Vad är det egentligen för skillnad? Om man läser på nätet så verkar det som att den stora skillnaden är att bipolär går i längre vågor, veckor, månader eller år, medan någon med borderline växlar fram och tillbaka varenda dag.
Men när jag läser här så får jag intrycket av att många med diagnosen bipolär inte har de här längre vågorna. Vad är då skillnaden?
Har också en sjuk mamma utan minsta sjukdomsinsikt. Går inte att beskriva hur otroligt jobbigt det var när jag var yngre och bodde hemma. Nu är jag vuxen och det är fortfarande jättejobbigt men till viss del har jag nog vant mig vid att ständigt oroa mig för henne.
Jag har länge haft diagnoserna dystymi/depression, GAD och IPS. Jag har sökt hjälp inom psykvården i över 10 år och har stor insikt i mina problem och hur jag BORDE kunna hantera och lösa det. Trots alla år av självanalys (har även läst psykologi på universitetsnivå för min egen skull), så kan jag inte lösa mina problem.
Det beror delvis på att medicinerna jag har testat (alla antidepressiva som finns) inte hjälper, utan biverkningarna blir värre än mina sjukdomar till slut. Pga depressionen har jag ingen ork och motivation kvar, orkar inte leva, men vill inte heller dö. Jag är rädd för att misslyckas med självmordet, annars hade jag lämnat allt bakom mig för länge sen.
Nu har jag efter en ny utredning även fått diagnoserna Aspberger och ADHD. Det jag känner mig mest förvirrad över är ADHD. Visst, jag är aggressiv och har svårt att kontrollera mina humörsvängningar och får "utbrott" när jag är arg och när jag är arg så gråter jag och skriker, men har aldrig misshandlat någon.
Jag har alltid varit ironisk och sarkastisk och det fattar inte många, så tydligen anser t ex min syster att jag misshandlar henne psykiskt och verbalt. 
Har aldrig blivit så knäckt av vad någon (en familjemedlem) sagt till mig tidigare. Jag känner mig helt förstörd nu och ångesten har gått i taket... Jag har allvarligt börjat planera mitt självmord, för min syster var i stort sett den enda som höll mig kvar i livet. Jag räknar inte med resten av min familj, de fattar ingenting och orkar inte bry sig. Att vara psykiskt sjuk är tabu och inte något man talar om, det är bara att rycka upp sig.
Min syster har själv dystymi, GAD och ADD men är väldigt "inåt" och reagerar mest på att bli ännu tystare och dra sig undan, men hon är tyvärr ännu tjurigare och mer långsint än vad jag är. Hon går och bär på allt inom sig tills hon exploderar och förstör hela sin omgivning.
Jag får ut en del av min ångest och ilska genom att skrika/prata högt och bli irriterad på min omvärld och är inte rädd för att säga sanningen. Men jag har aldrig medvetet varit elak mot min syster. Tvärtom så har hon alltid bett om min hjälp att komma igång, att bli pushad för att orka göra saker som hon faktiskt VILL göra. Hon har sagt till att be henne om hjälp (vi delar lägenhet), att tjata på henne tills hon gör det hon måste göra osv, men nu har jag alltså fått veta att hon känner det som psykisk misshandel.
Jag har enbart gjort det hon har bett om, möjligtvis kan min ton bli ganska hög och rösten aggressiv och irriterad till slut, eftersom hon tillbringar hela dygnet i sängen och jag får ta allt ansvar själv. Jag orkar inte göra allt själv längre!
Vad vill jag med det här inlägget?
Förstå hur ADHD fungerar på en vuxen kvinna (över 30 år) tillsammans med mina andra diagnoser och vad man kan har för symptom.
För mig är ADHD något som pojkar/män har, som är aggressiva, den typiska mobbartypen som ger sig på andra och som vuxen blir mer el mindre kriminell.
Jag blev mobbad själv under lång tid, jag var aldrig mobbaren. Jag trodde på Aspbergers ja, och kanske ADD, eftersom jag i så många år har vänt all ilska och aggressivitet inåt, mot mig själv med flera olika självskadebeteenden.
Jag har aldrig rört någon annan och är bara medvetet elak mot de som förtjänar det, som sviker mig enormt och som jag inte längre vill ha kvar i mitt liv. Men jag är aldrig den som är elak innan jag har blivit sårad, men vänder aldrig andra kinden till. Väldigt få människor förtjänar en andra chans i min värld.
Jag känner mig så oerhört sviken av min syster, för mig var hon den enda som visste hur illa livet är för mig. Hon mår också dåligt, men jag vet även att hon aldrig säger något i affekt, som jag kan göra. Alla ord och meningar har hon ältat länge och det som till sist exploderar är den riktiga sanningen, för henne. Jag är den som överdriver, inte hon.
