Livet efter en sorg

Okey. Då kan vi koncentrera oss på att du känner skuld för att du "lämnade" henne. Jag skriver "lämnar" för du gjorde det inte av egen fri vilja.

Vad säger du till dig själv i dag att du borde eller inte borde gjort vid det tillfället? Lämna en lista på det.

Jag borde ha...

och

Jag borde inte...

Det här handlar inte om rätt eller fel. Det handlar om dina bedömningar du har på dig själv.

Jag borde ha tagit hand om dottern och inte blivit rädd för hans hot. Hoten om att jag var okapabel att ta hand om min dotter pga depression. (Han använde det i rätten dessutom. Men de tog inte med det i bedömningen.. Min depression var baserad på det förhållandet jag levde i och att mitt barn slets ifrån mig..) Jag skulle trott på mig själv och inte låtit någon av de komma åt mig! Jag borde ha ansökt om ensam vårdnad och stadigvarande boende och låtit pappan ha varannan helg umgänge.

MEN jag lyssnade på gemensamma vänner som "ville oss väl".. Och tänk på barnets bästa. Barnet behöver båda föräldrar. Osv. Och ja det är sant. Barnet behöver säkert det. Men barnet behöver inte en misshandlande pappa eller en farmor som passar en när det är pappas vecka och mamma faktiskt VILL och KAN ta hand om det..

Jag skulle inte lyssnat på alla välmenande "vänner" som la sig när de inte hade en blekaste aning om vilket helvete jag levde med den mannen..

Men vet du, att HUR jag än vänder och vrider på saker så ser jag alltid två sidor av det. Och det tar på min energi.. Hur jag än skulle agerat så vet jag att det hade haft konsekvenser.

Det jag önskade att jag hade tidigare i mitt liv är mer självkänsla och stå upp för MINA önskemål. Men när hela min identitet var rubbad så var det inte så lätt att kämpa. Jag hade ju inget mål att kämpa mot..

Då har du kommit fram till att...

Du borde ha tagit hand om dottern

Du borde inte blivit rädd för hans hot

Du borde ha trott på dig själv, din egen förmåga

Du borde ha ansökt om ensam vårdnad så hon kunde bo hos dig

Du borde inte ha lyssnat på de som ville dig "väl"

Nu är det dags för dig att ta kontakt med de behov som inte blev tillgodosedda. Sånt kan vara lite svåt att sätta ord på men du ska försöka göra det ändå. Jag kommer hjälpa dig på traven.

Behov är sånt som vi flesta av oss behöver för att må bra. Trygghet är ett sånt behov. Jag skulle tro att du upplever att du vill ge din dotter trygghet. Kan du komma på fler behov som inte blev tillgodosedda?

Skäms du för att du inte hade bättre självkänsla och kunde stå för dina önskemål?  Att du borde ha varit starkare och kunnat veta vilka behov du hade för att må bra?

Andra sidan, var det att om du hade varit starkare, så hade det kunnat sluta ännu värre om du valde att ta fighten med din man?

Ja trygghet, rutiner och en stabil vardag. Och det gör jag verkligen när hon är hos oss. Hon är prio ett. Och det stöttar även min man mig med. Han behandlar henne som sin egen.

Men jag vill kunna ge henne det varje vecka, varje dag. Precis som jag kommer ge kommande dotter.

Jag vill ge henne en bild av hur en kärleksfull pappa är och hur ett friskt och tryggt förhållande är. Jag vill vara en bra förebild för min dotter.

Jag vill vara tillgänglig för henne NÄR hon ÄN behöver mig. ( de veckorna hon är hos sin pappa är det NOLL kontakt..)

Det känns som att hon är "död" de veckorna hon är hos honom. I början kunde jag gråta hela måndagen och tisdagen efter överlämning. Det var också då som jag skrev i boken jag nämnde tidigare.

Ja det gör jag faktiskt.. Precis så är det. (Jag vet att min uppväxt inte gör saken bättre eftersom jag hela mitt liv fått höra att jag "är en duktig flicka. Klok och förståndig. Klarar mig själv. Aldrig varit jobbig." Osv. Osv.

En gång fick jag nog av min mamma på telefon och sa " MAMMA JAG ÄR TRÖTT PÅ ATT HÖRA HUR DUKTIG JAG ÄR! JAG VILL OCKSÅ VARA MÄNNISKA!! " Jag är inte så jäkla perfekt som det ser ut! Och jag mår inte alltid så bra som det ser ut. Och min mamma har aldrig funnits där på det sätt jag behövde. Jag fick aldrig vara ett barn till henne. Hon behandlade mig som vuxen redan som liten och fortfarande kan hon inte trösta mig som jag önskat att hon gjort. Hon säger bara " men du är ju duktig. Du klarar det".. NEJ JAG KAN INTE KLARA ALLT!!!!

