Vi som avbrutit 2013

Vsvito! all styrka! Jag kände exakt som du att det inte var som det skulle mer än en gång. Jag var påväg att boka tidigt ul, men det blev inte, för jag ville väl inte få det bekräftat. 5 min innan rul fick jag en sån dusch av känslan att bara vilja åka hem för det kunde inte vara bra. O väl där så va det ju inte det! Galet..

För mindre än tre månader sedan födde jag en liten flicka i vecka 21. Det var min sjätte graviditeten med ett fantastiskt barn och många missfall men den här gången kändes det som att jag ljög när jag sa att vi skulle få ett till barn till sommaren. Jag kunde aldrig föreställa mig att jag höll det här barnet. Min man och syster sa båda att det bara var för att vi gått igenom så mycket med missfall och provrörsbefruktningar. På rutinultraljudet hittade man flera fel och efter flera undersökningar i två olika städer hade de hittat ett allvarligt hjärtfel och många andra saker som tydde på kromosomförändring eller ett syndrom. Vi gjorde fostervattensprov och hon hade trisomi 18. Vi valde till sist att avsluta men det var ett fruktansvärt beslut att ta och jag känner fortfarande skuld. Precis som några andra skrev var vår förlossning fin. Jag och min man stöttade varandra och har nog aldrig varit så när som då trots att vi har ett underbart äktenskap. Vi hade henne hos oss i fléra timmar efteråt och de två dagar vi var på sjukhuset är ljusa minnen i allt det mörka. Jag är lärare på förskola och hade bett de andra pedagogerna prata med barnen så att de visste och maila föräldrarna. Det första som hände när jag kom in första dagen efter sjukskrivningen var förutom kramar från flera barn som brukar göra det att ett barn sa till mig "ditt barn lever inte mer" och jag tyckte att det var bra. Jag och barnen pratade mycket om det som hänt, de tyckte att det var svårt att förstå. Och ett barn som bara är två kan fortfarande säga till mig att jag inte har bebis i magen längre och att jag kan köpa ny bebis. För mig har det varit fint. Många av föräldrarna har också pratat med mig om det och till och med gråtit. Mycket heldre att de ärligt visar att det är förnämligt än att de låtsas som att hon inte har funnits. Imorgon är det gravsättningen. Vi trivs i skogen och på kyrkogården som ligger nära oss finns en del som är skog med urngravar. Det är barkstigar och granris istället för planteringar. Vid gravsättningen ska vi ställa en hink med smultron för vår stora flicka vill att hon ska ha det att äta.

Fjärilsblomman: hur har det gått att komma tillbaka till jobbet?

Idag fick vi träffa vår liten för första och sista gången. en liten Lillebror.
Avbrytandet gick smidigt, 2 h tills det var klart.

Känslorna var stora; sorg, smärta, men också en stor värme. Det var fint att få se lillebror. Han var så fin. Och vi kunde se likheter med syskonen. Det kändes tungt, men samtidigt skönt.

Nu är vi hemma och har en tomhet och en massa känslor att kämpa med.

Jag gick ut med detta på fb och jag har fått så mycket underbar respons från andra, en del som varit med om liknande, andra som är bra på att stötta. Det har varit skönt. Även på mitt jobb har jag hittat människor att prata med, såna jag inte alls trodde jag skulle anförtro mig åt.

Det finns så många underbara människor i världen!

Jag har inte ens tänkt på att leta här efter någon att prata med men det är som några tidigare skrev så lika våra känslor och tankar är. Skuldkänslorna, sorgen och saknaden. Någonting som vi varit med om men där flera av er varit med om motsatsen är fantastiska människor inom vården. Där det felade var när vi var till hjärtspecialister eftersom de två läkare som tittat i vår egen stad var oense. Specialisterna var så fascinerade att det gick att se hjärtfelet så tidigt som i vecka 21 att de log med hela ansiktet och glömde bort oss totalt. Men till de som varit fantastiska. Den läkare som gjorde rutinultraljudet har sedan följt oss hela vägen, både fysiskt och emotionellt. Han ledsagade oss till varje ställe på sjukhuset vi skulle till, han ringde flera gånger hem till oss och han ordnade allt. Vi hade inte ens frågat efter sjukskrivning innan han hade ordnat papperna. Och nu när jag är gravid igen så vill han ta hand om oss och kommer förmodligen till och med att göra det ultraljud som blir mitt i hans semester. Även sköterskorna och läkarna som var med under förlossningen var jättefina och det märktes på dem hur sorgligt de tyckte att det var. Vår dotter är fem år och om den första graviditeten efter henne hade fått fortsätta hade hon varit 2,5 när hon blev storasyster. Nu var hon istället fem och fick aldrig träffa sin lillasyster i livet. Men vi hade en avskedsandakt tre dagar efter hennes födelse där delar av våra familjer var med då de stöttat oss så och även sörjde oerhört för sin egen skull. Vi hade målat kistan själv vi tre och vår femåring hade köpt en likadan mjukiskatt till lillflickan och sig själv. Systerns la hon ner i kistan. Det hade varit molnigt i en månad men den dagen sken solen.

Det har faktiskt gått rätt så bra! Jag tar en dag i taget, kan inte tänka längre än så. Jag är förvånad över hur rädda folk är. I princip ingen har frågat hur jag mår eller vad som hänt. Som om jag varit hemma för en förkylning. Jag blev ledsen över det, jag har jobbat där i 11 år. Men folk är rädda och vet inte hur dom ska bete sig. Att förlora ett barn är så fruktansvärt så det går inte att ta på. Jag orkar bara bry mig om mig själv. Som sagt, en dag i taget! Kram

Hej! Vården har även gått vad de lovat oss än så länge. Vi är i v9 idag och här om dagen kom kallelsen till Kub med vår läkare i hans semester. Tiden går så långsamt o det är tre veckor dit. Vill se nu...!

Hej! Vården har även gått vad de lovat oss än så länge. Vi är i v9 idag och här om dagen kom kallelsen till Kub med vår läkare i hans semester. Tiden går så långsamt o det är tre veckor dit. Vill se nu...!

Det här händer inte igen?! Jag är så ledsen, hur kan vi råka ut för detta en gång till? På söndag avbryter vi för andra gången på 7 månader. Jag har varit gravid i 30 veckor under ett år. Denna gång var det oxå en flicka, jag saknar ord och det gör så förbannat ont. Tabletten togs igår och imorgonbitti sätter förlossningen igång, ja jag säger förlossning för det är precis det det är. Hur ska man orka vidare och ska man våga försöka igen?! Jag såg en tant vinna 30 miljoner på TV4 imorse, det är större sannolikhet att göra det än att detta händer. Det gör så förbaskat ont! Ville bara skriva av mig lite.