Livet efter en sorg

Kanske ska förtydliga.

Jag är omgift och lever ihop med kommande barns pappa. Vi är båda väldigt glada över detta barn. Men mina känslor spökar.

Inte för att min nya man skulle ens få för sig att gör NÅGOT som skadar eller sårar mig. Tvärtom.

Men de känslor jag känner kan han inte förstå.. Han har inga barn sedan tidigare.

Skönt att höra att det är bra 

Är du rädd för att du ska råka ut för samma sak igen?

Vet inte vad jag ska skriva, men knner med er.

Och jag som trodde jag jännt sorg, när mitt liv vändes upp o ner. Men nej går inte o jämföra!

Massa styrka. Även dom största sorgerna måste bli lättare att bära med tiden.

Kramar

Nej inte att han skulle göra liknande. Men jag har haft mardrömmar om att exet och hans familj velat förstöra för mig. På olika sätt.

Samtidigt får jag flashbacks av min förra graviditet och hur mitt liv såg ut då.

Vissa saker, som att hålla en bebis har jag undvikt i lika många år som min dotter är gammal. För att det väcker sorg.. Och de känslorna skrämmer mig..

Du får vara lite försiktig när du säger att det verkar si och det verkar så. Ibland har vi fel när vi tror något. Har du försökt att öppna dig och tillåtit dig få berätta hur du känner dig nu inför det som hände tidigare.

Jag tror absolut att du kommer känna dig lättare i sinnet om du får ut dina tankar. Det är lätt att anklaga sig själv och fylla sig med både skul- och skamkänslor. Det blir tyvärr ytterligare en bestraffning som du utsätts för.

Ingen kan nog bära sorgen åt dig men du kan säkert få hjälp att lyfta ut stenar ur din ryggsäck som du går och bär på. Varje sten som plocks bort kommer göra nytta för dig.

Känner du en sorg över att inte kunna dela dina tankar kring detta och få förståelse för det?

Det låter som du känner både skuld och skam över det inträffade. Glöm inte bort att du är en helt annan människa i dag. Då, för flera år sedan var du en annan person och du gjorde så gott du kunde. I dag är du kanske både starkare och tror på dig själv. Så döm dig inte nu ts. Vi förändras hela tiden och känner för varje år att vi kunde ha gjort det och det bättre. Men det är så lätt att vara efterklok.

Jag kan dela mina tankar med min man. Men han förstår inte..eller rättare sagt, han vet inte hur han ska "lösa" mitt problem.. han tycker att jag har väldigt starka känslor. Så det blir att jag försöker knipa ihop..

Jag tror att du kommer känna en otrolig närhet och kärlek till ditt kommande barn efter förlossningen när h*n ligger på din mage     Vet du om det blir en pojke eller flicka? 

Skulle det räcka för dig att han lyssnar och förstår varför du mår som du gör? Och att han kanske får inse att han inte kan "fixa" något. Han kanske känner en stor frustration över att inte kunna hjälpa dig? Fast det enda du behöver just nu är bara förståelse för vad som hänt.