Min dotter skär sig =(

Den tar jag också till mig...Tack!

Hon skriver mycket dagbok och jag vet att hon har lättare för att skriva...

Ditt primära mål måste vara att få kontakt med henne, för det ger dig chansen att förstå henne och det ger henne chansen att få ut det hon har inom sig.

Det viktiga är då att hon förstår att du blir ledsen och känner dig maktlös. att hon förstår att du vill ha kontakt med henne för att förstå henne. Det hon har inom sig är kanske något som hon skäms väldigt mycket över, jag vet inte. Men det är viktigt att hon kan känna att hon inte kommer bli bedömd eller straffad på något sätt om hon öppnar sig.

Du kan kanske börja med att öppna dig själv för henne. Berätta om något du hade problem med när du var ung. Det kan vara en bra början.

Jag förstår hur du tänker.
Problemet här är att hon verkligen Vägrar prata med mig, hon har kuratorn som sagt och henne börjar hon öppna sig för mer och mer..

I grund och botten ligger det grav misshandel på henne från hennes pappa, detta uppdagades inte i tid då hon döljde det såpass bra när hon hade varit där.

Det handlar om både fysisk och psykisk misshandel och han är dömd för grov fridskränkning, bara böter dock..Jag förbannar mig än idag att jag inte såg något!

Han är anmäld från skolan 2 ggr, tredje gången faktiskt idag. Fick samtal från rektor nu för en stund sedan att de valt att lägga in ny anmälan till Socialtjänsten.

Så jag vet om hennes problem och varför hon inte mår bra, hon hatar sin pappa och allt han gjort mot henne..

Jo tyvärr är det ju så att av någon sjuk anledning så har det blivit "inne" att skära sig. Vet inte riktigt vad det beror på men tycker nästan att det är något som borde tas upp på skolan. Man tar ju upp droger, alkohol och sexualkunskap men det är sällan dem pratar om psykisk ohälsa trots att det blir vanligare. Såg att någon föreslog att du också går till en kurator och det kan ju vara bra då du är själv och du kan få hjälp med hur du kan hantera det. Att hon får komma fram till saker själv tycker jag är superbra, på vuxenpsykiatrin pratade dem ofta om mindfulness och att fundera själv varför man känner som man gör och man får en möjlighet att hitta andra sätt att hantera stress, ångest och liknande känslor.

Att ha kompisar som också mår dåligt kan vara både bra och dåligt men av egen erfarenhet var det mest negativ påverkan. Ser det inte som ett måste att kompisarna måste vara solskenshistorier för alla mår dåligt någon gång i livet men det är definitivt bra med kompisar som inte skadar sig. Det som var litegrann som en uppenbarelse för mig var när min kontaktperson sa att man får må dåligt, är ju ganska självklart för dem flesta men det beror väl också på uppväxt men just det där att det är inte hela världen ifall man inte mår tipptopp varje dag sålänge som man hittar ett bra sätt att hantera det. Om du ser att hennes humör sjunker eller om hon säger till så kan det ibland räcka att bara vara där eller göra något som hon mår bra av. Att plocka bort knivar, saxar och rakblad är ju bara en tillfällig lösning, vill hon skära sig så kommer hon hitta ett sätt. Att lämna sånt framme visar ju på tillit från din sida men den ska hon ju samtidigt göra sig förtjänt av. Har hon sagt att hon vill sluta? Nu har hon kanske inte skurit sig så länge men det är som med andra beroenden och ovanor, vill man inte sluta så är det svårare.

Att hon skär sig nu kommer ju mer eller mindre förfölja henne t.ex då hon ska söka jobb eller den dan hon har egna barn. Har hon pratat något om hur hon ser på framtiden? Typ vad hon vill jobba med, hur hon vill bo, om hon vill skaffa familj? Kanske lite tidigt att prata jobb och familj med en 13-åring men när hon mår såpass dåligt att hon skär sig så låter det som att hon kanske är en grubblare?

Som tjej med självskadebeteende så tycker jag att du handlar förjävligt. 
När en mår såpass dåligt att en medvetet väljer att skada sig själv så mår en inte bättre av att omyndighetsförklaras och kränkas genom att tvingas ha olåst dörr på toaletten och ständigt övervakas. Jag kan garantera dig att det enda som kommer att hända är att hon hittar nya sätt att skada sig själv på samt att hon börjar må sämre av att du behandlar henne såsom du gör. 

