Vill bli gravid efter avbruten graviditet

Hej alla ni starka som delar med er av era berättelser.. Har suttit och läst igenom hela tråden nu under förmiddagen. Precis som flera andra har sagt så känns det så skönt att veta att man inte är ensam och att veta att det finns andra som går igenom samma sak som en själv.
Först och främst vill jag bara skicka en enorm grattis-kram till både Snerkan och RockTheRebell, blev så glad när det framgick i tråden att ni lyckats bli gravida igen. Det ger hopp åt mig och på något sätt motivation att försöka ta mig igenom sorgen.
Nu till min ''historia'', kanske blir ett rörigt inlägg men känner verkligen att jag bara måste skriva av mig och dela med mig av allt.
För 8 dagar sen avbröt vi graviditeten och jag tvingades föda fram vår döda son, det var by far det hemskaste och svåraste jag någonsin tvingats göra.
Det var på RUL v.18 som BM upptäckte att inte allt stod rätt till. Hon hämtade in en läkare som konstaterade att det knappt fanns något fostervatten. Hela vår värld rasade samman och all vår förväntan och längtan byttes ut mot oro och rädsla. Dom följande 2,5 veckorna kantades av läkarbesök, provtagning och undersökningar. Gjorde flera VUL för att utesluta att det läckte fostervatten. Dom tog ett MK-prov flera läkare gjorde också ett antal vanliga UL där dom noga gick igenom hela fostret. Läkarna konstaterade en vattenskalle. Under alla UL låg vår fina lilla kille helt stilla, läkarna sa att det berodde på att han inte hade något utrymme att röra sig pga. bristen på fostervatten. Varje gång vi träffade läkarna fick vi mindre och mindre hopp och tillslut så förstod vi att det förmodligen inte skulle gå vägen. Läkarna gav oss en extremt dålig prognos och vi valde att avbryta graviditeten.
Hela framfödandet gick bra och jag slapp skrapas, det vara bara psykiskt påfrestande. Vi satt länge med vår fina lilla son (Villiam) och han låg länge på mitt bröst, det var jobbigt men nu i efterhand är jag så otroligt glad över att vi valde att ha han hos oss. Vi tog också endel kort och gjorde fotavtryck av hans små minifötter. Det jobbigaste för mig var när sköterskorna kom in och hämtade honom, en av sköterskorna tänkte nog sig inte för att nämnde att dom skulle lägga han i kylskåpet, det var hemskt jobbigt att höra och där bröt både jag och min sambo ihop.
Nu har 8 dagar gått och den värsta chocken har lagt sig. Det börjar ljusna lite och jag kan göra enklare vardagssysslor utan att helt bryta ihop. Jag tycker det är jobbigt att träffa familj och vänner. Speciellt min sambos syster som också är gravid. Jag saknar livet i mig något enormt och jag önskar innerligt att jag bara kunde stoppa tillbaka han i magen och skydda honom. Usch tårarna strömmar ner för kinderna, det gör så ONT! När blir det bättre? Och precis som ni andra nämnt så är mitt enda motivation just nu att bli gravid igen, det är det enda jag känner hjälper mig igenom sorgen.

Styrkekramar till er alla som delat med er, det hjälper något enormt! <3     

Tack för att du delade med dig av din historia LadyDiana! Stor varm kram till dig!

I eftermiddag har vi varit på återbesök hos specialistläkaren som gjorde ultraljudet den där hemska dagen i april. Man hade lyckats göra en kromosomodling på fostrets lilla häl och kommit fram till att det var en mycket ovanlig kromosomavvikelse kallad triploidi, där det finns en extra av varje kromosom. Detta skulle inte vara något ärftligt, utan ren jävla otur. Det är ju det bästa besked vi någonsin kunnat få, mitt i allt elände.

Om vi blir gravida igen ville läkaren kolla nackspalten och ta ett blodprov i vecka 13. Jag frågade om han menade att vi skulle göra ett KUB-test, men då så han bara att det var "nästan som ett kub-test"??? Tycker det verkar vara exakt ett kubtest och det erbjuds redan alla gravida där jag bor? Jag och min man har pratat mycket om detta förut och gör gärna kontroller och undersökningar, men är tveksamma till sannolikhetssiffror. Vi tror att det skulle skapa onödig oro för oss.

Jag frågade även om vi skulle höra av oss till hans mottagning direkt nästa gång vi blir gravida, men han tyckte vi skulle gå via MVC. Vet inte riktigt hur jag känner inför det... Hade på ett sätt hoppats att vi skulle få komma direkt, precis som min bekanta, men känner mig kluven till den här läkaren... Tror att han har mycket kunskap och erfarenhet, men det är svårt att förstå vad han säger, för han mumlar och bryter på ett annat språk. Jag tycker inte att han får mig att känna att jag har kontroll och är delaktig i vad som ska ske. Mår fortfarande dåligt när jag tänker på fostervattenprovet han försökte göra på mig utan att förklara varför eller fråga om jag ville. Jag var jätterädd och inte alls motiverad då jag med blotta ögat kunde se hur illa missbildat mitt barn var. Vänner har frågat mig efteråt varför jag inte protesterade, men jag trodde inte att jag hade något val. Och lite likadant kändes det idag när han pratade om "kub-testet".

Well, well... den dagen, den sorgen. Vi ska bli gravida först :P

Åh det här har varit en hemsk natt! Sent igår kväll fick jag som en litelite mörkare flytning. Som att det skulle vara blodblandad. Har inte fått ont, mer än oron som tar död på mig!:( jag har aldrig blödit när jag varit gravid tidigare så det känns som att det är kört. Jag orkar inte detta!:( nu ska jag dessutom bege mig till jobbet för ett 13 timmars pass... var bara tvungen att skriva av mig, så frustrerande när man inget kan göra.