Livet efter en sorg

Vill du berätta vad som hände för sex år sedan?

Tack snälla du

Ska se hur jag ska gå vidare.. Tack för ditt inlägg

Jag har alltid varit typen som grubblar :/ Jag tror att det blivit mitt skydd.. Och de gångerna jag agerat utan att tänka mig för har jag fått ta straff för och konsekvenser som jag hade klarat mig utan :/ Jag har inte heller kunnat ha "kul" eller vara barn pga trauman jag varit med om som barn. Så ja..lite så är det ju..

Jag klandrar inte mig själv för det som varit och hänt mig på det sättet..jag visste ju inte bättre :( Men det gör ändå ont i mig. Att mitt barn får / fått lida med mig.. Jag är vuxen och försöker hantera mitt liv. Men mitt barn..det är henne det är synd om.. Jag vet att jag inte hade andra alternativ än att gå ifrån den destruktiva miljö och relation jag levde i. Men jag blir så ledsen när mitt tvingats genomgå separationer och allt möjligt för att JAG inte orkade kämpa emot exet och hans familj.

Jag har egna minnen av när min far var "elak mot min mor och skrek på henne" och jag stod där 3,5 år gammal och kände att hela min värld rasade samman då mamma sa " nu går jag! Jag orkar inte mer" (men hon gjorde aldrig det..) för det skulle innebära att hon lämnade mig och min 2åriga lillasyster ensamma med honom.

Jag vill inte att min dotter ska klandra mig för att ha "lämnat henne med sin pappa". Han har tyvärr behandlat henne illa efter skilsmässan. Örfilat och hotat om det ena och det andra. Det har lett t polisanmälan och just nu går hon på bearbetande samtal.. Så ja, jag har skuldkänslor och jag vet inte om jag hade kunnat leva med mina skuldkänslor den dagen hon bekräftar dem :(

Många föräldrar kämpar i äktenskap för sina barns skull. Och jag kommer från den kulturen där kvinnan tyvärr bara förväntas hålla käft och acceptera sin lott i livet. Men jag vägrade göra det eftersom jag blev så deprimerad att jag övervägde att ta mitt liv istället för att stå ut med den människan. Men då skulle jag definitivt ha lämnat dottern med sin far. Vilket jag vägrade. Så för HENNES skull kämpade jag vidare. Och byggde upp mig och försökte hitta styrkan så jag kunde börja leva. För hennes skull.

Sen flyttade jag ihop med min nuvarande make. Och honom kände jag sen år tillbaka då vi var kompisar. Han blev mitt stöd och vi flyttade ihop. Där kom smäll nr 2. "En kvinna lämnar inte sin man och flyttar ihop med en annan och dessutom struntar i sin dotter". Ryktet spred sig att jag inte ville ha min dotter längre.. Detta MITT I MIN KAMP om att få se mitt barn som hölls undangömd i två hela månader från mig som straff för att jag "gått vidare". Detta pratade de öppet framför dottern och även framför utredare från familjerätten, samt gemensamma vänner.

Det är SÅ mycket.. Och ord står mot ord. De som känner mig och är mig nära tror mig. Men många har vänt mig ryggen för att de "inte vill bli inblandade". Och då känns det jobbigare. För de har redan stämplat mig utan att ha alla fakta. De har gått på det han och hans släkt spridit. Han har ingen skam i kroppen. Han går t.o.m fram till MINA vänner och talar illa om MIG. Han FÖRVÄNTAR sig att de ska börja tro på honom och stötta honom dessutom.. Det är helt sjukt.. Jag slutar aldrig förvånad över hans agerande.. T.o.m ÅR efter skilsmässan kämpar han för att smutskasta mig..

Och så dottern mitt i allt det här..

För 6år sedan föddes hon. Det var vad som hände..

Hon var efterlängtad i mina ögon. Jag ville ha ett barn. Någon som jag kunde älska och som älskade mig tillbaka. Villkorslöst, kravlöst. En av meningarna med livet, typ. Jag var runt 21 år.. Satte henne till världen på helt fel grunder och med HELT fel människa som pappa.

Där glömde jag nog tänka mig för.. Å andra sidan var jag isolerad från allt, både från vänner och min familj så jag hittade ju en "lösning på min ensamhet ".. Suck..

Tack för att du berättar. Hur känns det att prata om det nu?

Jag vet inte?.. Jag tycker att det är jobbigt att "älta " något gammalt..

Jag sa till min man häromdagen " När man var liten och var sådär JÄTTERÄDD och ledsen så var det skönt när en vuxen höll om en och sa 'var inte rädd. Det kommer ordna sig ska du se.' Och sen kunde man släppa det. Ibland behöver vi höra det som vuxna också. Speciellt för saker vi inte kan kontrollera. " Men som vuxna är vi tyvärr medvetna om många andra saker och faror som KAN hända. Och då är det svårare för oss att ta till oss den tröst vi får :/ Vilket jag tycker är störigt.. Jag funkar så.. ( det slutar alltid med att jag inser hur fel jag är och jag hamnar på ruta ett igen.. Det är mina känslor som är jobbiga. Hade de varit mer normala så hade jag inte behövt må så dåligt. )

Jag tror att du behöver släppa fram dina känslor och försöka förstå vad de säger till dig.

Nu kommer jag vara lite jobbig mot dig. Tillåt dig att dina känslor får komma fram, var inte rädd för dem.

Det första du behöver veta, det är vad du känner skuld för? Det behöver du sätta ord på. Vad jag har förstått så kan det vara två saker. Dels att du "lämnade" din dotter och dels att du satte henne till världen. Stämmer det? Är det fler saker du känner skuld för?

Nej ångrar inte att jag satte henne till världen. Men jag känner skuld att jag inte kunde ge henne det jag VILLE ge henne pga omständigheter. Sådant som hon och varje barn förtjänar. En trygg uppväxt. En harmonisk mamma. En mamma som inte tillät någon köra över henne.

Jag har minnen av när hon bara 1,5 år gammal ser mig sitta och gråta på golvet för att hennes pappa torterat mig verbalt och hon tittar på mig och klappar mig på huvudet och tittar på sin pappa och säger med en fundersam röst " mamma ledsen?.." Han svär åt mig och lyfter henne och går iväg till sin mamma som bara bodde tvärs över.. Bara för att nämna ett exempel..

Jag skäms för den psykiska ohälsa jag jag haft..som andra utnyttjade. Och som mitt barn fick ta skada av..