Jag känner mig totalt knäckt över att hon tycker att jag har misshandlat henne psykiskt genom våra gräl om lägenheten och vårt gemensamma liv. Jag trodde att jag bara tjatade och pushade på henne, som hon bett om. Jag har kämpat mig kvar i livet alla dessa år för att jag inte kunde lämna min syster ensam, inte göra så mot henne, vi har bara haft varandra till stöd och hjälp.
Men nu, om hon känner så här, så vore det bättre för mig att lämna henne ifred. Vi har inte råd att bo ensamma, vi delar lägenhet pga för liten inkomst för oss båda. Men jag orkar inte längre och får ingen hjälp av min psykiatriker. Jag skickade ut ett rop på hjälp till honom för en vecka sedan och har inte hört något. Det enda som återstår nu är psykakuten och då tar jag hellre livet av mig. Det vore värre att bli tvångsinlagd på psyket än att dö. Jag har enormt kontrollbehov och klarar inte av den miljön.
Har aldrig blivit så knäckt av vad någon (en familjemedlem) sagt till mig tidigare. Jag känner mig helt förstörd nu och ångesten har gått i taket... Jag har allvarligt börjat planera mitt självmord, för min syster var i stort sett den enda som höll mig kvar i livet. Jag räknar inte med resten av min familj, de fattar ingenting och orkar inte bry sig. Att vara psykiskt sjuk är tabu och inte något man talar om, det är bara att rycka upp sig.
Varför ska JAG fortsätta vända andra kinden till när jag ständigt blir sårad och sviken? Jag blev mobbad under 10 års tid, hela grundskolan. INGEN gjorde något åt det, ingen valde att stå på min sida. Det gjorde mig till den jag är idag. De som står på min sida och är lojala förtjänar min kärlek, ingen annan.
JAG tar ansvar för MITT beteende, men jag anser inte att jag förtjänar att vara någons dörrmatta. Så jag ska tillåta ALLA andra att behandla mig som skit eftersom jag bara kan ta ansvar för mitt eget beteende?!
Jag har aldrig rört en annan människa med våld i hela mitt liv, jag har undvikit konflikter och bara dragit mig undan för att slippa säga sanningen om hur vidriga vissa människor är. De ljuger mig rakt upp i ansiktet och sviker mig gång på gång och tror sedan att allt ska vara som vanligt? Jag orkar inte med falska människor och vill inte vara falsk själv.
Men nu är jag trött på det här löjliga sociala spelet där man uppenbarligen ska ljuga om allt och säga hur underbart och perfekt livet och allt annat är. Säger man sanningen så är man elak?
Med elak menar jag, att jag har lätt för att överdriva mina redan starka känslor som svänger rejält, när jag är i ett gräl med någon. Jag kan bli högljudd och pratar högt för jag har en hörselskada. Jag kan låta aggressiv och kanske elak, men jag använder mig ofta av sarkasm och ironi och det är många människor som inte fattar vad det innebär. Vet du det "Undrar"?
Jag låter arg och ser arg ut pga mitt tonläge och mitt medföddda ansikte, men är arg och ledsen på mig själv, hatar mig själv och mitt liv för att jag mår så dåligt Jag har som sagt väldigt svåra humörsvängningar men är mer likgiltig än aggressiv numera.
Jag tror faktiskt inte att jag tar ut det över andra människor, det är bara min syster som vet hur illa det är. Och henne har jag bett om förlåtelse tusen ggr om, jag hoppas och tror att hon faktiskt innerst inne vet att jag inte misshandlar henne psykiskt.
Men hon känner till mina svaga punkter, vet hur hon ska såra mig mest, precis som jag vet om henne. Vad brukar hända om två personer grälar och mår jättedåligt redan innan? Jo, man slår mot de svaga punkterna för att såra varandra så mycket som möjligt.
Kärlek och hat är två sidor av samma mynt. Vi ser varandras svagheter och ser oss själva och det vi avskyr mest och det vill man inte se.
Det jag ville belysa var hur olika vi grälar och uttrycker oss, jag och min syster. Kanske skillnaden mellan ADHD och ADD? Men min syster kan vara minst lika "elak" som jag kan vara, men det är alltid jag som får skiten eftersom jag skriker högst och alltid gråter när jag blir arg/ledsen.
Men ett stort tack till dig "undrar" som fick mig att må ännu sämre. Hej då...
oftast är det ju så när man mår så dåligt som ""anonym adhd?" beskiver att hon gör, man är någonstan väldigt medveten om beteenden och det är ju även det som gör så ont, skapar ilska och frustration och sorg och nedständhet och så vidare. vilket i sin tur gör att man givetvis mår sämre. och så är den onda cirklen igång -igen. men det finns bra hjälp och få! MBT eller varför inte IPT? ta hand om dig!!!!