Min dotter skär sig =(

Men vad ska jag sluta med?? Fråga om råd?

Jag HAR läst Allt om självskadebeteende, tro mig! Men det står tyvärr inget om hur JAG som person och mamma till min dotter ska hantera det!

Jag skriver ju inlägget för att få råd och stöttning, inte för att bli trampad på och nedtryckt! 

Det verkar som om du har väldigt bra erfarenhet om just detta, så i nästa inlägg, kanske du har ett BRA råd att ge mig?

Jag tar tacksamt mot det, men ska du fortsätta trycka ner MIg i mitt försök att få svar på en del frågor, kan du låta bli..

I sina downs blir hon som jag skrev, arrogant, trotsig, ignorant, omedgörlig..ska dra hemifrån...tom blick, ledsen..

Hon vill inte prata, utan är som en mussla, där har jag försökt allt, men får acceptera det, hon har kuratorn hon pratar med, så jag får vara glad att det är Nån hon öppnar sig för...

Jag är inte förälder så jag vet inte hur det känns men jag hade problem med självskadebeteende från det jag var 12 tills jag var 19. Mina föräldrar fick reda på att jag skar mig först när jag var 17 så det är bra att du har upptäckt det tidigt. Min mamma reagerade med att rensa huset på vassa grejer när jag var hemma och jag fick inte gå på toa eller duscha med dörren låst, nu är din dotter inte jag men enda reaktionen från min sida var att jag bara blev ännu argare på henne. Jag inser ju att hon gjorde så för att hon inte ville att jag skulle skada mig själv men efterhand så är det inte något som jag skulle göra i samma situation. Nu känner jag varken dig eller din dotter men jag kan bara hoppas att ni har bättre relation än vad jag och min mor har så att hon faktiskt känner att hon kan komma till dig med sina problem och vara ärlig om du frågar hur hon mår.

BUP ger jag inte mycket för, det var först på vuxenpsykiatrin som jag faktiskt kände att jag fick den hjälp jag behövde för att sluta. Pappa hade en bättre taktik med självskadandet, han frågade ofta hur jag mådde och även om det blev lite tjatigt så kunde jag ändå vara ärlig ofta och säga om det var en dag som var mindre bra och sen försökte vi komma fram till varför det inte var så bra och varför jag ville skära mig. Det är ganska svårt att prata om sånt med en förälder då man ser att det sårar dem också och skulden kan i sämsta fall bli ännu en anledning att skada sig själv. Vet du om hennes kompisar vet om hur hon mår och hanterar det? Bra vänner är också ett bra säkerhetsnät så att säga. Jag hade en kompis som jag kunde kontakta och säga att jag inte mådde så jäkla bra och hon svarade med att ta en promenad med mig eller kanske bara sitta och fika och prata av sig och det hjälpte till att stoppa den där självskadecirkeln innan jag faktiskt hade hunnit komma fram till då jag skadade mig.

Har ni hunnit tänka över sånt hon kan göra istället för att skära sig? Är ju lite olika från person till person men fysisk aktivitet brukar hjälpa för många. Får ni kontakt med skolkuratorn så kan det hjälpa att skynda på saker och ting vilket jag tycker BUP borde ha gjort till att börja med men får ni träffa någon som din dotter inte riktigt kommer överens med så be att få byta kontaktperson. I Boden efter första mötet på BUP så visste jag att jag inte tänkte gå dit igen så vi bytte och hamnade i Piteå hos två som var mycket lättare att prata med. Finns det privata psykologer där ni bor? Då kan det vara bra att kolla upp deras tider om du inte har gjort det redan.

Ta inte åt dig av nedlåtande inlägg, de förstör mer än gör gott.

Jag tycker det verkar som att du gör så gott du kan, och jag har ju bara erfarenhet från en sida av historien, som en självskadade tonåring. Har inga tonårsbarn än själv och det är dessutom två pojkar. 

Försök ta kontakt med skolkurator så länge, tills ni kommer vidare med BUP, alt. en kurator via VC. Du kan ju gå själv första gångerna, för att få lite hjälp med hur du kan hantera din dotter när hon får sina downs. Och kanske att du lägger annat åt sidan ett tag och ägnar lite mer tid ihop med din dotter, prioritera henne, utnyttja stunderna då hon är uppåt för att komma henne djupare, lyssna... riktigt verkligen lyssna och ta in vad hon säger, och när hon har sina downs är det bara att vara där, stötta, lugna, gråt ihop, kramas, ät glass, glo på film, whatever... 

Och fortsätt sätta gränser, de som är självklara. Det är ju inte ok att sticka hem till en kompis mitt i natten o sova över när man är 13. Min mamma hade exempelvis bara gått rakt över och dragit hem mig om så hade behövts. Regler behövs, och det kan vara hemskt att vara hård mot sina barn ibland, men det visar ju också indirekt att du bryr dig och ser henne. 

Kämpa på, det kan bli några jobbiga år men du har åtminstone uppmärksammat det i tidigt skede vilket ju är bra. 

Kram och lycka till!

Kanske ett litet konstigt tips, men gå ut och gå med henne 30 minuter varje dag, det förebygger depression. Det är självklart inte lösningen på alla era problem men det hjälper på lång sikt. 
Försök göra henne glad på alla sätt du kan.

Har du möjlighet att ordna hjälp till henne via privata vårdgivare?  
just med tanke på väntetiden hos bup.

Tack för att du delar med dig!
Och det är väl lite så som du skriver för min dotter med antar jag, hon blir arg på mig och jag har väl svårt att hitta balansen.

Sen ÄR det svårt att dra hela lasset själv, jag har ingen att bolla med, ingen partner eller annan som kan ta hand om det också, utan jag får försöka rodda det själv..

Aktiviteter finns det nog Inget hon inte har provat, sist nu va det dans, 2 ggr i veckan...det tröttnade hon på efter 4 ggr..allt hon påbörjar lessnar hon på. Jag har följt med, stöttat och köpt kläder, skor, väskor...ja allt hon behövt till sina olika val av aktiviteter, men som sagt, hon slutar tvärt och det går inte att få henne tillbaka dit.

Tyvärr, verkar detta va en "fluga" nu, då fler av hennes vänner också skär sig, jag har markerat vilka jag inte vill att hon umgås med, men jag kan ju inte låsa in henne...
En del saker behöver hon komma på själv också..men hon vet om det och ibland kan hon hålla med, men så faller hon tillbaka i det umgänget..

Hon har en kompis hon pratar mycket med..lika gammal som henne, mår väl själv inte så bra..så jag vet inte vad det ger för positiv inverkan på min dotter..