Ni med "bara" ett barn...Ångrar ni att ni inte gjorde syskon? Ensambarn,hur hade ni det??

Jag saknar jättemycket att ha ett syskon att dela minnen med, att ha trygghet hos och så vidare. Jag har ett syskon, ett två år yngre syskon, men vi slogs genom hela uppväxten och har numera enbart kontakt via våra föräldrar. Jag säger inte att jag går och önskar livet ur mitt syskon, men mitt liv, både som barn och som vuxen, hade varit lättare om mina föräldrar hade nöjt sig med ett.

Min fru har också ett två år yngre syskon, och även om de också slogs emellanåt som små stod de också varandra nära. Nu som vuxna har de något mer kontakt än vad jag har med mitt syskon, men det är knappt. Hon upplever också att hennes föräldrar inte riktigt orkade med.

Så. Vi har ett barn. Ett underbart, ljuvligt barn som är lätt att ha med att göra, lätt att ta med sig och en allmän solstråle. Hade jag varit garanterad att nästa barn blev lika "enkelt" (särskilt vad gäller sömnen, men även graviditeten, förlossningen, maten, "trotsen"...) och att de skulle få en fantastisk syskonrelation, då hade jag nog varit mer sugen på ett, och kanske till och med två barn till. Men det finns inga såna garantier. Just nu har vi landat i att man vet vad man har, men inte vad man får, och trots att det ibland känns som det är vårt barn som förlorar på det, så vinner hon också. Framför allt får hon föräldrar som orkar, något som alls inte känns självklart om vi hade haft två.

Vi har förstås en hel del kompisar som har två barn (och tre, och fyra), och även om det är kul att träffas så är det alltid skönt att komma hem. Syskonen har mycket ut av varandra (olika mycket i olika familjer, förstås), och de tycker om varandra, men de hatar varandra också. Kramar och slagsmål om vartannat. Ljudnivån är mångdubbelt högre än hemma hos oss. Visst har de varandra och leker ihop, men det går så vansinnigt mycket tid och energi åt konfliktlösning hela tiden. Föräldrarna är konstant trötta, och skäller mer på barnen. (Nu kommer många att hävda att det minsann inte är så hemma hos dem, och må så vara, men det är min upplevelse av min omgivning - även om det förstås blir lättare och lättare ju äldre barnen blir.)

En del av mig önskar att jag ville, och orkade ha många barn. De (få) kompisar jag har där föräldrarna verkligen orkar sina tre barn fullt ut, de verkar ha så himla roligt och mysigt. Men jag är inte den föräldern. Det bästa jag kan ge mitt barn är inte ett syskon, utan bra föräldrar och en välfungerande familj.

Och hur trist är inte det, egentligen? Att vilja ha ett barn till för det första barnets skull? Nä, ska vi ha ett barn till ska det vara efterlängtat för sin egen skull, det ska vara för att vi vill ha ett barn till, oavsett hur syskonrelationen kommer att se ut.

Sen är det ju det där med åldersskillnaden. Jag tror att syskon kan ha glädje av varandra oavsett om det är ett eller tio år emellan. Men jag skulle inte palla ha dem för tätt, och snart känns det som att det är för sent. Det är lättare att ha en bebis när äldsta barnet är sex år och lite mer självgående än när äldsta barnet är två och inte fattar ett smack. Samtidigt är det lättare att ha en sjuåring och en nioåring än en sjuåring och en trettonåring när det gäller att hitta på roliga saker som passar hela familjen.

Nå. Det där är ju en petitess i sammanhanget. Hade vi velat ha fler barn hade det förstås varit irrelevant. Men nu är det bara ännu en liten sak i en lång räcka av småsaker som sammanlagt gör att vi inte vill ha fler barn.

För att svara på frågan - ja, jag är lite rädd att ångra mig, att jag som sextioåring ska se tillbaka på mitt liv och ångra att jag inte skaffade fler barn. Men jag är också rädd  att jag ska vakna en dag som trebarnsmamma och känna in i märgen att jag inte räcker till, att mitt äldsta barn har fått stryka på foten och fått offra saker som inte alls vägs upp av det hon har vunnit. Och det hade varit en ännu större sorg än sorgen över barnet/syskonet som inte blev.

