Livet efter en sorg

Nu är du där igen med att ta ifrån dig den kommande glädjen genom att trycka ner dig och göra bedömningen av hur det var förr. Jag vill att du inser att du har suttit fast i det förgångna, du har ältat det här så mycket och så länge att du har trampat ner en stig som går runt runt runt. Den är så nertrampad att du inte förstår att det faktiskt går att stanna upp och ta ett steg åt sidan för att därefter kunna gå fritt i vilken riktning du önskar. Det här är också väldigt vanligt fenomen. Det är inget unikt för dig ts. Du är hur vanlig som helst :)

Vi börjar faktiskt komma dit hän jag ville komma ts.

Jag vill att du slutar att känna skuld och skäms för vad som hänt. Du vet med dig att du gjorde det bästa du kunde just då. I dag sex år senare är du bättre förberedd och starkare. Du vet hur du vill ha och du har alla möjligheter att få det du vill ha.

Nu vill jag att du tar dig in i näst sista fasen. Jag vill att du tar kontakt med intentionen bakom din handling för sex år sedan. Jag vill att du förstår att du hade något vacker behov. I ditt fall var det kanske bäst att släppa henne för stunden för att rädda både ditt liv och din dotters liv. Kan du berätta för mig hur du tänkte då?

Jag tänkte att om jag ska finnas i hennes liv överhuvudtaget så måste jag fylla på mitt eget reserv. Alltså, om jag ska kunna ge kärlek,trygghet och stabilitet så måste jag ha det själv. Om jag ska ladda någons batteri , i detta fall min dotters, så måste jag fylla på mitt eget. I mitt fall var t.o.m reserven på väg att slockna. (Ja, jag ville inte leva längre)

Så jag försökte tänka på att detta är en fas jag måste ta mig igenom. Ta hand om mig själv för att kunna ta hand om henne. Och jag tänkte att om jag älskar mig själv så kommer min dotter också att älska mig. Men tillåter jag mig själv att bli illa behandlad så betyder det att jag lär henne att acceptera det. Så jag såg min kamp igenom den perioden som kampen mot hur en kvinna / tjej/ mamma egentligen FÖRTJÄNAR och BÖR leva sitt liv. Så som jag vill att min dotter ska anse vara rätt. Inte den bilden som min kultur lärt sina kvinnor.

Att jag bröt det mönstret medförde ju en stor utanförskap. Fortfarande kan jag IBLAND lida av vad den typen av mobbning som jag utsattes för innebar. Men jag visar "utåt sett" att jag inte bryr mig. Men inåt så känns det i hjärtat. Att de inte förstår.. Att "om de bara visste" hur fel deras liv är :-/ De kan få det bättre!

( men jag kan ju inte ändra på de.. Jag kan bara ändra på mig själv och leva på det sätt jag anser vara rätt för mig och min dotter/döttrar. Hade inte kulturen som min dotter bor i varannan vecka påverkat henne så hade jag fullständigt struntat i att de människorna lever som de gör. Det är deras ansvar.

Men i o m att dottern bor där lika mkt som hos mig så känner jag mig motarbetad. Fast jag vet att "så länge jag kämpar emot så har de i alla fall inte vunnit." Så ibland tröstar den tanken.

Vilken fantastisk berättelse. Jag ser verkligen upp till dig med tanke på vad du har gått igenom och hur du lyckades ta dig igenom det här. Vilken kärlek till din dotter att våga backa några steg för att samla kraft och mod och sedan vinna tillbaka din dotter. Du ska känna dig stolt över vad du åstadkom. Att känna skuld och skam är helt fel i denna situation. Du ska känna sig otroligt stolt över dig själv nu. Vilken fantastisk förebild du är för henne. Jag hoppas att du slänger de felaktiga bedömningar du har om dig själv i soptunnan redan nu. Sträck på dig och känn dig stolt över vad du har åstadkommit.

kram

Det vi ska göra nu är att stämma av och nu formulera ett önskemål.

Det som hände var att du tvingades lämna bort din dotter. Du insåg att enda chansen att ha henne nära dig var att backa för att samla kraft och mod. 

Jag vill att du uttrycker dig vad du känner just nu angående vad som hände då? (Känner du att du är befriad från skuld nu?)

Tack <3 Ska försöka ta till mig dina ord!

Jag känner sorg. Känner mig ledsen över att det var som det var..men jag förstår också varför det var/blev som det blev. Jag kanske hade kunnat göra annorlunda ur någon annans synvinkel. Men jag såg ingen annan lösning än den jag såg. En sak jag vet dock är att jag kämpade och jag gjorde det för min dotters skull.

Jag hoppas att hon kommer förstå mig en vacker dag.. Därav mitt brev till henne.

Jag tänker nu koppla ihop dina känslor med behov som inte blev tillgodosedda, och du får gärna komplettera om jag missar något.

