Styvmammor

Jag är styvmamma till världens underbaraste lilla tjej på snart sex år. Jag har ALDRIG tyckt att hon vart besvärlig på något vis, eller att hon tagit på mitt tålamod, jag är enbart glad för henne. Men då jag och min sambo bara varit tillsammans i knappt ett år är saker inte alltid helt lätt. Biomamman vill absolut sin dotters bästa, bara det att vi kan ha lite skilda åsikter om vad som är det bästa. Jag kan ibland, väldigt diplomatiskt, föreslå något som jag funderat på med försäkringar, skolgång eller liknande, men det går aldrig hem. Jag är dock fullt medveten om att det faktiskt är hennes barn, inte mitt, så jag håller tillbaka. Allting, alltid. Och nöjer med att få vara en del av hennes dotters liv. Givetvis skulle min sambo kunna propsa på saker, men skulle han börja diskutera pedagogiker och uppfostringsmetoder skulle det vara ganska uppenbart att det kommer från mig, och jag skulle aldrig använda min sambo för att på något vis försöka få min vilja genom med styvdottern. Men maktlösheten är tärande, tycker jag. Det kan också vara en svår balansgång vad som är okej för mig att göra med styvdottern. Småsaker, köpa kläder till Lussefirandet, ordna barnkalas etc. etc. Kanske mamman tycker är skönt att slippa eller tycker hon att det är roligt och lite sentimentalt. Efter ett par år känner man väl varandra och har etablerat sin roll och vad som ingår i den, men än så länge är det lite si sådär, tycker jag i alla fall :) Och inget ont om mamman i det.

Det låter ganska likt vår situation. Jag skulle aldrig säga något illa om hennes mamma, även om man inte håller allt lika. Men jag tycker att det kan vara svårt att förhålla sig till henne, även om jag tror det går över efter några år när man känt av alla situationer. Jag är gravid i 10:e veckan och hoppas att jag aldrig ska behandla barnen olika. Det kan ju bli åt fel håll med att man överkompenserar barnet som inte är ens eget. Att jag förmodligen kommer älska mitt eget barn mer än vad jag älskar min styvdotter är en jättejobbig tanke.

Det verkar finnas en omedveten vilja hos dig att ta över barnet verkar det som. Låter som du trots allt vet bäst.

Det verkar finnas en omedveten vilja hos dig att ta över barnet verkar det som. Låter som du trots allt vet bäst.

När det kommer till barnuppfostran så tycker väl de flesta att de vet bäst? Inget ovanligt/konstigt med det. Tycker dock inte att det alls verkar som att hon vill "ta över" barnet, bara vara mer delaktig i hennes liv. Vilket hon verkar hålla tillbaka på i nuläget då de inte känner varandra så bra än, hon och biomamman. Väldigt förnuftigt, tycker jag. :)

Jag tror nog att kärleken till de båda barnen kommer att vara olika. :) tror nog att jag kommer älska dem lika mycket men ändå på olika sätt. Min bonusdotter är ju det barn som fick mig att inse att jag nog en dag ville ha barn trots allt. Så hon kommer alltid ha en speciell plats hos mig. Jag ska få bebis nu om 7 veckor är det tänkt. ^^ vi blev ganska hastigt oplanerat gravida men lika glada är vi för det! :D Biomamman är också glad för vår skull.och även för sin dotter. Min sambo och biomamman fick henne när de var ganska unga så hon har inga syskon sen innan och inga kusiner osv. Så hon har längtat efter ett syskon. :)

Grattis :) Även det är faktiskt ganska samma situation. De fick henne unga, hon har inga syskon och inga kusiner. Hon är omgiven av vuxna som älskar henne från alla håll, men väldigt mycket ensambarn. Jag är bara i vecka tio, så vi väntar ett par veckor till med att berätta!

Dockan här hemma är väldigt lillgammal i många lägen då hon mest umgås med vuxna. Har tillochmed hänt att vi fuskat med dagistider någon enstaka gång bara för att hon ska få vara lite mer med kompisarna på förskolan. :) för där är hon verkligen som ett barn. ^^ vi bettade inte för bonus förens efter ultraljudet i vecka 18. Så att vi hade något konkret att visa henne. Så att det blev lite mer förståeligt eller ja, greppbart kanske man ska säga. ;p

Lillgammal är denne också, det blir väl så :) Jag är ledig varje vardag veckan hon är hos oss, men enligt dagispersonalen så är jag inte "skyldig" att vara hemma med henne. Så jag lämnar henne onsdag och torsdag kl 8-13 Då är det lite roliga grejer som att gå till skogen och gympa :) Vi har lagt fram lite bebisböcker och sånt hemma som hon läser och bläddrar i, och pratar mycket om barn än så länge. Jag tänkte att hon ska få följa med på ultraljudet och ev även något annat barnmorskebesök. Hon kan vara lite avundsjuk av sig, hon är ju väldigt van vid odelad uppmärksamhet, så vi försöker inkludera henne så mycket vi kan. Trycka på att det inte bara är min och hennes pappas utan även hennes bebis, familj och lillasyster. Hon har aldrig uttalat avundsjuka mot ett syskon utan vill ha ett (i alla fall en syster :)), men än så länge finns det ju inte heller. Har ni några sådana bekymmer?