Vi som avbrutit 2013

Hope27, jag kunde ha skrivit dina ord själv. Precis så är det! Ingen kan sätta sig in i att förlora sitt barn och jag sorgen/saknaden finns där oavsett hur gammalt barnet var. Jag har sneglat ganska länge i denna tråden, men ej orkat läsa allt eller skriva. Platsar inte heller fullt ut här, då vi inte avbröt graviditeten. Vi förlorade vår flicka i v.23 för drygt 1 1/2 år sedan. Sorgen kommer ALLTID finnas där, men efter lång sjukskrivning etc, så kan jag hantera den bättre. Vi hade precis som Jenkins, en låååång kamp för att öht bli gravida och sen hände detta, osant!

Hej alla fina människor =)

Hur går det för er?

Själv känner jag mig lite deppig över att det inte har blivit någon ny graviditet än... har i och för sig bara försökt än 2 månader, men hjärnan tänker ju inte med förnuftet nu direkt...

Hoppas nu på tredje försöket.....

Ha de fint, kram =)

Hej!
Här hoppas jag att det börjar ljusna. Har mått väldigt dåligt efter avbrytandet och sen missfallet. Oron i den här graviditeten har varit mig nästan övermäktig och jag har varit sjukskriven på heltid i samband med KUB (som visade okej siffror) och sedan dess på 25 % för att jag inte har orkat med psykiskt. Träffar en psykolog sedan några månader tillbaka och går i styrd gruppbehandling 1 gång/vecka och jag tror faktiskt det hjälper. Det i kombination med att jag nu känner att bebisen sparkar, vecka 26 i morgon, gör mig lugnare. Men mycket oro ligger kvar, främst rädsla att den ska komma för tidigt och/eller inte vara frisk (trots att KUB och RUL varit bra).

Kul att du drog igång tråden igen hope27! =)

Kram

Hope27:
Ja det känns oroligt, men jag hoppas att det ger med sig, som du skriver när man ser att bebisen mår bra =) Det känns verkligen helt fantastiskt att känna h*n röra sig där inne, börjat reagera på ljud nu också ^-^

Håller tummarna att det är er tur snart igen! Efter våra försök, och det var inte många om jag ska vara helt ärlig, känner jag mig fortfarande helt knäckt och tycker att det fortfarande är jättejobbigt att höra att någon är gravid. Tills jag kommer på att, nej, jag behöver ju inte känna mig avundsjuk eftersom jag är gravid själv. Det är sjukt jobbigt att bara försöka bli gravid, att dessutom förlora ett barn, som alla i tråden gjort, är obeskrivligt och det sätter verkligen sina spår när man börjar försöka igen.

Kram

Jag är i v 25 med tvillingar och har precis samma oro. Det är väldigt jobbigt och svårt att både njuta och tro att det ska gå vägen eller att de inte är friska osv. Jag tänker mkt på lille Isak som kom i höstas och känner även skuld. Så jag håller verkligen med om att det sätter sina spår.

Nu har det gått 5mån, vill inget hellre än att bli gravid igen men det vill sig inte. Har bim om 3dagar önskar så ett plus.