(T.o.m min syster är/var ett bättre stöd för mig än min mamma under tiden jag gick igenom kriserna)

Så jag vill vara tillgänglig för min dotter och i den utsträckningen hon behöver. Det blir alltid dubbelt upp när hon är här. Jag upplever att jag behöver ge henne 200% för att kompensera den veckan hon varit borta. Första dagen är hon väldigt fäst vid mig och orolig och kan inte vara själv en minut. Ibland om jag varit upptagen eller tvungen att vara ifrån henne så har hon gått in i sitt rum och gråtit och sagt " jag saknar pappa ".. ( Då känner jag mig så otillräcklig )

Måste hela tiden försäkra sig om att jag är där. Tillgänglig. Gör jag inte det så frågar hon hela tiden " mamma var e du? Mamma vad gör du? Mamma kan du leka med mig? "

Andra frågan :

Ja det hade det kunnat bli. Han är den typen av människa som måste vinna till varje pris. Han ger sig inte om det så skulle innebära att gå över lik. Inget kan stoppa honom. (Förutom myndigheter då )

Dina behov som inte tillgodosågs då är följande...

- Ditt behov av trygghet (för dig själv)

- Ditt behov av att ge kärlek och närhet till din dotter

- Ditt behov av att ge din dotter en stabil och trygg tillvaro

- Vara närvarande mot din dotter

- Ditt behov av att få vara en harmonisk familj

- Få vara ett barn när du var liten

- Ha en riktig kontakt med din mamma som byggde på mer närvaro och förståelse från henne.

Jag kokar ner dessa rader till några ord bara. Ord som representerar behoven som inte blev tillgodosedda...

Kärlek, närhet, stöd, frid, harmoni, omtanke, förståelse

Nästa steg jag vill du ska göra är att känna efter vilka känslor som väcks av de behov som inte är tillgodosedda. Ta vart och en av de punkter här ovanför och skriv ner vilka känslor som väcks inom dig. Det är viktigt att du vågar släppa fram dem och nu kan sätta ord på dem.

Det som jag hoppas nu är att du börjar lämna känslan av skuld och istället för chansen att sörja. Det kan komma ångest, det kan komma sorg. Det viktiga är att du nu lämnar dina bedömningar om dig själv och istället tittar på behoven. Känner du fortfarande skuld är det helt okey, då finns det mer som behöver lyftas fram. Men jag vill att du medvetet ska förstå att du ska lämna dina bedömningar om dig själv och nu titta på behoven. Bedömningen av dig själv är en grundpelare i att känna skuld.

Så från och med nu gör du ingen bedömning av dig själv. Längre fram vill jag att du tittar på behoven istället och därefter hittar stategier för att hitta bra och enkla lösningar.

Angående dina inlägg #57 och 58

Du säger att du också vill vara människa. Du vill bli behandlad som en människa. Jag får faktiskt känslan av att du har omänskliga krav på dig själv just nu. Och inte bara det, för att verkligen se till att få dubbel effekt så trycker du ner dig genom att känna skuld för det som hänt och även sätta så orimligt höga krav på kommande liv, att det krävs en robot för att klara av det. En robot som saknar känslor och kan hantera många saker snabbt kan hantera detta. Vill du vara en robot mot din dotter ts?Jag tror att du är helt fel ute genom att ge henne 200%. Om du ger henne så mycket, hur ska hon kunna ta till sig detta tror du? Går det? Finns det möjlighet för henne att andas och bara få vara en liten stund? Finns det möjlighet för henne att bara få vara tillsammans med dig, att ni ger varandra chansen att lyssna på varandra?

Tänk dig att du har sovit dåligt i ett år (Jag har gjort det i flera år). Men nu får chansen att kompensera det genom att sova 16 timmar per dygn. Skulle det vara en bra lösning tror du.

Tänk dig att en person har ätit på tok för mycket under några år och nu vill kompensera det genom att inte äta alls under ett år. Tror du att det skulle fungera?

Jag börjar tror att du tänker mer på resultatet än att koncentrera dig på resan. Jag vet att du vill ha upprättelse för det som hänt och att du vill återgälda men jag tror att du vill för mycket. Du slår knut på dig själv.

Om du ger henne 200%, tror du då att hon kommer få utvecklas i egen takt? Tror du att hon kommer få känna sig säker och trygg i sig själv och tro på sig själv? Jag är rädd för att du blir som ett skyddsnät för henne och det kommer hindra hennes utveckling att kunna bli en stark kvinna. Din tanke är fin men jag tror att det blir för mycket för henne.

Det räcker att du är precis en så fin mamma som jag tror att du är. Ge henne chansen att själv komma till dig och be om saker när hon behöver det. Du behöver bara ge henne kärlek och visa att hon är fin som hon är. Ge henne verktygen för att utvecklas till stark och god människa. Låt henne få uppleva en härlig barndom när hon är hos dig. 
Ge henne chansen att själv få känna att det är så mycket bättre att vara med dig än sin pappa.


Tänk dig en skala med två ytterligheter. På ena sidan finns det som du upplevde som liten, att du inte fick kontakt med din mamma och du tvingades bli vuxen redan då. Det är lätt att tro att på andra sidan av skala är det harmoni och omtanke. Men så är det inte. På andra sidan finns det någon som styr en så hårt att man inte får ta egna steg. Man blir överöst med så mycket uppmärksamhet att det inte finns möjlighet för reflektion och vila. Jag får en känsla av att du är på väg långt ut på den skalan. Försök att hålla dig någonstans i mitten för att hitta ett harmoniskt läge som passar er båda två. Ett glassrån med två glasskulor är gott men tjugo kulor glass är inte gott, det blir för mycket. Så ge dig nu möjligheten att även vara mänsklig mot dig själv ts.