Hej Libra och Enäggs och alla andra!! Var också med i "gravida efter ivf i april"-tråden och nu hittade jag er här :) Tänkte nu dela med mig av min historia och ni som vill och orkar får gärna läsa... Dagen innan midsommar fick vi på ett vul veta att vårat lilla hjärta hade slutat slå. Jag var då i 11+3. Fick då veta att inget kunde göras åt detta innan helgen eftersom det var midsommar. Fick en ny tid på tisdag för att få mediciner ifall det inte kommit ut av sig själv under helgen. Skrapning gjordes helst bara i sista hand. Ta en Ipren om det kommer igång under helgen, var det sista dom sa. Jag frågade hur ont det skulle göra och om man kunde se det som kom ut... Fick till svar att det kändes som kraftig mensvärk och att man blödde riklig mens med klumpar. Chockade stannade vi och köpte ett paket Ipren och bindor på vägen hem, och firade sedan midsommar med ett dött foster i magen. På måndag morgon vaknade jag av kraftiga värkar och förstod vad som var på väg att hända. De närmsta fyra timmarna var ett värkarbete som påminde om det jag hade när jag födde min dotter för sex år sedan. Det påminde fan inte om mensvärk! Ensam hemma kröp jag mellan sängen och toan. Ibland liggandes i sängen, ibland på golvet. Profylax andades och ville mellan värkarna nästan skratta åt asken med Ipren som låg nere i köket, dit jag aldrig skulle ta mig och om jag hade kunnat, vad fan hade dom hjälpt?? Efter fyra timmar kom tillslut sista värken och ut kom ALLT!! Vatten, foster, blod, blod och blod... Som tur var satt jag på toan och vände mig om och spolade på en gång utan att titta efter... ( Jag vet, det är helt sjukt att man ens får tanken att göra det... ) sen var allt över. Värkarna var borta och jag har aldrig känt mig så tom i hela mitt liv. Blod överallt, men orkade inte duscha utan kröp till sängen och sov resten av dagen. Vaknade på kvällen, drack tre whisky och gick o la mig igen. (Fortfarande småskrattandes åt Ipren asken) dagen efter åkte jag till sjukan på min tidigare utsatta tid och talade om för min läkare att jag inte behövde mediciner längre utan jag hade tagit hand om det själv. Förklarade också att hennes uppfattning om vad mensvärk var inte delade min uppfattning. Det gjordes ett vul och jag fick ett "bra jobbat" då det konstaterades att jag hade rätt och min livmoder var tom. Kände mig lite som ett barn som fick beröm hos tandläkaren och undrade om jag kanske skulle få ett klistermärke eller nåt annat spännande som bevis på min tapperhet... Istället fick jag ett visit kort till en kurator och så var det med det. En flera månader lång resa med hormoner, smärtor och känslomässiga bergodal banor för att få in något i kroppen, sedan en minst lika jobbig resa att få ut allt igen fast komprimerat till fyra timmar. Idag var jag tillbaka på jobbet. (Jobbar som frisör) Första kunden jag klippte hade stor gravidmage och talade om svårigheterna med att hitta en passande sommarklänning och barnnamn. Ungefär samtidigt märker jag att jag har blött igenom mina byxor och konstaterar att livet är allt bra ironiskt ibland. Tack till alla som orkat läsa och styrkekramar till alla som någon gång upplevt ett missfall på något sätt. Verkar finnas otaliga sätt att genomgå nåt sånt här på, och alla sätt är lika fruktansvärda. Alla har sin historia, det här var min...
