Styvmammor
Hej alla styvmammor! (eller bonus...) Jag undrar hur det är att leva med andras barn. Vad har ni för känslor för barnen? Har ni funderat på att lämna mannen pga svårigheter i styvfamiljslivet? Hur får man orken och tålamodet?
Hej alla styvmammor! (eller bonus...) Jag undrar hur det är att leva med andras barn. Vad har ni för känslor för barnen? Har ni funderat på att lämna mannen pga svårigheter i styvfamiljslivet? Hur får man orken och tålamodet?
Hemskt o läsa att vissa inte får känslor för bonusbarnen, och det märker helt klart barnen. Varför inte anstränga o engagera sig? Då är man i fel förhållande tycker jag.
Själv har jag 3 bonusar och jag ser dom helt klart som familj o tvärtom. Till sommaren får dom ett litet syskon o dom är alla glada över det, alla hoppas på en flicka så dom blir 2 av varje så får hålla tummarna ;)
Jag är styvmamma till världens underbaraste lilla tjej på snart sex år. Jag har ALDRIG tyckt att hon vart besvärlig på något vis, eller att hon tagit på mitt tålamod, jag är enbart glad för henne. Men då jag och min sambo bara varit tillsammans i knappt ett år är saker inte alltid helt lätt. Biomamman vill absolut sin dotters bästa, bara det att vi kan ha lite skilda åsikter om vad som är det bästa. Jag kan ibland, väldigt diplomatiskt, föreslå något som jag funderat på med försäkringar, skolgång eller liknande, men det går aldrig hem. Jag är dock fullt medveten om att det faktiskt är hennes barn, inte mitt, så jag håller tillbaka. Allting, alltid. Och nöjer med att få vara en del av hennes dotters liv. Givetvis skulle min sambo kunna propsa på saker, men skulle han börja diskutera pedagogiker och uppfostringsmetoder skulle det vara ganska uppenbart att det kommer från mig, och jag skulle aldrig använda min sambo för att på något vis försöka få min vilja genom med styvdottern. Men maktlösheten är tärande, tycker jag. Det kan också vara en svår balansgång vad som är okej för mig att göra med styvdottern. Småsaker, köpa kläder till Lussefirandet, ordna barnkalas etc. etc. Kanske mamman tycker är skönt att slippa eller tycker hon att det är roligt och lite sentimentalt. Efter ett par år känner man väl varandra och har etablerat sin roll och vad som ingår i den, men än så länge är det lite si sådär, tycker jag i alla fall :) Och inget ont om mamman i det.
Bara jobbiga känslor, jag ser inget positivt med att mannen har barn sedan innan. Innebär endast nackdelar för mig. De är något man får dras med om jag vill ha mannen och det vill jag.
Haha, jag har vart dum nog att tro att de flesta styvmammor gillar sina styvbarn, men så verkar ju inte fallet vara. Folk är allt bra mycket ärlugare på internet. Men det är väl den typen av saker som inte är något positivt med att vara ärlig över i verkligheten :)
Anonym Linda: Ja du ser direkt på svaret från Elak Styvmamma att jag har rätt i de flesta fall...
Till alla misogyna kvinnor här... Släpp fokuset på biomamman lite och ta en ordentlig titt på era sk män.. Många här skriver ju själva hur deras män är för inkompetenta/lata för att ta tag i sin egen familjesituation, ändå skriver man spaltmeter om hur irriterad man är på barnen som bara är symptomet...
Jag är styvmamma/plastmamma/bonusmamma till en finfin liten tjej på snart 6 år. Hon är underbar, men som alla småbarn så testar hon ens gränser. Klart att det tär på tålamodet men är ganska säker på att mitt tålamod kommer tryta precis lika mycket med mitt kommande barn också. :) Jag har aödrig varit speciellt barnkär förut men denna tjej rotade fast sig rejält i mitt hjärta. Jag och hennes pappa var väldigt försiktiga med att visa att vi var tillsammans i början. Var inte så svårt då jag Har känt honom i över 3 år men det var först för ett år sedan som vi blev tokkära och började dejta. Hon blev bäldigt glad när.vi berättade att jag skulle bo med dem och så. Jag har en "mammaroll" för henne. Jag och hennes pappa har samma syn på uppfostran och biomamman likaså. Vissa saker är väl olika i de båda hemmen men det förstår flickan också. Hemma hos pappa bestämmer vi och hos mamma bestämmer mamma. Inga stora saker som skiljer sig åt. Dock så önskar jag att vi alla tre kunde ha bättre kommunikation. Bara i största allmänhet. Min sambo och biomamman hatär haft det ganska turbulent i sitt förflutna, men det känns verkligen som att det är.på bättringsvägen. Som att hon litar lite mer på min sambo nu sen jag kom in i bilden. :) Jag hade aldrig stått ut i ett förhållande om jag inte tålde min partners barn. Förstår inte hur vissa sryvmammor/pappor kan skrova att de -hatar- sina bonusbarn?? :s förstår inte heller de människor som tillåter att ens barn växer upp med någon som avskyr dem. Usch.