Vi som avbrutit 2013

Hej, Är ny här i tråden. Era berättelser gör så ont att läsa, det gör mig så ledsen att läsa att vi inte är ensamma om att ha fått avbryta graviditeten men samtidigt är det skönt att veta att man inte är ensam. Vi fick i v 13 veta att det var en missbildning på barnet som gjorde att vi var tvungna att avbryta graviditeten. 1,5 v senare (12/11) blev vi inlagda och ut kom vår lilla skrutt, denna lilla varelse som skulle bli vårt första barn och våra föräldrars hett efterlängtade barnbarn. Jag gick till jobb rätt snabbt efter avbrytandet, orkade inte sitta hemma med alla tankar. De flesta dagarna är okej, men vissa dagar är nattsvarta. Jag hsr aldrig känt en sådan sorg, både vad som inte blev och det det blev. Vi som äntligen berättat för våra närmaste och längtade så till jul då vi skulle få berätta för alla och visa magen. Nu blev det inte så. Nu blev det bara tomt och sorgset. Det gör ont att träffa alla släktingar och vänner som tittar medlidsamt på oss medan de håller sina små bebisar i famnen. Det gör ont att tänka på vad vi förlorat. Jag försöker tänka positivt, vi kan göra fler försök, vi är friska, har underbara människor omkring oss och spännande jobb men när sorgen kommer spelar det ingen roll. Blir sorgen mindre med tiden? Hur tar ni andra er vidare?

Misspoetry: sorgen är lika stor, jag tänker på och saknar Alva varje dag. Men det blir hanterbart, hur lång tid det tog vet jag inte för helt plötsligt var jag här. Jag kan inte heller säga hur jag gjorde riktigt men jag blev hjälpt av ett sorgbearbetningsprogram. Hoppas det känns bättre för er snart!

Misspoetry; sorgen och hålet finns i mitt hjärta varje dag och så kommer det nog förbli. Isak är vårt första och enda barn. Sorgen blir inte mindre men kanske lite annorlunda. Vissa dagar är värre än andra. Jonson. Jag känner med dig. Vi har alla här gått igenom samma mardröm. Tack för att du delade med dig.

Jag tillät mig sörja ordentligt när det hände och har sedan försökt fokusera på det som är bra i våra liv. Sakta men säkert har man rest sig mer och mer.

Ibland undrar jag om jag överhuvudtaget varit gravid. Det känns så overkligt att först kämpa ca 10 år och sedan vara gravid 21 veckor, för att sedan inte vara gravid längre. Min ordinarie status är ju liksom ogravid om ni fattar?

Detta tillstånd varvar jag med att uppleva magen som gravid igen när man är uppblåst efter all mat... samtidigt som jag funderar på namn på vårt nästa barn som vi kanske inte får... Hjärnan är ju skum.

Jenkis; jag tänker precis som du. Ibland känns allt som en ond dröm. Vi har ju slitit lika länge som du och ens bli gravid och det slutade som det gjorde, måste väl ändå var en ond dröm? Eller ?

Ja, men nu vänder det Skall man ha som attans otur som vi har haft måste man även kunna ha rejäl tur! Så försöker jag tänka. Går väl mindre bra ibland kanske...

Vi kanske får tvillingar båda två som kompensation

Hej. Jag har också tvingats avbryta min graviditet. Jag var bara i v.12 så det verkar som om många tycker att jag inte behöver vara ledsen... 2dec åkte jag till akuten med svåra smärtor i magen. Jag gjorde ul och fick veta att bebben mådde bra. Jag var så lycklig att det inte var barnet. Jag opererade bort blindtarmen och skulle få åka hem dagen efter. innan jag åkte tjatade till mig ett ul för att kolla så bebben va ok efter op. Hjärtat slog och det var full aktivitet på den lilla, sen kom chock beskedet. Ditt barn har acrani (saknar skallben) och kan inte överleva utanför magen ...jag fick tabl och 2 dagar senare var jag tillbaks på sjukhuset. Min pyttelilla bäbis fick plats i min hand. fullt utvecklad med 10 fingar/tår, så fina små händer lika små som en nagel... även om jag bara han med en 3e del av graviditeten har jag mått så fruktansvärt dåligt eftetåt...

Förstår att du mår jättedåligt trots att det "bara" var i v.12. Det är en stor chock att höra att ens barn som sprattlar runt där inne är svårt sjukt/missbildat. Det går ju inte att ta in... Det är så hemskt och så hemskt orättvist! Stå på dig och ta hand om dig oavsett vad andra säger och tycker.

Kram

Hej! Synd att vi behöver ses här. Men skönt att vi är fler ändå. Vi fick föda vår andra son på midsommardagen pga acrani/ancesfallasi. Bf var 22/11. Det tar kål mig att vi inte är gravida igen än. Vi har svårt att bli gravida så lyckan över lillebror/syster var total.. Men så fick det som ni vet :( saknar honom hela tiden även om jag vet det aldrig skulle gå. Vi är fritestade mot allt genetiskt utom otur. Nästa mens blir samma som den förra året då vi fick vårt plus. Sen är allt gjort en gång. Ni som är gravida igen, hur lång tid tog det?

Hej.. först vill jag verkligen beklaga sorgen. Har gått genom det också nyligen, v 16. Det är säkert olika känslor beroende på hur långt man är i graviditeten, men det betyder INTE att man inte påverkas enormt och sörjer bara för att det är tidigt. Min lilla pojke var också liten, men precis som du skriver såg jag alla hans 10 tår och fingrar, hans söta små öron, fina lilla näsa.. i mina ögon såg jag inte ett foster. Jag såg mitt barn. Jag känner att jag kände honom. Jag kände honom redan i magen. Jag hade redan lovat honom i magen allt jag någonsin skulle ge honom, göra för honom. Jag älskade honom från första dagen jag var gravid. När jag såg honom var det inte som något främmande, jag såg bara min bebis, som att jag alltid haft honom. Hur mycket jag saknar honom kan jag inte förklara. Jag saknar just honom. Även om jag kan och vill bli gravid igen, kommer min kärlek för honom inte att försvinna, för just denna lilla pojke som bara var 16 veckor gammal. Han fanns och det hände. Och ingen får lov att förminska det. Paniken och ångesten när jag vaknar upp efter att ha sovit och inser att min mage är tom, min pojke är borta - det kan jag inte förklara med ord.

Känslan av att förlora sitt barn kan ingen annan avgöra hur man ska/får känna. Du får känna och sörja precis hur du vill, finns inga rätt eller fel och ingen i världen har rätt att avgöra hur du känner. Det är ingen annan men man själv som har gått genom sin egen upplevelse, och då ska ingen annan komma och säga vad och hur du får känna. Och en sista sak: man kan INTE förstå detta om man inte själv har gått genom det. Man kan förstå det intellektuellt och känna empati, men man kan aldrig förstå det känslomässigt. Hade jag hört om avbruten graviditet en månad sen, då när jag aldrig ens tänkt tanken på att det kunde hända, då hade helt ärligt nog aldrig heller kunnat förstå hur det känns. En moders kärlek går inte att förklara.

Stor kram <3