Vi som avbrutit 2013

Jenkis: Åhh, jag tänkte köpa sånt i helgen. Men då behöver jag alltså inte det? Är det olika på olika sjukhus?

Jag köpte en body oxå men det är nog för stor. :(

Allt känns som overkligt och mardrömmen bara fortsätter, det är väldigt jobbigt men oxå skönt att läsa alla eras historier och berättelser. Tack för att ni dela med er.

Det är säkert olika tyvärr. Men du tillhör ju ett sånt stort sjukhus så de om några borde väl ha sånt?!

Du köpte väl en filt? Ta den annars. Vem säger att de måste ha kläder på sig? En filt blir fint när ni tar bilder och kan ju såklart vara kvar runt er sötnos när de tar hand om honom sedan. Eller så struntar du i att bodyn är för stor och klär på honom den.

De är inte lätta att klä på eftersom huden är skör och fuktig. Men de är jättelena när huden torkat. Ibland önskar jag att jag orkat stanna längre på sjukhuset och känt/klämt lite mer. Men jag var jättetrött och svag efteråt, så jag orkade helt enkelt inte och ville bara HEM!  

 

Cecilia! mardrömmen kommer stanna! Du tror mig inte men den gör det. Bara man ger sig tid att sörja, älta och låta kroppen sörja den också.

Jag har ägnat sju veckor åt att bara vara i min situation och det finns även glädje! Mitt i sorgen finns det glädje. Som när mina kaniner får fnatt av att springa på gräsmattan t.ex. Jag vet att det låter futtigt i din situation just nu, men det blir bättre sen.

Det värsta är under tiden man väntar på svar och att bestämma sig (under förlossningen är man så inne i den så det är inte så hemskt). Tiden efter förlossningen är också jobbig. Sen börjar det sakta vända.

Jag önskar att jag kunde skriva något som ger dig lugn och ro. Frid helt enkelt.     

Jag hoppar in här jag med fastän vi avbröt den 30/12-12, men det är ju nära 2013 så jag hoppas det är okej.
Jag är nu 41 fyllda, bor i nv Värmland och kan inte bli gravid på naturligt vis p g a endometrios och massor med sammanväxningar invärtes så därför har vi fått göra IVF. Fick min diagnos 2011 när jag var 39½ år så det blev lite brått med IVF'erna.

Plussade för snart ett år sedan (den 7 sept 2012) vid vår andra IVF. Tyvärr fick vi ett chockbesked på RUL den 17 dec 2012 då det visade sig att vårt efterlängtade barn hade en avvikelse på hjärnan. Där lillhjärnan ska vara var det troligen vätskefyllt och prognosen var allt annat än god.
Fick åka till Fosterdiagnostiken på Akademiska i Uppsala dagen efter och träffa specialister och göra fostervattensprov och en MR och ytterligare två dagar senare, torsdag den 20 dec fick vi domen via telefon från specialistläkaren på Akademiska - vårt barn hade Dandy-Walker anomali och corpus callosum agenesi och detta var inte förenligt med liv efter födseln.
Fick ansöka om tillstånd från Socialstyrelsen att avbryta och den 30 dec 2012 i vecka 20+6 lades jag in för avbrytande och jag födde på em vår son John, 28 cm lång och det vackraste lilla barn vi sett, trots några små skavanker som hör till diagnosen. 

Vi har kremerat honom i sommar och urnan begravdes här hemma på kyrkogården den 15 juli.
 

Metbäcksfru; vi genomgår precis samma sak, vår son har oxå en avvikelse i hjärnan. Har gjort mr i dag och på torsdag ska vi träffa läkarteamet. Jag har oxå endo och sammanväxtningar och har opererat bort de flesta av mina kvinnliga organ, dessutom är jag 40 så chansen att bli gravid igen är ju inte stor. Detta var första gången vi plussat. Jag har sån extrem ångest inför torsdag. Hur kan denna lilla pojke som är så pigg i magen vara så sjuk? Hur ska vi kunna beslutades hemska? Hur ska jag överleva med förnuftet i behåll?

Ja jag läste lite snabbt i din blogg för en stund sedan att ni ev har samma avvikelse på er son som på vår son. Har sparat din blogglänk och kommer att följa dig/er på den fortsatta vägen. Det är så fruktansvärt orättvist, oavsett vad det är för diagnos, att vi som har svårt att få barn även ska drabbas av sånt här!

Vår pojke var också otroligt rörlig i min mage. Fanns liksom inget fel på motoriken och han sparkade in i det sista... Vi visste dock inte att det var en pojke förrän jag födde honom. Det glömdes liksom bort där på RUL när allt blev kaos och upp-o-ner-vänt.
Att ta de där tabletterna som skulle ta död på vårt barn det var det värsta jag någonsin har gjort!!! Att föda honom var det vackraste jag har gjort! 

Hinner inte skriva mer just nu här, middagen väntar. Men, du får mer än gärna maila mig på [email protected] eller om du har facebook så finner du mig om du söker på Eva Höglund (bor i Östmark, Värmland o har samma profilbild som här) om du känner att du vill "prata" mer om allt som snurrar i ditt huvud nu. Jag vet precis hur det är!

