara har ett barn. Se till att hon har kompisar eller kusiner med på semestrar. Jag kommer att söka med ljus och lykta efter bekantskaper som gynnar henne och jag hoppas att det blir bra. Kanske kommer hon att sakna syskon eller troligtvis kommer hon att göra det, men jag vill sträva efter att minska tomrummet så mycket som möjligt. 

JO,det här med att ensambarn kan ha svårt att dela...

Min erfarenhet är tvärtom. Mina vänner med syskon ville inte dela med sig eftersom att de alltid tvingades dela. Jag hade inga problem att dela med mig,när jag väl var ensam igen så var ju allt mitt.

Ville inget hellre än att dela med mig och jag är så fortfarande. Vill dela fika med någon,skämmer bort folk med presenter,ger bort grejer,i ett desperat försök att vara del av något.

Pratade med min man om det där som alla säger, att de har råd att resa och göra mer grejer med barnet. Han bara skakade på huvudet och drog fram lite fotoalbum och visade lite från deras resor. De har varit runt hela världen och han saknar någon att dela dessa minnerna med.

Så när han, hans mamma och hans pappa var på disney world sprang jag omkring med mina syskon och kusiner och lekte på gräsmattan i vattenspridaren. Skulle aldrig byta de härliga minnerna mot något.

Tråkigt också att våra barn aldrig kommer få kusiner på hans sida. Vill liksom inte välja bort hans familj vid högttider som jul och så men det känns ju mer naturligt att fira jul tillsammans med de som har barn och det tycker min man med.

Ja,det är olika. Jag tror att det inte nödvändigtvis är viktigast med blodsband utan nära band till andra barn och vuxna. Att känna att man är del av något och som man kan ha ett förflutet med.

Det jag saknar mest egentligen är som sagt inte att ha haft någon att leka med utan att ingen kan minnas min barndom med mig,ingen utom jag vet hur mina föräldrar var som föräldrar och ingen utom jag kan minnas dem på samma vis när de dör.