Ni med "bara" ett barn...Ångrar ni att ni inte gjorde syskon? Ensambarn,hur hade ni det??

Jag är ett "ensambarn" (konstigt uttryck egentligen) och kan inte se att jag fått några men av det. Möjligen bortskämd med kärlek och uppmärksamhet, för pengar fanns det lite av.
Jag kände mig aldrig ensam som barn och blev utåtriktad, social och en hejare på att skaffa lekkamrater.

Jag tycker alltså att jag präglats positivt av min uppväxt såtillvida att jag aldrig har haft några som helst problem att underhålla mig själv eller att gå ut och skaffa vänner.
Jag var inte heller lillgammal men det kanske beror på föräldrarna eller ens egen personlighet, vet inte.

Tycker det är märkligt att folk som skaffar ett barn ska behöva förklara och försvara sitt val och som nästan blir anklagade för att vara hemska föräldrar som dömer barnet till ett liv i ensamhet.
Jag tycker det låter betydligt ruggigare när folk upphör att säga att de ska skaffa barn och istället börjar säga att de ska skaffa syskon - inte för att de önskar sig många barn utan för att annars blir det synd om det barn de redan har.
"Mamma, varför skaffade ni mig"?
"För att din syster/bror skulle få någon att leka med"

Vi är som sagt olika och detta är MIN upplevelse. 

Jag är ensambarn, kommer ihåg alla gånger jag grät för jag kände mig ensam. Skulle alltid fixas med att ha med kompisar på semestrar och annars hoppas på att träffa andra barn på plats, och jag var grymt blyg och tyckte det var superjobbigt. Har därför valt att ha flera barn själv. Och faktiskt, sedan första barnet kom (har nu fyra) så känner jag mig äntligen inte ensam :).

Det kan säkert ha med grundpersonligheten att göra OCKSÅ. Men om man har en sådan personlighet att man HAR svårt att skaffa vänner och senare partner, så blir det ju ett Helvete att vara enda barn. För då har man ju INGEN ALLS. Enstöringar med syskon, brukar i alla fall alltid kunna åka till något av sina syskon för att fira jul, påsk, midsommar o.s.v.. De har någon som håller koll på att de inte bara försvinner. Någon som kan ingripa om de hamnar på sjukhus eller gruppboende (t.ex. efter en olycka som medför hjärnskada eller förlamning), och inte blir väl behandlade där. Någon som kan föra deras talan.

Jag minns än idag ångesten jag kände innan jag fick mina barn, att jag skulle råka ut för något sådant. Att inte ha en människa man kan lita på, utan vara helt i händerna på betald personal... 

Känner igen känslan! När jag fick upp mitt första barn i famnen, så släppte mycket av ensamhetsångesten och rädslan jag burit på i hela mitt liv! Äntligen någon som jag hörde ihop med på ett SJÄLVKLART sätt. Som jag ALLTID skulle ha en relation till livet ut, och som inte bara kunde byta ut mig mot någon annan, som var mycket roligare. För jag skulle alltid vara hans mor...

Nä, jag tror aldrig att man kan vara lika trygg med några andra relationer än blodsbanden.  Hälften av alla äktenskap spricker också idag, så man kan inte heller känna sig i hamn bara för att man är gift...

Jag är ensambarn och vet ju inget annat. Hade nu i vuxen ålder önskat att ha ett syskon som jag kan prata med och dela med mig av min familj. Och jag av dennes... Redan som väldigt ung fick jag hushållssysslor. Jag fick senare abeta på helger och en del av sommaren för att få följa med på semester. Mina föräldrar ville lära mig värdet av pengar, sparande och att kämpa i livet. Tufft ja- men ack så nyttigt. Visst blir många ensambarn bortskämda men det behöver inte alls vara så;)

Bortskämd kan ju vara på olika sätt...

Bland de ensambarn jag känner så är bara ett fåtal riktigt bortskämda rent materiellt. Men flera (obs inte alla!) är väldigt vana vid att stå i centrum och få mycket uppmärksamhet, och ser på tillvaron mer utifrån sig själva än vad en genomsnittlig person med syskon gör. (Alla ser tillvaron utifrån sig själva såklart, men det finns gradskillnader i hur man tolkar saker och hur mycket man framhäver sina egna behov kontra andras.) Ibland träffar man en ny person och när man får höra att hen är ensambarn så är det bara som att alla bitarna faller på plats, ibland är det tvärtom att man helt klart trodde att hen var en storasyster/storebror pga sådana drag.

Jag tyckte det kunde var tråkigt att vara ensambarn på semestern eftersom jag var så himla blyg som barn så jag vågade aldrig leka med nya kompisar även om det fanns gott om barn där vi var. Men vi reste å andra sidan inte så mycket så det var ju inte ofta, en vecka om året kanske. Annars har jag aldrig haft något emot att inte ha syskon. 

