Livet efter en sorg

Du har så rätt :((( Ja jag känner skuld.. Och skam :(((

Jag vill dela med mig av mina känslor i en text från mina anteckningar som jag skrev i min telefon för nån månad sen.. Det står:

Känner sorg.. Blir så ledsen.. Gråter..

Att bli mamma igen väcker många känslor. Att ha en bebis hos mig.. Som inte är A.

Som ingen kommer ta ifrån mig. Som jag kommer slippa gråta natt ut o natt in över. Som jag kommer kunna krama och pussa och som kommer pussa o krama mig tillbaka utan att kärleken kommer att förstöras av utomstående. Jag kommer vara MAMMA! JAG kommer trösta. JAG kommer mata. JAG kommer natta.

Hon kommer ropa pappa och han kommer svara.. Jag kommer vara hennes allt.

Jag är glad för att jag får möjlighet att uppleva det igen och på riktigt. Men jag sörjer samtidigt A och hennes bebistid.. Det är blandade känslor.

HUR ska jag klara det?

Jag sörjer för As skull.. Jag sörjer för min skull.

Tiden kommer aldrig tillbaka.. Jag kommer återuppleva det jag missat.. Men aldrig mitt barn.. Hon kommer aldrig få uppleva det.. Hon kommer ALDRIG få ha det så som B.. HUR ska jag kunna återgälda och ge henne det hon behövde och som jag hela tiden ville ge men aldrig fick pga hur situationen såg ut?

Jag kämpade verkligen för henne. Och jag kämpade för mitt liv..

Jag vill bara att den dagen ska komma, då hon förstår och kan inse hur MYCKET jag kämpade..

Jag vill att hon ska vara stolt över mig :( jag vill att hon ska se att jag ALLTID sett till hennes bästa. Jag har aldrig varit självisk. Jag vill att hon ser hur kämpigt jag haft det. Och hur LEDSEN jag är/var för att jag tvingats se på när hon slits från sin mammas armar. Och tas ifrån mig. Hur hjärtskärande det är.

Om hon bara fick veta hur mycket jag kräkts pga ångesten då hon var borta från mig. Hur jag önskat jag vore död för att slippa lida. Hur jag gråtit mig till sömns de nätter jag inte vetat var min bebis är. Hur förstört mitt och hennes liv blivit. Hur maktlös jag var..

Det gör ont.. Det gör ont att dessa känslor jagar mig. Det gör ont att de finns och har funnits länge.. Det gör ont att de hunnit ikapp mig..

Åh jag blir så ledsen när jag läser ditt inlägg #21.

Känner du någon rädsla över att du inte ska få bli hörd av A när hon blir äldre? Att hon ska döma dig på helt felaktiga grunder?

Det är en flicka.

Ja det är jag.. Speciellt när hennes pappa och släkt ständigt motarbetar mig.

Jag vill föreslå att du köper en riktigt fin skrivbok. I den kommer du att skriva ner dina tankar och känslor. Det kommer vara bra för dig att få skriva och verkligen se och höra vad du känner. När tiden blir mogen kan hon få den. Jag tror att det kan bli svårt att plötsligt få fram alla tankar och känslor du haft inom dig och dela med dig en dag när ni börjar prata om det. Boken kan hon läsa i lugn och ro. J

ag tror att hon kommer hitta väldigt mycket förståelse för dig. Och efter det kommer du inse att du helt i onödan har dömt dig ett hårt straff genom att känna skuld och skam. Vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. Helt i onödan.

Det är fel av mig att säga att du nu får en upprättelse, att du nu får göra det på ditt sätt. För det tar inte bort det som hänt tidigare. Men jag är ändå glad på något sätt att du får möjlighet att vara nära din kommande dotter.

Hur är det när du har din dotter hos dig nu, hur känns er relation?

Jag är rädd. Så rädd.. rädd att bli besviken och sviken av det mest dyrbara jag har idag..(dottern)

Jag har skrivit ner en del redan. Från tiden jag kämpade för gemensam vårdnad och växelvis boende. Men är rädd att hon blir arg på mig den dagen hon kan läsa den. Jag är rädd att hon en dag bekräftar mina skuld och skamkänslor :( på fel grunder:(

Att hon använder det emot mig på något sätt..

Försök att förstå att det bara är drömmar som härjar hos dig, det är inte verkligt.

I dag är ditt liv annorlunda och du kommer inte få uppleva samma sak igen.

Hur gammal är din dotter nu?

Du håller på att straffa dig hela tiden ts. Du ger dig inte en enda dags ro. Du fullkomligt öser över dig skuldkänslor. Du gör det så ofta och har gjort det så länge att det har blivit en sanning för dig. Det blir så när man matas med det tillräckligt mycket. Du har nu även byggt upp en rädsla när det gäller hur hon ska se på dig längre fram.

För dig har det blivit en stig som du vandrat på varje dag. Tänkt, känt och dömt dig. Du har trampat upp en stig som du nu inte förstår att du faktiskt kan hoppa av och välja att ta en ny väg. Men det går.

Vår relation är bra. Mycket tack vare min man som byggt upp en bra relation till henne med så vi känns som en "hel familj".

Men det tar på mina krafter att alltid vara på min vakt de första dagarna hon är här varje vecka. Jag är det för att hon ofta har med sig påståenden, åsikter och annat som "pappa har sagt" och som hon vill dubbelkolla med mig om det stämmer, är så eller inte.. Och det är ganska jobbigt.

Men hon ser verkligen fram emot över att bli storasyster. Hon är så stolt och glad. Hon är 6år men ändå så medveten om saker och ting. På gott och ont.