Styvmammor

Låter nästan ännu värre än min man ju - han har iallafall inte satt upp några regler för mitt barn. I övrigt låter det väldigt likt med skillnaden att hans är lite äldre än din mans. Han delar inte maten åt 15-åringen, men han gör fortfarande varm choklad till henne på morgonen och fixar allt som oftast hennes mackor. Say no more....

Åhhh...! Blir arg bara jag skriver.. En gång hoppade ena av hans barn sönder tre stycken bilar som stod på en parkering. Alltså hoppade på taken, huvarna och bagaget samt sparkade sönder backspeglarna. 
När detta då kommer fram till mig av en socialsekreterare och jag tar upp det med maken som ännu inte hunnit få ta del av informationen bemöts jag av: Amen vafan! Du bara hittar fel på mina barn! Du leeetar fel! Mina barn skulle aaaaldrig göra så!

Ja jo.. Jag letar fel. DOM FINNS JU PRECIS FRAMFÖR NÄSAN! 

Ett av de "ofelbara" barnen i vår familj har lyckats hamna på akuten, medvetslös med nästan 3 promille i blodet. Mannens syn på det hela var att "hon råkat illa ut". Jodå - hon blev nog bunden och sondmatat tror jag också. Jag hade inte fått veta nåt om det inte varit för att polisen av ringde hem till just oss när de hittat hennes övergivna grejor på stan (mobil, plånbok mm), jag har telefonen på sängbordet. Mannen hade fått sms av dotterns mamma, smitit iväg till akuten utan att väcka mig och förmodligen räknat med att vara tillbaka innan jag vaknat på  morgonen så att jag aldrig skulle få veta nåt. Trist bara att dottern var så packad att hon inte fick med några av sina pinaler så att polisen hittade dem och att hemnumret stod där så det var mig de ringde. Gick inte riktigt att mörka då från mannens sida. Säger inte att jag på nåt sätt tycker det var kul eller bra att hon söp sig full och hamnade på akuten, men mannens inställning ger mig krupp.

Min mamma sa alltid när jag var yngre att hon aldrig skulle leva med en man som hade barn oavsett hur kär hon var. Jag blev arg och tyckte att vad spelar det för roll om han har barn! Med facit i hand får jag erkänna att mamma hade rätt (som vanligt..). I mitt fall fick jag nog för jag aldrig fick vara ifred och ett totalt respektlöst beteende. Nu är h*n nästan vuxen. Räknar bara dagarna tills hemorojden flyttar! Har du planer på att flytta ihop med ngn? Gör det inte!!!

Hatar det. Inte pga barnen utan pga maken! Han är så jävlaaaaa mesig när det kommer till hans ungar. Min unge säger han till om han gör något han inte får/ska, tjatar, springer iväg osv osv. 

Men hans.. Nej aldrig på världskartan. Hans barn kan springa ut mitt i vägen, ta saker från affären, tjata om godis/glass/kakor, vara uppe långt långt in på kvällen/natten. Spela tvspel mitt på dagen osv. 

Här är det värsta. I denna familjen- när enbart mitt barn är här, så har vi reglerna: Inget tvspel före 17.30 på kvällen, inga godsaker på vardagar, komma i säng kl 20, senast 21. Springer man ifrån, gör saker man inte får, inte lyssnar osv så får det konsekvenser i form av att inte få spela tvspel på kvällen. Man får EN varning och lyssnar man inte så blir tvspelet indraget. Punkt. 

Detta är regler min make har för min son! Som han satte upp för mitt barn när vi blev ett par, jag tyckte det var rimliga regler och står således fast vid dom. 

MEN, när hans ungar är här gäller absolut inte dessa regler. Ånej! Då tar han bort alla regler och ungarna får dra katten i svansen, rida på hunden, springa ut i gatan, spela tvspel kl 13 på dagen, äta godis på vardagar and we can go on and on. 

Sätter JAG ner foten så bemöts jag av: Fan vad du gnäller och tjatar på dom! Jag tar dom och flyttar in hos min mamma så skiljer vi oss. 

Och ja, jag har försökt att kommunicera med min man. Utan respons. Han säger bara att hans barn är beeeebisar ännu. Herregud, äldsta är 11 år och maken hjälper honom att dela maten!! Jisses.. 

Är så jävla less på allt så jag vill bara dra. MEN, vi har ett gemensamt barn också samt gifta så det är inte så lätt att bara skita i allt.. 

Förstår inte hur folk orkar stanna kvar i sina dysfunktionella familjekonstellationer.

Jag skulle bara sagt "ja, du vet var dörren är" om min partner hade börjat hota mig och inte klara av att samarbeta.

Åhhh...! Blir arg bara jag skriver.. En gång hoppade ena av hans barn sönder tre stycken bilar som stod på en parkering. Alltså hoppade på taken, huvarna och bagaget samt sparkade sönder backspeglarna. 
När detta då kommer fram till mig av en socialsekreterare och jag tar upp det med maken som ännu inte hunnit få ta del av informationen bemöts jag av: Amen vafan! Du bara hittar fel på mina barn! Du leeetar fel! Mina barn skulle aaaaldrig göra så!

Ja jo.. Jag letar fel. DOM FINNS JU PRECIS FRAMFÖR NÄSAN! 

Hmm..... den socialsekreteraren måste ju ha begått ett grovt tjänstefel - det är ännu mer illa än det du skriver om anser jag. Anmäl denne genast!

Lever man i styvfamilj innebär det ju att man redan "misslyckats" en gång (eller iallafall någon av parterna) och då vill man kanske så innerligt få det att funka och vill så gärna tro att det kan bli bättre att man nästan blir dum. Jag inser att jag borde satt ner foten för längesen, men det inser jag nu efter 5 år. 5 år där vi hunnit få ett barn tillsammans, de andra barnen hunnit fästa sig vid varandra och vi skapat mycket gemensamt. Min 9-åring har, trots våra svårigheter, aldrig varit så trygg som nu. Då är det inte så lätt att bryta upp. Men man kan inte bara gå och vänta passivt, man måste verkligen göra ett aktivt val att ta tag i saker för en sak är j-ligt säker och det är att i styvfamiljer så löser problemen sig inte av att man försöker vänta ut dem - de blir bara värre. Jag ska tvinga med min man på familjerådgivning - det är han skyldig inte minst barnen innan han väljer att kasta in handduken. Det värsta som kan hända är att det inte hjälper ett dugg, men det kan ju faktiskt också funka. Så jag tänker ta mig i kragen och göra en seriös kraftansträngning och ställa krav på mannen att göra det samma. Funkar det inte så får vi ju inse att det är kört, men då har vi iallafall med "proffshjälp" kommit fram till det och inte bara gett upp av lathet och inställningen att "det går ändå inte".

Varför? Hon ringde och jag svarade..? Vi känner varandra sedan innan då barnen haft mycket "problem" så hon vet mycket väl vem jag är och att jag är gift med barnens pappa. Vi har varit på möten tillsammans ang barnen.. 

Tummen upp på den!