Vi som avbrutit 2013

Tack för att du dela med dig Ängla Cecilia, vi kan alla känna samma som du. Sorg, skuldkänslor  blandat med en massa annat.

För mig var det 2 månader sen och jag tänker på vår lilla Isak varje dag. Den värsta krisen är över men såret finns kvar.

  

Hej på er! Vilka gripande historier som finns här i tråden! Jag tänkte delge vår berättelse.

Jag är 25 år, fick en frisk dotter 2007 och blev oplanerat gravid i början av 2013. Efter att förra graviditeten ha varit mycket orolig bestämde jag mig tidigt i denna graviditet för att jag inte skulle oroa mig, bara njuta av det lilla livet som växte i magen. Och det gick ganska bra, vi var så lyckliga och såg fram emot ultraljudet som skulle vara bekräftelse på att allt är bra så ska storasyster sen få veta. Tyvärr drogs marken undan under våra fötter vid ultraljudet. Den lilla bebisen hade inga lungor, cystor i nacken, var flera veckor för liten, generell svullnad av kroppen och det var alldeles för lite fostervatten. De tog fostervattenprov där och då och vi var rörande överens om att avbryta, storasyster ska inte behöva se en mage växa fram och hoppas på ett syskon när vi vet att det inte blir något syskon. Så samma dag fick jag ta en tablett för att bryta alla hormoner och 2 dagar senare blev vi inskrivna på gynavdelningen. Förlossningen gick ganska snabbt, från första kännbara värkarna tog det ca 8 timmar. Det gjorde så ont och jag fick så mycket morfin att jag nästan inte minns något. Barnmorskorna var helt underbara och fanns där hela tiden och min underbara sambo höll mig i handen hela dagen, lämnade inte ens min sida för att gå på toaletten. Så kom en liten dotter, en liten Alva. Det vi såg av henne (vi bad att de skulle dölja de synliga missbildningarna) var hon mycket söt, lik sin äldre syster men så liten och skör. Innan vi skrevs hem hade svaret på fostervattensnabbprovet kommit och det visade turners syndrom med avvikelser i nästan alla typer av celler. Hon ligger i en minneslund på en vacker kyckorgård i utkanten av stan. Det har varit en helvetisk sommar, känner ca 10 personer som är gravida nu. Så otroligt mycket blandade känslor och skuldkänslor för att inte kunna glädjas helhjärtat med dem, utan känna mest avundsjuka. Tack o lov känns det faktiskt bättre nu, vi börjar se en framtid med flera barn. Tyvärr grusades gången ytterligare en gång då vi fick ett tidigt missfall för ca 2 veckor sedan, men jag väljer att fortsätta försöka se framåt. Jag vet att jag kan bli gravid (är möjligen överfertil och det är därför barn som inte kan leva också fäster i min livmoder) och hoppas så innerligt att nästa gång blir en frisk bebis, men jag vet att jag kommer oroa mig massor och kanske inte kan njuta lika mycket som jag gjorde den tid jag fick med Alva.

Fenna: När jag blev gravid nu senast tror jag att jag drog det till en ny nivå; jag kände ingenting för bebisen eller graviditeten, jag var helt nollställd och inställd på att det skulle bli missfall =( Försöker peppa upp mig nu, nästa gång vill jag njuta av det och glädjas åt bebisen i magen.

Det som är jobbigast för tillfället är att jag har en känsla av att det är bråttom, fastän det inte alls är bråttom med något. Det känns som att jag måste bli gravid snart, annars... Men annars vad?! Blir så less när jag hela tiden håller på så här och strävar mot tiden! Det har blivit som en tävling med mig själv och alla andra =(

Jenkis: Tack så mycket!! Det har du alldeles rätt i! Precis, det är inte mycket man kan påverka och efter det vi har varit med om känns det faktiskt som att jag hellre tar en mens än ett missfall eller ett sjukt barn. Det är så mycket jobbigare att genomgå sådana saker än att "bara" få mensen, tycker jag.

Hej. I april i år gjorde jag abort då det framkom ett par deffekter på fostret och även beskedet att barnet troligtvis inte skulle leva utanför min kropp. Jag var i vecka 20 och fick föda fram min underbara son. Han var helt fantastisk. Fem månader efter det fick jag reda på att jag var gravid igen, och planerna startades igen. Oron fanns där, men jag försökte ändå vara positiv. Att ajg var gravid igen gjorde på något sätt sorgen efter min förlorade son lite lättare. I vecka 10 fick jag göra ett tidigt ultraljud, nacken såg för bred ut och jag skickades för att göra moderkaksprov. Det provet visade absolut inga som helst fel och livet kändes återigen bra. Två veckor senare, fick jag göra ett ultraljud som en uppföljning av moderkaksprovet. Och då brast livet igen. Hjärtat slog inte. Så dagen efter blev det skrapning, i vecka 16. Jag har förlorat två söner på ett år och sorgen är total. Hjärtat blöder och själen skriker.

Helst av allt önskade man ju att trådar som dessa inte fanns, men på något sätt är det skönt att veta att man inte är ensam.

Jag vet inte vart jag vill komma med detta inlägg, jag antar att jag bara ville få skriva av mig och få dela detta med andra som jag vet förstår mig!

Styrkekramar till alla er!