Vi var osäkra på om vi skulle ha fler barn, jag trodde att jag skulle ångra mig senare om vi bara hade ett barn, så vi försökte få fler. Men efter 3 missfall på 4 graviditeter tröttnade jag och vi lade ner försöken och jag har hittills inte ångrat mig (nu är dottern snart 8 år). Jag ser mest fördelar med 1 barn, och dottern har ännu aldrig uttryckt någon önskan om syskon, vi får väl se hur det blir senare.

Min man har 2 syskon som han inte har någon kontakt med, och han var nog mer tveksam än jag till att skaffa fler barn för han mindes bara hur jobbigt det var att vara äldst och behöva ta hand om sina småsyskon jämt.  

Det enda jag tycker är tråkigt är att min dotter inte har några kusiner. Men det skulle ju inte spela någon roll om min mans syskon skaffade barn eftersom han ändå inte har någon kontakt med dem... 

Under småbarnsåren kan barnen ha lite kul med sina kusiner men det spelar nog ingen roll när du blir äldre. Vi flyttar runt mer i världen idag än förr. Jag har ingen kontakt med mina kusiner idag. Mannen bor på samma plats han växte upp och träffar dem nån gång ibland på kalas för jämn födelsedag vart femte år eller så.

Vår barn har ännu inte kommit upp i kompisåldern men försöker hitta på kul med andra från dagis och kusinerna. Det räcker så långt. Lekplatser och andra ställen där det finns många banr besöker vi mycket. Har du fler barn kanske du stannar mer hemma. Vi är ofta på utflykt och träffar andra där.    

Fast vad ska man annars utgå från? Det är klart att ens erfarenheter präglar en, och det ligger i människans natur att skapa mönster - på gott och ont givetvis. Min erfarenhet är att alla flerbarnsföräldrar är trötta. (Alla säger det själva också, men tycker givetvis att det är värt det.) Är det då så konstigt att jag drar slutsatsen att det är rätt mycket jobbigare att vara förälder till två barn än till ett, åtminstone medan de är små?

Jag tror absolut att jag skulle vara en bra förälder till en fyraåring och en sexåring. Men man ska liksom överleva de där första 18 månaderna också. Det här handlar absolut inte om att ingen kan klara av det, utan om att vi, jag och min fru, känner att det vore oss övermäktigt. Är då inte det ansvarsfulla att avstå fler barn, oavsett om vårt barn kommer att sakna syskon i perioder?
Jag tror ju inte att blodsband ger trygghet heller. Visst hjälper jag min bror om jag har tid, lust och ork, men jag har vänner jag skulle offra bra mycket mer för. Och ja, jag fattar väl också att inte alla syskonrelationer ser ut så, och att jag inte ens ger mitt barn en chans till en bra syskonrelation, men man ska inte inte heller gå och tro att bara man har syskon så löser sig allt. Vi har heller aldrig lekt tillsammans - när vi blev större åkte vi alltid med kompisar på semester för att vi var odrägliga annars. Hade jag varit endabarn hade jag kunnat roa mig själv, medan min bror absolut inte kunde det. Eller jo, det kunde han - reta mig.

Vad jag vill ha sagt med detta är att man inte kan veta. Man kan påverka, men aldrig veta hur det blir. Om man skaffar fler barn bara för att det första ska få syskon riskerar man att bli gruvligt besviken. Jag tycker att barn ska vara efterlängtade för sin egen skull - om det blir en bra syskonrelation är det givetvis en enormt stor bonus, men det ska inte vara grunden för ens existens.

Men alltså, hur många är det som helt ärligt skaffar ett andra barn BARA för att barn nr 1 ska få ett syskon? Ligger det inte normalt en barnlängtan i botten? Det är i alla fall vad jag hoppas och vill tro. Sedan att man ser framför sig att barnen ska få utbyta av varandra, det är väl mer en del i att drömma om hur den nya familjen ska bli?

Jag menar inte att man ska förkasta fakta som att tvåbarnsföräldrar har det kämpigare än föräldrar till ensambarn. Jag menar att man inte ska tro att bara för att man själv har haft det på ett visst sätt i relationen till sina syskon, så kommer det bli likadant för ens egna barn. Varje relation är unik som sagt, och om jag har en dålig relation till min mamma så betyder inte det att jag måste få en dålig relation till min dotter. Utan det kan bli något helt annat. Tycker inte man kan vara så spiksäker om det där med att två barn alltid är värre än ett heller. Om jag bara ser mig omkring bland de barnfamiljer jag känner så är det inte så att ju fler barn, desto tröttare föräldrar. Tvärtom så beror det mycket på barnens personlighet, hälsa, inbördes åldersskillnad, om föräldrarna jobbar deltid, har god tillgång till barnvakt, sätter ribban högt över lag, samarbetar bra osv osv. En av de mest harmoniska familjerna jag känner har tre pojkar, och en av de där föräldrarna verkar ha det tyngst har en pojke.