Vi som avbrutit 2013

Hej på er!
Tack för all stötta som ni ger mig och tak för att ni delar med er av era tankar och sorg<3

Imorgon har det gått exakt 4 veckor sedan vi lät vår lille kille bli en liten ängel. Vägen har varit hård och kantad och mycket tårar och ångest har det blivit. Dom misstänkte inte trisomi 13 på vår lille prins eftersom det hjärtfel som upptäcktes på rul mer var likt ett hjärtfel relaterat till Downs. Jag hade fått 1:20 000 på kuben så våran läkare trodde att det kanske bara var ett hjärfel. Vi bestämde oss för ett fostervattensprov för att se om våran skatt hade någon koromosomavvikelse och det hade han, men inte det läkarna förväntade sig. Det var trisomi 13 istället, en sjukdom som har väldigt dålig prognos.

När vi fick beskedet om att vårat barn var svårt sjukt så rasade hela min värld. Jag grät och grät och hade enorm ångest. Jag tänkte att detta händer inte oss, läkarna måste ha gjort något fel. Barnet kan inte vara sjukt, jag älskar ju det här barnet mest i hela världen. Det kan inte vara sant! På grund av omständigheter så blev inte avbrytandet gjort försen 2 veckor efter att vi fick beskedet att våran ängel var svårt sjuk. Dom två veckorna innan avbrytandet var enorm tuffa, eftersom folk gratulerade mig till min bebis. Tårarna rann och inuti blödde mitt hjärta. Det var krossat. 

Jag hade en förlossning som var präglad av värkar från första stund och den tog 10 timmar. Jag grät inte en droppe under förlossningen utan stängde av alla känslor bara för att överleva. Det var när jag fick hålla vår lilla prins som tårarna kom. Han var så vacker och så fin. Svårt att förstå att något så perfekt kan vara så sjukt. Vi höll honom och tog fina bilderna. Min sambo grät också och han höll honom. Det var väldigt vackert att se. 

Tiden efter avbrytandet var värre än innan eftersom nu var han borta på riktigt. Nu fanns han inte i min mage något mer. Min prins var borta för alltid. Jag har slitit med skuldkänslor och ångest, men jag vet att våran fina lilla ängel har det mycket bättre nu. Det jag kan säga är att vi gjorde det av kärlek till vårat barn. För oss har det inte funnits något val när vi fick reda på att det barn som var så efterlängtat och välkommen var så sjukt, vi har gjort det av ren och pur kärlek för hans bästa. För mig känns det bättre att jag har ont än att jag skulle behöva se mitt barn lida. Han var värd något bättre. Han kommer alltid att finnas med oss i våra hjärtan, han är en del av vår historia och han har satt sitt avtryck. Han är djupt älskad<3

Min sambo har kunnat bearbeta detta bättre än mig, han har accepterat detta fortare än mig. Han är den rationella i förhållandet och han tar ner mig på jorden när jag förlorar mig i mina tankebanor. Jag har ifrågasatt allt och hittat på att dom skulle ha blandat ihop prover på sjukhuset, men jag har nu insett efter att ha pratat både med kurator, barnmorska och läkare att provresultatet stämmer. Vår kille var sjuk. Jag vet ju också att sådana tankar bara är självdestruktiva och vi får aldrig vår lille prins tillbaka<3

Jag känner att jag blir starkare och starkare för varje dag. Jag har accepterat och låtit min lille kille flyga dit han hör hemma. Jag har börjat träffa folk igen och framförallt så delar jag med mig av min berättelse. Det stärker mig och ger mig mer kraft. Jag är öppen med det jag har gått igenom. Människor i min närhet har också öppnat upp sig och berättat om liknande saker. Jag har gråtit floder och floder, men idag är jag faktiskt ganska så lugn. Har försonats med mig själv och vårat val. 

Vi hade bara försökt i 3 månader när jag blev gravid och jag är 30 år. Det som skiljer min historia från eran är att jag inte kan föreställa mig hur det känns för er, när ni pratar om att ni har försökt så länge. Jag kan inte sätta mig in i eran situation, jag kan bara ana. Jag hoppas verkligen att någon får turen att bli era barn. Om några förtjänar det så är det ni!

