Anonym (L) skrev 2013-07-23 22:41:39 följande:
Ja, det var ju ett mycket trevligt och moget svar du, jag går i terapi och detta på grund av delvis ett särbehandlande som barn, ett vanligt fenomen kan jag berätta. Det verkar inte som du då
läst en gnutta barnpsykologi. Någon som man kanske bör ha ganska bra koll på om det är så
att man har barn. Nej behöver man inte vara en medelpunkt nej, men man ska väl för fan få ha
rätten att bli behandlad precis som sina syskon?
Om du skaffar en kille som har barn och ni får även gemensamma barn så är väl dem barnen
i det tidigare förhållandet lika mycket hans barn som era gemensamma?
Eller du kanske anser att du har rätten att avsäga dem barnen som hans barn?
Verkar inte bättre iallafall.
Det jag menar är att man som barn kan känna sig väldigt dålig när föräldrar ser skillnad på barn och barn.
Hur skulle du känna om det var dina barn som var bonusbarn och dem blev negativt särbehandlade?
Tror inte du skulle vara så värst överlycklig gällande den situationen.
Har du styvbarn tycker jag verkligen synd om dem om du har en så kass syn på barn i allmänhet förutom dina egna.
Ta av dig offerkoftan och inse verkligheten. Två barn med delvis olika föräldrar, släkt och gener, kommer aldrig någonsin att ha samma förutsättningar.
Här har vi det tvärt om, våra gemensamma kommer troligen aldrig att komma upp i samma standard som de tidigare barnen. Deras mamma är framgångsrik inom sitt område och pappan tjänade bra när dom bodde ihop.
Senare så ha pappan varit arbetslös i omgångar och jag tjänar ungefär medellön. Tidsmässigt så har han haft mer tid att lägga på våra barn, och på de andra så hade han mer pengar att lägga. Totalt olika förutsättningar mao.
Men visst, våra och hans tidigare kan säkert hitta anledningar och orättvisor att gräma sig över.