Du är ledsen och känner sorg över att du inte kunde få vara nära din dotter. Att du inte fick möjligheten att ge henne din kärlek varje dag. Att du inte kunde ge henne den trygghet och stabilitet som du som du även själv önskade. Du där ledsen för att du inte fick chansen att vara mamma varje dag.

Nu kommer du in i en fas där jag vill att skuld och skamkänslorna är borta. Att du är ledsen och känner sorg vill jag ska tyna bort. För nu vet både du och jag att du har gjort det bästa du kunde just då. Och med tanke på att ni båda två är vid liv och du har fått möjligheten att ha henne hos dig varannan vecka, så med facit i hand, så har du agerat bra. Riktigt bra.

Att blicka tillbaka kan inte påverka det som hänt. Man kan påverka hur man känner sig angående historiken. Vad du ska göra nu, det är att hämta kraft för nutiden och framtiden. Du vet vilka känslor du har och du vet nu vart  känslorna kommer ifrån. Nu ska vi vända på detta och få en positiv ton. Jag vill att du nu plockar fram önskemål om hur du ska agera framöver för att tillgodose dina behov. Nu vet du vilka behov som inte blev tillgodosedda. Nu är det dags att tillgodose dem.

Jag vill att du preciserar vad du tänker göra eller säga för att tillgodose behoven av närhet, trygghet och stabilitet, kärlek, vara mamma...

När du nu kommer fram till enkla görbara saker du kan göra så kommer du känna dig lättare, friare och mer fokuserad. Det är nu det är dags att lägga energi och kärlek, i dag och framöver. Lägg inte mer kraft på det förflutna ts. Lägg den på det du kan påverka. Dvs nuet.

Känner du fortfarande skuld och skam så kan det finnas fler saker vi får titta på. Jag kommer ihåg att du nämnde några fler saker tidigare.

Men som sagt, syftet med detta inlägg är att du nu vänder all din energi som du har lagt på att lida, mot att fokusera på vad du ska göra från och med nu och framöver.

Jag vet inte.. Tar gärna emot tips.  Men det jag tror att jag kan göra är väl att erbjuda min äldsta dotter det jag vill och behöver ge henne. Samt att fortsätta göra det även när lillasyster kommer. ( Att ge kärlek, närhet, stabilitet osv.) För när lillasyster kommer så får jag uppleva glädjen över att vara mamma på heltid. PÅ RIKTIGT liksom.

Idag är jag mer närvarande i mitt liv. Jag kan påverka det till skillnad från då min dotter var liten och jag befann mig i den relationen jag gjorde. 

(Men! Här kan mina hjärnspöken ställa till det. Jag tänker på att ifall jag hamnar i en förlossningdepression eller att något hotar min mentala stabilitet så gör skuld-skamkänslorna sig påminda över att jag inte kan tillgodose mina egna, den äldsta dotterns eller bebisens, eller ja nu t.o.m makens behov.) Men nu ska jag inte måla upp något negativt utan jag vill måla upp en "idealbild" av hur jag vill att det ska vara. Samtidigt som jag ska vara realistisk och inte sätta för höga krav på mig själv. Jag ska vara närvarande i nuet, men ha en lite positiv blick framåt. Minns ett citat jag läst där det står " Don´t let a bad DAY make you feel like you have a bad LIFE " . Så jag ska inte slå på mig själv ifall det går mindre bra nån dag. Även om känslorna kan spöka ändå..

Ett litet dilemma när man "bara" ger diffusa förslag på vad man kan göra, det är att det bara försvinner in i dimman. Jag menar inte att du inte kommer ge kärlek, närhet och stabilitet. Men om man kan komma på enkla och klara görbara saker, så är det så mycket lättare att dels göra dem men även att du nu vet vad du bland annat tänker göra, rent praktiskt.

Ett sätt att visa du är stabil är att du släpper dina tankar på skuld och skam för nu är det färdigältat när det gäller den biten. Nu vill du satsa här och nu, din energi och omsorg är du och din familj. Så släpp skuldfrågan. 

Släpp din oro för att bli ifrågasatt längre fram av din dotter. Jag tror inte att det kommer hända. Hon vill säkert prata om det längre fram men det är för att hon vill veta din version. Har du skrivit färdigt i din bok? Annars är den en bra sak att färdigställa.

Finns det någon möjlighet att berätta lite då och då om vad som hände, det kanske är bättre att pytsa ut det lite då och vid rätta tillfällen?

Du kan berätta för din dotter när hon går och lägger sig sista natten hos dig, att du är så oerhört tacksam för att ni får vara tillsammans igen. 

Det är svårt för mig att komma på något just nu känner jag. Du kommer givetvis att ge henne allt det hon behöver och även det du behöver men kan man komma på några specifika saker man kan göra så känns det lite mer positivt just nu.