Sen är det naivt att tro att du vet varför hon mår dåligt: ja du har dina misstankar men SLUTA bete dig som om du ÄR din dotter. Får sjuka obehagskänslor av att läsa dina poster för de skriker översitteri och jag minns så väl hur det var att ständigt förminskas till att vara "ett fall" i början av BUP, SOC och LVU-cirkusen. ALLA - såväl min familj som de professionella jag mötte - behandlade mig som ett fall snarare än en människa och jag skulle SÅ mycket behövt att åtminstone min familj erkände att jag var människa framför något annat. 

Förstår att du inte vill något annat än att hon ska må bra och jag förstår din reaktion som mamma men snälla försök att bara vara där för henne och sluta skuldbelägga henne (ja det är det ju gör när du handlar såsom du gör, tyvärr). Hon behöver en mamma, inte ytterligare en kontrollerande myndighetsperson som inte innehar tillit mot henne. 

Vilka rekomendationer ger kuratorn ?
Du kanske kan få några råd när det gäller privat behandling?

Det där ska du lägga ner. Döm dig inte, det för inte med sig något bra, tvärtom.

Så ditt råd är att jag ska fortsätta krama henne och tala om att jag älskar henne över allt annat...för att sen vända hennes beteende ryggen åt?

Du vet ju inte vår historia alls och kan va lite svårt då att yttra sig om den..Har man suttit själv i ett självskadebeteende kan jag förstå att man reagerar utifrån det jag skriver...det finns andra i tråden som har haft samma beteende, men som skriver annat än vad du gör..

Alla hanterar vi saker på olika sätt.
Jag har även skrivit som svar på vissa inlägg att jag tar åt mig åt allt som i skriver, så som detta med att låta henne a ha olåst dörr, checka av hennes kropp osv..har du läst mina svar till de tidigare inläggen, så ser du även där att jag skrivit att jag får tänka om...alla svar här är viktiga för mig, men att attackera mig, är inte ok!

Alla har sin rätt att skriva och alla har rätt att reagera, men jag har skrivit HUR jag har hanterat det hittills....det innebär inte att jag kommer fortsätta med det..som sagt, det finns ingen utbildning på hur man ska bete sig i en sån här situation, alla föräldrars mardröm!

Nu har ju din dotter kanske inga neuropsykiatriska funktionshinder eller liknande, utan problemen bottnar i en traumatisk historia. Men jag tipsar ändå om att googla/läsa lite om "problemskapande beteenden". Det handlar nämligen väldigt mycket om just hur vi "runt om" kan bemöta och själva agera kring olika problematiska situationer och beteenden. Jag upplever tankesättet som väldigt sunt, och det kan kanske också ge dig ett nytt perspektiv på vad kontroll egentligen är och hur och vem som kan kontrollera en situation. 

Sedan så föreslår jag att du försöker ge dottern lite andrum och plats. Tänk på ett djur, eller ett barn, eller dig själv. Hur reagerar du om nån annan kommer fram till dig och frågar "hur mår du? hur mår du? svara mig! berätta nu! vad tänker du på????". Jämfört med hur du reagerar om någon stillsamt med ord och handling förmedlar "Jag finns här för dig. Du kan prata med mig om du vill. Kom till mig när DU är redo. Vi behöver inte prata, vi kan bara vara, jag finns här för dig." Ibland är en kram så mycket viktigare än prat. I synnerhet från en mamma. 

Verkligen inte! Men jag tycker inte att det är att "hantera hennes beteende" att tvinga henne utföra behov med olåst dörr etc. Jättebra att du tänkt om där!
Jag attackerar dig inte, sluta ställa dig i försvarsställning hela tiden! Det är oroande att du tänker på dig själv i det här och att du tycker att folk är jobbiga som "attackerar dig". Din dotter är den som ska vara i fokus och du får faktiskt bara tacka och ta emot när det gäller tips. Alla kanske inte passar, men det är INGEN här som ämnar att attackera dig för att det är roligt att attackera utan i så fall för att du riskerar att förvärra situationen för din dotter på det sätt du beter dig. 
Vad bra att du inte planerar att hantera situationen likadant hela tiden, men det är väl ganska givet att en inte är proffs från början och att en, genom råd och tips, utvecklar ens hanterande av situationen.