Stor varm styrkekram ♥   

Välkommen! Eller vad man skall skriva...

Jag kan bara hålla med. Det är så tragiskt och speciellt när man dessutom inte kan bli gravid på egen hand...

Vår flicka var så otroligt pigg i magen och hade ju inget fel man kunde se på utsidan. Det kändes ännu jobbigare att ta beslutet när hon kändes som en riktig kämpe!

Har forskat lite de senaste dagarna på just missbildningar och kromosomavvikelser via Socialstyrelsens hemsida och på ett sätt känns det bättre att veta att 97,1 % av alla gravida väntar fullt friska foster. Samtidigt känns det orättvist att vara en av de 2,9 procenten som inte gjorde det och dessutom pricka in en diagnos som endast 0,5 % av alla avvikande foster har. Det verkar tyvärr vara liknande för oss alla. Många ovanliga diagnoser i änglarum.

Vi får försöka stötta varann helt enkelt och ta dag för dag.      

Nu har vi fått tid tills nästa vecka att avbryta graviditeten. Det har varit en riktigt skitdag idag och vi har träffat riktiga pajasar till personal. Jag trodde de kunde sånt här.

De bokade avbrytande på andra sidan stan, på ett sjukhus vi aldrig varit på, inte heller blev vi sjukskrivna utan vi måste sjukskriva oss själva och så får isf SÖS ta det beslutet tyckte dem.

Dessutom fick vi ingen kuratorkontakt, vi fick träffa henne en kort stund och skriva på papper.

 Som jag har gråtit i dag. Usch vilken dag.

Läste på bloggen och la in ett inlägg där.

Riktigt fördj...igt hur ni blivit bemötta! Först ett avgrundsbesked och sedan bemötandet...

Finns det någon vän eller anhörig som kan slåss för er? Be den personen att ringa SÖS och se till att ni blir sjukskrivna NU! Dessutom behöver ni minst och det är verkligen minimum, två veckors sjukskrivning efteråt!!! Man är inte pigg efter en sån här sak. Varken fysiskt eller psykiskt. Hur jobbigt det än är så är det bra att vara i nuet, vara i smärtan, vara i ångesten. Jag vet att det är skit, men om man flyr in i jobb o.s.v. kommer det surt efter. Jag kan bara rekommendera att låta det ta den tid det tar. Vissa har varit sjukskrivna 8-12 veckor efteråt, så känn ingen stress att komma tillbaka fort på något sätt.

Hoppas verkligen du kan skriva av dig och hitta någon professionell att prata med. Vi fick ett samtal innan avbrytandet och ett strax efter och det var bra (för oss)!

Var hemma nu, försök hämta kraft, ta hand om Isak och varandra. Vi åkte iväg på dagsutflykter för att ha något annat att tänka på ibland och hämta kraft. Vi pratade mycket och jag försökte vara så lugn och avslappnad det gick. Sjöng för magen och ville ge henne det bästa jag hade dygnen innan. Vi sjöng även direkt efter jag tagit tabletten och åkte sedan iväg för att äta på ett mysigt ställe.

Du klarar det!  

Jag kommenterade också i bloggen. Jag har inte gjort ett avbrytande nyligen utan 2011 efter att barnet jag bar redan dött några dagar tidigare. Han dog på grund av en könskromosomavvikelse (med hjärtfel som biproblematik) i kombination med en CMV-infektion som jag smittat honom med.  Också mitt barn var resultatet av en äggdonation (eller embryodonation faktiskt).

När jag avbröt hade jag "tur" och kuratorn råkade just den morgonen jag las in för att avbryta (jag träffade inte kurator alls innan eftersom man inte behöver ta svängen över socialstyrelsen när fostret redan dött - dvs kvarhållet missfall) ha morgonmöte med sjukhuskyrkan och tog med sig deras personal upp till mig. Därefter försvann kuratorn ut i periferin för mig och sjukhuskyrkan tog över, både samtalen om det som hände och efteråt men framför allt att hjälpa mig att reda i vad jag skulle göra med barnet. Det var en oerhörd lättnad att ha någon att prata om både det praktiska och det känslomässiga med - och inte som i vanliga fall separera dem. Att säga farväl, att kistlägga och hela dödens byråkrati hör ju så tätt samman med föreställningar om döden och känslor inför vad som händer. Sjukhuskyrkan till skillnad från sjukvården var stabil, saklig, inkännade och gav framför allt en trygg känsla av att de visste vad de gjorde och hade gjort det förut. Ingen osäkerhet. De var förbannat mycket bättre på död än sjukvården någonsin varit.

Man kan få kontakt med sjukhuskyrkan antingen genom att ringa dem själva, eller att man ber avdelningen inför avbrytandet att be sjukhuskyrkan komma istället för kurator. De arbetar olika i olika städer (här i Göteborg fick jag praktisk vägledning och stöd i att göra ett enskilt omhändertagande utan begravningsbyrå etc) men de kan alltid vägleda i hur man kan göra och har mött långt fler drabbade av såna här händelser än sjukvårdspersonal har. Mer koncentrerat eller vad man ska säga - det är ju just vid döden de brukar ställa upp.