Styvmammor

Hade jag vetat det jag vet idag hade jag INTE satt mig i den situationen. Alla som i min närhet funderar på saken avråder jag å det bestämdaste! Hur mycket man än tror att man kan hantera känslora som uppstår så kan man inte vara säker på det.

Har en ny 'bonusfamilj' med en underbar bonustjej samt en sambo som älskar min son. Det 'lika för alla' som gäller, både barn och vuxna.. Bra relation med tjejens biopappa, medan min sons mamma fortfarande håller sig på sin kant men det är hanterbart/neutralt iaf

Jag tror att det är en milsvid skillnad på hur det är beroende på om man har egna barn med sig in i förhållandet eller inte. Det är absolut avgörande för hur det går hurdan förälder partnern är och hur förälderns förväntningar på styvföräldern ser ut. 

Förhållanden där styvföräldern ganska omgående förväntas ta ansvar för styvbarnet verkar i 99 fal av 100 vara dömda att misslyckas. 

Funkar inte bra alls. Vi har dessutom två gemensamma som styvbarnet är avundsjuk på och favoriserar halvsyskonet hemma hos den andra bioföräldern.

Hatar situationen.

Oja det stämmer så bra så. Flyttade ihop med sambon för 6 år sen, han son då 5år bodde VH hos sambon innan vi flyttade ihop och det var vad jag trodde gällde. Men tydligen så "glömde" han tala om för mig att han och hans ex hade kommit överens om att nu ska det vara VV för nu fanns ju jag i bilden. Att sambon började jobba innan fritids öppnade gjorde ju inget för det fixade ju jag eller?? Och att jag jobbar natt ibland och kommer hem vid 06.30 gjorde ju inget för då kunde jag ju vara uppe och skjuta barnet till skolan vid 8 så han slapp fritids, jättebra eller hur??

Kan säga att det vart inget med det, ville han ha barnet VV så får han fixa det själv helt och hållet. Biomamman fick spel och anmälde mig till soc för jag ville inte ta hand om baaaaaarnet. Där fick hon på truten som tur var, dom talade om för henne att hon har ingen som helst rätt att ens andas om att jag ska vara "barnvakt". Nu tar jag inget som helst ansvar för barnet, visst fixar mat, tvättar kläderna när jag ändå gör det men där är det stopp.

Men till TS frågor, känslor för barnet=noll känslor, känns mest som en jobbig gäst som dyker upp alltför ofta
Om jag funderat på att lämna=JA varannan vecka så känns det som om det är dags att dra, håller mig på jobbet mycket. Plus att killen mest sitter klistrad vid datorn på rummet nu gör att det ändå funkar på nåt vis.
Var man får ork och tålamod ifrån= Vet i sjutton, men mitt "mantra" barnveckorna är " detta är inte min vanliga sambo, han kommer nästa vecka igen".

Får ni stöd av mannen? Kan ni prata öppet med honom om de jobbiga känslorna?

Fast många bonusmammor vill ju ta en massa ansvar och slår nästan knut på sig i början för att hitta på saker och ta ansvar för barnen. Det tror jag också är en anledning till att det fallerar, det går för fort för barnen och snart är "smekmånaden/närmanadefasen slut, pappan har lärt sig att lägga över allt ansvar på henne tidigt och biomamman brukar inte bli glad över att helt plötsligt fått barn tillsammans med pappans nya istället för pappan. Där tror jag det även krävs att pappan sätter ner foten och bromsar och faktiskt TAR ett föräldraansvar för barnen.

Jag får inget direkt stöd av min man, tyvärr. Det är ok att han irriterar sig på mitt barn, jag kan ta det, han är inte hennes biologiska pappa och eftersom jag också blir irriterad på henne ibland måste såklart andra få bli det också. Problemet är att INGEN får irritera sig på hans "prinsessa" - speciellt inte jag. Men jag får gärna säga ifrån till vår gemensamma. Begriper inte rikitgt hur han tänker ärligt talat........

Då ska ni köra uppdelat. Han får inte heller säga ifrån till ditt barn.

Verkar mest som att majoriteten ovan valt fel män... Sen flyttar man huvuddelen av irritationen på barnen och biomamman (som säkert också en gång valt fel man), för då faller minst 'skuld' på en själv.. (Att man haft dåligt omdöme)..