Styvmammor

Kan bara instämma i det.

Fungerar det hemma och båda föräldrarna är nöjda, varför skall då en tredje part börja tycka, tänka, köpa och greja. Tydligen räcker det inte för en del att "bara" få vara en ibland viktig extra person i barnets liv.

Hej! Jag tycker det är oerhört jobbigt. Inte för att det är något större fel på barnet i sig, blir bara så jobbigt ändå, att dela utrymme, uppbåda tålamod. Kan inte slappna av helt när han är här. Så skönt kunna rå sig själva när han är hos mamman. Samtidigt bryr jag mig om honom, vill han ska ha det bra men vi har inte fått ihop nåt bra samspel. Önskar han hellre ville bo hos mamman men det kommer aldrig ske.

Ja, jag har funderat på att lämna. Bli särbo också. Letade bostad men så blev jag gravid och så, lång historia kort, nu är man fast. Visst funderar jag ändå på att bryta ibland men blir ju inte helt definitivt ändå med gemensamma barn.

Jag och mannen kan prata relativt öppet men efter ett tag kan det bli för mycket prat, han känner inte han kan göra något. Han förstår att jag inte kan känna samma för hans son som han gör, han vet nog ändå att jag bryr mig, på mitt sätt, men att det är påfrestande att leva med andras barn, men samtidigt vet han ju ändå inte hur det är och kan vara ganska oförstående för vissa saker, och vad ska man göra åt saken, så här ser det ut, så här får vi leva.

Vi försöker lösa alla små problem som uppstår. Jag hoppas fortfarande att det ska bli bättre men idag handlar det nog mer om att acceptera och att försöka hitta sätt att klara av det. När han åkt till sin mamma kan jag känna hur mycket ork och tålamod jag uppbådat, hur luften går ur mig, så trött den första tiden. Men han blir ju äldre också, man märker att han mognar och det ger också hopp. Det där med att vänta ut artonårsdagen tror jag inte på men jag har ändå nån slags nedräkning. Sorgligt att leva sitt liv så. Hoppas jag ska hitta ett sätt att komma förbi det.

Förstår inte hur man kan fortsätta en relation där man inte har kärlek till bonusbarnen.. Undrar om ni verkligen försökt tillräckligt för att få en bra relation med bonusbarnen? Själviskt äckligt vuxet beteende... Stackars barn som måste konkurera med er... Har levt med pappas tjej i ung ålder som alltid favoriserat sina på alla sätt.. Finns inga ord för hennes försvar.. Aldrig i livet att jag skulle göra likadant nu när jag har en bonus.. Han är den bästa tiden på dagen! Och skulle jag inte känt så, då hade jag lämnat relationen oavsett!

Jag kan bara tala för mig själv, men i mitt fall har ju känslorna tagit stryk och mattats av på grund av att pappan inte anser att jag får lov att ställa samma krav på hans barn som på mina egna, och att både han och fr a 15-åringen tar det som personliga påhopp när jag t ex ber henne plocka undan efter sig. Det skapar en irritation hos mig som barnet förstås märker och så kommer man in i en ond spiral. Föräldrarna har ett jätteansvar när de väljer att bilda familj med någon ny - man måste få kunna ha samma krav på bonusar som på biobarn och säga till dem om samma saker utan att det tas som personliga påhopp när det handlar om bonusen men är helt ok när det handlar om biobarnet.

Vill bara tillägga att med krav menar jag då vardagliga saker som att plocka undan när man ätit, städa efter sig om man bakat, lägga smustiga kläder i tvättsäcken (inte på vardagsrumsgolvet eller i soffan) och hjälpas åt att hålla ordning i gemensamma utrymmen som t ex vardagsrum genom att plocka undan det man tar fram (spel, pappar, DVD-filmer mm). Sen skolgång, läxor, hur dom väljer att ha det på sina rum, hur dom klär sig, vilka dom umgås med mm det får bioföräldrarna ta ansvar för. Där kan jag stötta om ösnkemål finns, men har ingen egentlig rätt att lägga mig i. Men i vårt gemensamma hem anser jag mig ha rätt att förvänta mig samma "hjälp" av alla som bor där.

