• Anonym (ger upp snart)

    Vi klarar inte av våra barn...

    Det är hemskt att erkänna hur det blivit och jag vet inte varför det blev så här. Vad som inte är bra är att barnen är totalt oregerliga. De gapar och skriker, springer runt och sprider grejer runt sig och lyssnar inte för fem öre. Ljudnivån är vidrig och det har börjar ringa i öronen på mig när jag har tyst och försöker sova (dvs när barnen sover). Är vi iväg någonstans; affär eller annat är det samma visa. Barnen röjer runt som torra skinn medan de mer eller mindre konstant skriker och visar ingen hänsyn till oss eller omgivningen.
    Vi har försökt bara pedagogiska, prata och resonera men de står inte still nog länge för att vi ska hinna ens avsluta en mening. Vi har försökt med konsekvensbestraffning men också det verkningslöst. Vi har gått kurs i konflikthantering i föräldraskapet men de metoderna hjälper föga. Aktiverade är de, har båda två några aktiviteter under veckan. Vi ger dem egentid med oss, läser sagor och är ute och cyklar etc med dem.
    Inget hjälper och tillvaron är konstant kaos hos oss. Jag skäms något så fruktansvärt för våra barn när vi är iväg någonstans och de lever rövare. Få andra barn kan mäta sig med våra :(
    Jag har kommit till vägs ände och orkar inte mer. Kan man få familjehem eller någon typ av omplacering? för tydligt är att vi fyra inte alls matchar varandra. Stunderna då jag faktiskt ogillar mina barn rejält blir allt fler. Jag har dock aldrig gjort dem illa, det finns inte på kartan att få till fysisk bestraffning mot dem.
    Hjälp en trött och frustrerad mamma som tappat greppet om barnen och inte ser någon ljusning :(

    Barnen är 4 och 7 år gamla.        

  • Svar på tråden Vi klarar inte av våra barn...
  • Anonym (mamma)

    hej kan förstå att det kan vara jobbigt ibland. men kan du inte prata med familjeenheten om du kan få stöd familj till barnen. Så att det kan bli lite avlastning för dig, man behöver vara ifrån barnen och kunna rå om sig själv och få vila lite....

  • KaSaM

    Är det alltid så att barnen härjar runt, även på förskola?
    Samarbetar ni som föräldrar eller ger ni dubbla besked?
    Hör med kommunen du bor i om möjlighet till hjälp eller avlastning alternativt samtal finns.

  • Anonym (ger upp snart)

    Någon form av avlastning eller omplacering känns numera som det vi behöver så där har ni rätt.
    På förskolan upplevs yngsta barnet som "viljestarkt" och har tyvärr även klöst/bitit andra barn på avdelningen i perioder trots normal språkutveckling. Äldsta barnet upplev också "viljestarkt" och med en benägenhet att käfta emot personalen. Klarar dock skolarbetet med bravur. 

  • Anonym (liten tjej)

    Alla barn går väl igenom trots perioder?
    Har själv barn som klättrar på väggarna och är totalt sjövilda ibland, men jag älskar mina barn överallt annat. Räcker att dem sover över en natt hos mormor & morfar, så saknar jag så mycket att jag går sönder.
    Trotsen går över:)
    Och visst måste du tycka dina barn är otroligt fina och älskvärda ändå? :)

    Hur gamla är ni om man får vara fräck och fråga?
    Jag skulle aldrig tänka tanken på att "omplacera" mina barn.
    Jag vet inte hur det går till ens, men det finns väl säkert familjehem som gärna tar emot. (ev. avlastning)
    Om det är vad ni två känner är det bästa för era barn att vara någonstans där dem är önskade.

  • Anonym (ger upp snart)

    Inte för att jag förstår vad vår ålder har med saken att göra, men vi är ca 35 år. Fast anställning och allt sådant ordnat. Få chanser till avlastning pga. sjukdom bland närmaste familjemedlemmarna samt avstånd som omöjliggör spontana övernattningar för barnen. Vi har dock barnpassning ibland ordnat på annat sätt några timmar/gång.
    Visst finns det tillfällen när jag genuint känner att jag älskar dem, men tyvärr allt oftare stunder då jag inte känner att det är värt allt att vara deras förälder.

  • Anonym (liten tjej)
    Anonym (ger upp snart) skrev 2013-07-28 19:10:06 följande:
    Inte för att jag förstår vad vår ålder har med saken att göra, men vi är ca 35 år. Fast anställning och allt sådant ordnat. Få chanser till avlastning pga. sjukdom bland närmaste familjemedlemmarna samt avstånd som omöjliggör spontana övernattningar för barnen. Vi har dock barnpassning ibland ordnat på annat sätt några timmar/gång.
    Visst finns det tillfällen när jag genuint känner att jag älskar dem, men tyvärr allt oftare stunder då jag inte känner att det är värt allt att vara deras förälder.
    Okej. Jag bara undrande med tanke på man kanske orkar mindre ju äldre man är?
    Om man skaffat barn sent i livet. Bara det:)
    Jag hoppas det löser sig till det bästa!
  • Anonym (ger upp snart)
    Anonym (liten tjej) skrev 2013-07-28 19:14:12 följande:
    Okej. Jag bara undrande med tanke på man kanske orkar mindre ju äldre man är?
    Om man skaffat barn sent i livet. Bara det:)
    Jag hoppas det löser sig till det bästa!

    Hade jag skrivit 23 år så hade det istället hetat att varför skaffa barn innan man har mognaden *gäsp*  Jag anser vidare att åren innan 30 inte är särskilt sent att skaffa barn.
  • Internetgubbe

    Har ni funderat på att tappa bort barnen när ni är på semester i Rumänien eller Ungern? Jag tror att det skulle vara den bästa lösningen för er. Ni kan ju också försöka sälja dom till irländska asfaltsläggare.

    Sen undrar jag lite om det äldsta barnen var för jävligt innan ni skaffade det andra barnet? Och om så var fallet hur ni tänkte när ni skaffade ett till? 

Svar på tråden Vi klarar inte av våra barn...