Stor kram från mig <3   

            

     
  

Åh. Goa ni, så skönt det är att kunna dela sina tankar och läsa era. Tack för att ni dela med er! Jenkis; jag håller på att bli galen hemma. Bara gråter och ältar, men på jobbet går det bra. Stoppa huvudet i sanden verkar funka bäst just nu :( Jag rider oxå och längtar tills jag kan börja igen. Det har varit min räddning under alla dessa år. Jag har köpte gosedjur och kläder till den lille och ska köpa hand och fotavtryck i helgen. Man vet inte alls hur jag kommer reagera jag kanske inte ens vågar se Isak. Men kanske personalen kan hjälpa. Hjärtevän2013; det gör mig ont att ni oxå varit med om det här. Det är omänskligt:( hur gjorde ni med begravningar, och allt runtomkring? Kram till er!

Kakan 1982 kunde vart jag som skrivit din text, är så ledsen för din skull. Känner verkligen igen mig, dock har jag inte börjat träffa så mycket folk utan har hållit mig hemma där jag känner mig trygg.

När jag fick veta av barnmorskan att nåt var fel rämnade lixsom hela världen, låste in mig på toaletten och ringde sambon som kom på en gång. Sen blev vi kvar på kvinnokliniken hela dagen med läkarsamtal fostervattensprov samtal med kuratorn osv. Vi bestämde om avbrytande av graviditeten på nästa lediga tid, 4 dagar senare. Uner dessa 4 dagar fösökte jag glömma att det var sant, försökte inbilla mig att doktorn kanske inte var säker trots allt, att de sett fel på UL allt för att vår efterlängtade flicka skulle vara frisk. Varför skulle detta hända mig? Jag som längtat efter barn i åratal, vart är rättvisan?

Förlossningen tog 7.5h från det att jag fick de första tabletterna. Det gjorde ont, men det gick bra. Att föda fram henne kändes som en lättnad då all smärta plötsligt försvann samtidigt som det var ett avslut. Det jag drömt om så länge om att få upp mitt skrikande barn på magen byttes mot mardrömmens tystnad, bara min gråt hördes. Jag vilade en stund efter förlossningen och samlade styrka innan vårt barn bars in till oss i en liten korg.
Hon såg ut som en liten ängel men de missbildningar som läkaren sagt skulle finnas såg man tydligt och jag vet att detta var det ända rätta men ändå känns allt så fel.  
Du ska inte vara rädd för att se och hålla ditt barn MrsCecilia det är ditt barn och den kärleken man känner är densamme, det är ditt efterlängtade barn som du drömt om och planerat. 
Vi stannade på sjukhuset över natten och åkte sen hem efter att ha haft vårt barn hos oss ytterligare några timmar. Jag ville stanna på sjukhuset ville inte ut i den verkliga världen..........

Vi valde minneslund, fick förra veckan veta att Alice är jordsatt nu. Minneslunden är den finaste platsen på hela kyrkogården, den slutar ut mot vattnet och har en fontän.....Jag skulle nu i efterhand önskat att vi haft nån form av minnesstund med en präst innan kremering. Nu vet jag att mitt barn har sällskap av andra änglar och en dag kommer vi alla att vara tillsammans igen.         

Det känns skönt att veta att man inte är ensam i detta utan att det finns andra som gått igenom samma sak....Även om man inte önskar någon detta fruktansvärda!
     

  

Ni skriver så vackert och berörande! Jag slås av hur lika vi känner, tänker och upplever detta. Det känns skönt, men fruktansvärt sorgligt! Skulle tro att sorgen är den samma oavsett ålder eller antal försök vi har bakom oss. Däremot är möjligheten till syskon olika, men det är en annan diskussion Ja hur sjutton kan någon som ser så perfekt ut vara så svårt sjuk! Den frågan har jag ställt mig många gånger. Vår dotter var dessutom oförskämt pigg där inne, fyra läkare oberoende av varann gav oss samma kommentar. Det gjorde det inte lättare precis. Men så mådde hon ju bra så länge hon låg i magen. Det visste vi ju. Sambon och jag var väl inte 100 överens, men beslutet var vårt ändå. Tror killar i stort sett bara kan tänka med hjärnan i en såhär situation och för dem är valet mer självklart. För oss med alla mammahormoner och sparkande bebis är det hjärtat som talar först och främst. Jag stod på barrikaderna och slogs för min dotter! Hon valde mig, jag valde bort. Så kändes det, men jag valde inte bort henne utan hennes lidande försöker jag inkräkta i min skalle. När vi var klara kände jag bara att jag hade tagit livet av min livs kärlek! I det läget hade jag nästan kunnat offra sambon för att få fortsätta och få henne levande i stället... Aldrig mer vill jag befinna mig i en sådan valsituation! OM vi någonsin blir gravida igen, om jag orkar fler behandlingar, så kanske inte UL är min grej. Funderar på ultimatum på sambon som gärna vill fortsätra med försök. Skall vi göra fler försök blir det inget ultraljud helt enkelt. Ja, ja. Vi får se. Helt klart en senare fråga....