Vänner kan inte uppväga en ickeexisterande eller dålig syskonrelation, nej. Vänner är en sak, syskon något annat. Men att säga att det inte finns vänner som stannar kvar, det är blaj. Jag har vänner jag har haft i mitt liv längre än min bror, som jag kanske inte står så himla nära längre, men som jag ändå pratar med oftare än min bror. Som jag skulle kunna ringa mitt i natten än i dag om det krisar. Som utan tvekan skulle öppna sina dörrar för mig och låta mig slagga på soffan på obestämbar tid om jag blir utslängd hemifrån. Precis som man som förälder måste hjälpa sina barn att skaffa bra syskonrelationer måste man hjälpa dem att skaffa bra vänskapsrelationer. Vi ser till att umgås med andra familjer, särskilt andra familjer som också har ett barn. Vi åker på semestrar ihop, vi lånar varandras barn, vi äter middag ihop ofta och så vidare. Mitt barn har kompisar som hon i högsta grad delar barndom med. De delar inte föräldrar, men de känner varandras familjesituationer utan och innan.

Är det inte lite konstigt att dra slutsatser om syskonrelationer av ett fåtal relationer man har i sin egen närhet? Exempel, jag har en dålig relation med mina syskon, väljer att bara skaffa ett barn för att det inte ska bli likadant för barnet.

Man skulle ju inte tänka så om någon annan relation, typ jag hade en dålig relation till min pappa så därför ska jag skaffa barn med okänd donator så barnet slipper att ha en pappa.

Varje familj är unik och vem som kommer få fantastiska band till sina syskon, och vem som inte får band till dem alls, är inget man kan förutsäga. Man vet först efter 30 år hur resultatet blev. Självklart spelar föräldrarnas insatser stor roll, men även i familjer där man har en jobbig uppväxt kan syskonen bli väldigt tajta. Och i "lyckliga" familjer kan något av syskonen som vuxen bryta med resten utan att nån fattar vad det handlar om (känner till exempel).

Samma med ensambarn, vissa tycker att de har haft en bra uppväxt, och vissa känner att de alltid kommer sakna något som alla andra har. Man ska inte tro att man kan rätta till den förra generationens misstag genom att själv göra tvärtom.

Jag hade det jättebra som ensambarn, och saknade inte syskon. Jag och mina föräldrar gjorde mkt tillsammans - spelade spel, gjorde utflykter, fiskade, gick på badhus, reste mm. Mina kompisar var alltid välkomna att hänga med så jag behövde inte sakna jämnåriga även om kompisar och syskon självklart inte är samma sak. Själv har jag tre barn, men det är inte för att jag velat "ge mina barn syskon" utan för att jag själv helt enkelt velat ha fler barn.

Jag har ett syskon som är 4 år äldre. Vi har aldrig varit spec nära varandra.
Efter många om o men fick vi ett barn jag o min man. Pga omständigheterna visste vi att det skulle dröja länge innan vi fick syskon o isf gnm adoption. Mitt syskon fick ett barn ett år efter oss.
Medvetet umgicks vi mkt för barnens skull. De är nu väldigt nära varandra nästan som syskon. Olika kön på dem. Men de har jättekul ihop. De går i tvåan. Kusinen har ett syskon som är tre år yngre.
Vi har ett syskon som varit hemma i ett år o det skiljer sju år på barnen.
Det var en chock att få två barn! Det säger jag till alla! Kanske pga omständigheter med det äldre barnet. Men visst de älskar varandra! Det tog sju månader innan det lilla barnet accepterade det stora!
Men visst fanns det saker som var enklare när vi bara hade ett barn. Att åka t stranden m två själv - nej tack!

Jag avskyr mina syskon, förutom en bror som är åtta år yngre. Våra föräldrar hade inte tid att vara med på träningar, klassresor, läxläsning osv, för vi var så många. Jag ville egentligen bara ha ett barn, men blev sugen efter några år ändå. Då ville VI ha ett till barn. Jag tycker nu att det är optimalt, två barn med sex år mellan. Tycker synd om täta barn, jag vet vilket helvete en sådan uppväxt kan vata. Att alltid få vänta på sin tur, aldrig få vara ensam med en förälder... Det ska mina barn slippa uppleva!