Hej! Någon mer som ska starta med pergotime nu i slutet på nov början på dec?
Vi har försökt 1 år 8 mån med 4 omgångar pergotime i våras,(sambon har slöa simmare med) blev spontant gravida vid ett uppehåll i aug, som i v 13 upptäckes som ett MA :( så blödde ut allt i oct och fick tillbaka min mens igår!
Så på torsdag börjar vi med pergotime igen.
Någon som vill följas åt å dela erfarenheter?
Åh planera bröllop, kul:) när blir de?
Vi förlovade oss 1/12 :)
Tyvärr blir allt detta med ätande av pergotime press för alla, schema ligg å sånt är inte kul:/ men vad ska man göra?
Jag kommer att börja med Pergotime så fort jag får en tid bokad hos en klinik. Jag fick reda på att jag har PCOS så sent som idag.... är rätt deppig för det. Någon som har lust att dela med sig av känslan av hur ni kände er när ni fick beskedet om PCOS?
Lindavik- det va inte roligt å höra att man har pco, va rätt jobbigt många tankar kom upp!
Å nu när jag står här 5 försökt senare med pergotime känns de ännu jobbigare.
Vi blev spontant gravida i aug, efter 1 år 8 mån (tabletterna kan sitta i en månad utan att man äter dom. )
Men fick MA i oct :(
Så nu är man igång igen, de är psykiskt jobbigt man måste alltid tajma sexet till viss dag. Å de blir prestations ångest för mannen.
Så känner jag, det är jobbigt!!
Hoppas jag inte skrämde dig.
Berätta gärna dina tankar.
Fiiaa - vad tråkigt att höra att du fick ma (antar att det betyder missfall? Är ny i denna värld så har inte lyckats lära mig alla förkortningar än). Jag förstår att det måste vara jättejobbigt i er situation. Har du ätit Pergotime i 1 år och 8 mån? Trodde man bara fick äta 3 kurer och att man sedan går över till sprutor? Eller har jag missuppfattat det? Ja, många funderingar och tankar är det, hela huvudet är fullproppat med funderingar. Mina vänner verkar tråkigt nog inte förstå mig riktigt heller när jag har berättat utan vill bara fråga och fundera kring den hjälp som finns, vilket är bra på ett sätt. Men vad de inte verkar förstå är att jag känner mig rätt nere och deppig, att man inte duger eller att mina kvinnliga funktioner som normalt fungerar för andra fungerar inte för mig. Jag vet att det inte är kört och det finns mkt hjälp att få, man ska vara glad att man bor i Sverige, men samtidigt är det tråkigt att inte kunna göra som många andra; ligga och bli gravida på naturlig väg. Istället måste man springa till infertilitetskliniker var och varannan dag, tajma in sexet på pricken och gå runt och vara nervös att Pergotime inte skall fungera. Och det är bara första steget. Klart som f-n man är nervös att det ska ta lång tid innan man kan få barn. Jag fyllde 30 i jan i år, om 1 månad blir jag 31. Paniken stiger när man tänker tanken om att man i stort sett kan styra och kontrollera i stort sett hela sitt liv; du kan plugga och jobba med det du drömmer om, du kan bo vart och hur du vill, du lever ditt liv som du önskar (om du är frisk). Men vad du inte kan styra över, är när du skall få barn och hur du skall bli förälder. Det är en stor frustration inombords samtidigt som man känner sig på något sätt "defekt", är det ngn då som förstår vad jag menar med det och känns igen sig? Någon som vet hur lång väntetid det är på att få komma till en infertilitetsmottagning i Sthlm i dagsläget? Någon som kan rekommendera ngn klinik? Many87 - vart bor du? Om du bor i Sthlm, vill du tipsa om den där läkaren som du tycker är bra? Förstår att du var skitdeppig, känner likadant. Har svårt till skratt och kan inte låta bli att tänka de värsta scenarion.
Lindavik - Hej igen, nu känns det som jag förföljer dig i dessa trådar men svarar igen 
Jag tycker du beskriver det så bra och jag har absolut haft de känslorna. Det finns ju någon slags press utifrån att man ska vara lyckad och det ingår även familjebildning och friska glada barn i den bilden. Om man dessutom har något slags kontrollbehov eller egen press som prestationsprinsessa (dåligt ord kanske men duktig flicka-syndrom) så tror jag det blir extra jobbigt att känna sig misslyckad. Har iofs en kompis som inte har PCOS och fick ett missfall och fick samma känslor också... Att när kroppen inte fungerar (fast det bara är en liten defekt - vilket alla har på ett eller annat sätt?) känner man sig okvinnlig dessutom. Ja, det är en liten sorg att det inte blev som jag hade tänkt mig. Det hade varit så enkelt om det bara kunde ske av sig själv... Men hittills är det inget som är så värst förändrat, vi har sex när vi vill och försöker pricka ÄL men jag får väl gnälla sen om/när det tagit betydligt längre tid. Om det är någon tröst så fyller jag 34 i början av nästa år och känner mig faktiskt inte alltför stressad. Det går ju iaf inte att göra något åt... Man har bra dagar och några dåliga dagar, men så är det väl alltid. Det kommer att gå bra för dig! Vi följs åt och håller tummarna för varandra 
Jag vet inte vad PCO är, någon som vill förklara?
Känslan att inte räcka till, att vara okvinnlig och att inte kunna det som "alla" andra kan känner jag igen! Men sedan tror jag att det är många som det tar tid för men det pratar samhället inte om. Den allmänna åsikten är att man bara bestämmer sig och att man kan bestämma när man vill att ens barn ska födas och så blir det så!!!
Det hjälper mig mycket att prata med folk, att vara öppen mot de som står mig nära så att jag kan prata om det och att de förstår när jag är ledsen.
PCO/PCOS är en hormonstörning som gör att man inte får ägglossning eller väldigt sällan får det. Man pratar om att man har cystor i äggstockarna men det är egentligen outvecklade äggblåsor. De sitter på rad och är lika stora, som ett pärlband och så är inte utseendet på en "normal" äggstock... Ibland kombineras detta med högre halt manligt hormon vilket kan medföra ökad behåring eller lättare att utveckla muskler och ibland kombineras det med övervikt. (Det finns många träningstjejer/bloggar som vittnar om att det är vanligt bland starka tjejer)
IEM jag håller med dig. Tror att det är vanligare att folk delar med sig av solskenshistorier än de påfrestande utmaningarna... Jag ska försöka vara lite mer öppen. Men ibland känns det jobbigt att blotta sig och avslöja att man önskar sig något man inte kan få... Det är lätt att bli stött och ta illa upp när folk pratar och frågar lite okänsligt men det är ju så klart svårt för nån som inte varit i samma situation att veta bättre...