Ursäkta det svårlästa meddelandet! Surfplattan lever sitt eget liv tydligen.... Inpränta skall jag göra i skallen, inte inkräkta

Tack för att du delar med dig av din historia hjärtevän 2013 <3 
Idag höll jag i en 1 månaders bebis och det var bara vackert. Jag kände bara kärlek och glädje för deras skull. Det var så skön! Jag har inte orkat mött dom när hon var nyfödd, eftersom hon är född den 17 juli och vår skatt den 23 juli, det var för svårt då. Det är ett steg mot ett helare jag. Lilla bebisen som jag höll gav mig hopp om att jag en dag får äran att hålla mitt alldeles egna barn som kommer vara helt friskt!
 

Hej Jenkis...Borde inte vara i detta forum just nu i livet, gör så förfärligt ont. Känner bara att jag måste skriva några rader då jag tagit del av din historia.

Jag skulle ha kunnat skrivit varenda ord som du gjort. Fick avbryta graviditet i v 23, ...den finaste lilla Liam kom som en ängel för precis ett år sedan. Ett hjärtfel upptäcktes på UL i v 21 +.

Om hjärtat bara hade varit lite mindre trasigt....om en eller två operationer hade kunnat rädda honom till ett drägligt liv...men det var för trasigt.

Jag kan inte trösta dig med att vägen efter är lätt, men tiden går....trots allt. Jag kände att det omöjligt kunde finnas ngn mening, ngt öde, ngn Gud....kändes som att hela livet stannade. Aldrig känt mig så sviken av livet.

Kanske många tänker att man i v23 inte har kommit så långt i graviditeten, men hela kroppen har ställt in sig, man har hunnit drömma sig in i hur livet ska bli. Man har börjat anknyta och det har spattlat av liv i magen. Efter avbrytandet såg jag gravida och barn överallt....å det gör SÅ ont....Inget/ingen kan ersätta det lilla pyre som bott inom mig. Det kommer alltid saknas en liten del av mitt hjärta som försvann med honom.

Vi valde minneslunden närmast oss, brukar gå dit, bara sitta...ibland känner jag styrka, ibland bara sorg. Men jag vet att jag en vacker dag kommer jag kunna le.. å känna styrka. Brukar tänka att han spelar fotboll i himlen med sina kompisar.

Just nu väntar vi barn igen....i vecka 32...men livrädd...För att jag vet att livet sviker på en sekund, för att jag blivit så berövad lycka å hopp. Men jag gläds naturligtvis och försöker ständigt slå bort allt tankar som tar kraft....

All kärlek å styrka till dig! Finns ingen direkt lindrande tröst just nu, men dagar kommer att gå och ljuset kommer tillbaka. Tänker på dig!! 

En tanke har hjälpt mig genom denna resa och det är att jag försökt känna en tacksamhet inför att vi faktiskt fick välja, att hjärtfelet upptäcktes. Vi kunde hjälpa honom. Han slapp födas till en värld med massa smärta och lidande. Allt grundat av enbart kärlek.... <3      

      

    

Just det!

Kan tillägga för dem som inte redan har avbrutit (om någon surfar in i tråden i jakt på lite fakta) att förlossningen brukar hjälpa till med minneskort. Alltså de har fint papper, bokmärken, klistermärken, pennor och stämpeldyna. Det är det mista man kan begära att få göra ett sånt (om man vill).

Eftersom man har minst ont i början av förlossningen och är minst trött, gjorde vi minneskortet då. Vi tog helt enkelt ett A4 i en fin grön färg och vek på mitten så det blev som en "bok". På framsidan skrev vi med guldpenna "Till minne av Blixta. En söt liten tjej" Och så lite fina klistermärken. Inuti, på mitt uppslaget, klistrade vi in hand- och fotavtrycken, bokmärke och en dikt. Vi skrev även in när hon föddes, hur lång hon var och vad hon vägde. Vem som förlöste henne.

Tänk på att ha ett separat papper att göra hand- och fotavtrycken på! Det blir ofta kladdigt. Vi valde en annan grön nyans på det pappret och de hade en sax som klippte en kantig kant, vilket gjorde urklippet snyggt.

Bara ett tips om man orkar och känner för det! På mitt sjukhus sköts man inte av förlossningen (utan av gyn) när man gör avbrytanden utan vi fick be att få upp lådan med materialet till oss. Så var inte rädd att fråga och kräva... Personalen brukar dessutom hjälpa till. Jag hade omöjligt kunnat göra avtrycken själv.