[quoär ju =72597051][quote-nick]Anonym (elak styvmamma) skrev 2014-02-24 08:51:29 följande:[/quote-nick]

Jag kan bara tala för mig själv, men i mitt fall har ju känslorna tagit stryk och mattats av på grund av att pappan inte anser att jag får lov att ställa samma krav på hans barn som på mina egna, och att både han och fr a 15-åringen tar det som personliga påhopp när jag t ex ber henne plocka undan efter sig. Det skapar en irritation hos mig som barnet förstås märker och så kommer man in i en ond spiral. Föräldrarna har ett jätteansvar när de väljer att bilda familj med någon ny - man måste få kunna ha samma krav på bonusar som på biobarn och säga till dem om samma saker utan att det tas som personliga påhopp när det handlar om bonusen men är helt ok när det handlar om biobarnet.[/quote] Ja men absolut, då förstår jag att känslorna mattats ner. Tonåringar är väl inte lätta till att börja med! Sen om alla inte har samma regler i hushållet så skapar ju det förvirring tycker jag. Du borde väl prata med din sambo ordentligt. Och med 15pringen. Att de regleena gäller alla. Oavsett om man är där varje dag eller varannan vecka.

Min mamma sa alltid när jag var yngre att hon aldrig skulle leva med en man som hade barn oavsett hur kär hon var. Jag blev arg och tyckte att vad spelar det för roll om han har barn! Med facit i hand får jag erkänna att mamma hade rätt (som vanligt..). I mitt fall fick jag nog för jag aldrig fick vara ifred och ett totalt respektlöst beteende. Nu är h*n nästan vuxen. Räknar bara dagarna tills hemorojden flyttar! Har du planer på att flytta ihop med ngn? Gör det inte!!!

Knasiga familjeliv... försöker igen!

Ja men absolut, då förstår jag att känslorna mattats ner. Tonåringar är väl inte lätta till att börja med! Sen om alla inte har samma regler i hushållet så skapar ju det förvirring tycker jag. Du borde väl prata med din sambo ordentligt. Och med 15pringen. Att de regleena gäller alla. Oavsett om man är där varje dag eller varannan vecka.

Hatar det. Inte pga barnen utan pga maken! Han är så jävlaaaaa mesig när det kommer till hans ungar. Min unge säger han till om han gör något han inte får/ska, tjatar, springer iväg osv osv. 
Men hans.. Nej aldrig på världskartan. Hans barn kan springa ut mitt i vägen, ta saker från affären, tjata om godis/glass/kakor, vara uppe långt långt in på kvällen/natten. Spela tvspel mitt på dagen osv. 

Här är det värsta. I denna familjen- när enbart mitt barn är här, så har vi reglerna: Inget tvspel före 17.30 på kvällen, inga godsaker på vardagar, komma i säng kl 20, senast 21. Springer man ifrån, gör saker man inte får, inte lyssnar osv så får det konsekvenser i form av att inte få spela tvspel på kvällen. Man får EN varning och lyssnar man inte så blir tvspelet indraget. Punkt. 

Detta är regler min make har för min son! Som han satte upp för mitt barn när vi blev ett par, jag tyckte det var rimliga regler och står således fast vid dom. 
MEN, när hans ungar är här gäller absolut inte dessa regler. Ånej! Då tar han bort alla regler och ungarna får dra katten i svansen, rida på hunden, springa ut i gatan, spela tvspel kl 13 på dagen, äta godis på vardagar and we can go on and on. 

Sätter JAG ner foten så bemöts jag av: Fan vad du gnäller och tjatar på dom! Jag tar dom och flyttar in hos min mamma så skiljer vi oss. 

Och ja, jag har försökt att kommunicera med min man. Utan respons. Han säger bara att hans barn är beeeebisar ännu. Herregud, äldsta är 11 år och maken hjälper honom att dela maten!! Jisses.. 

Är så jävla less på allt så jag vill bara dra. MEN, vi har ett gemensamt barn också samt gifta så det är inte så lätt att bara skita i allt.. 

Låter nästan ännu värre än min man ju - han har iallafall inte satt upp några regler för mitt barn. I övrigt låter det väldigt likt med skillnaden att hans är lite äldre än din mans. Han delar inte maten åt 15-åringen, men han gör fortfarande varm choklad till henne på morgonen och fixar allt som oftast hennes mackor. Say no more....