Min dotter skär sig =(

se till att hon får terapi för hennes upplevelser i stället,  lägg energin där.
och som sagt sök privatvård om du har möjlighet.

Alltså visst, det där hjälper ju för stunden. Men den ångesten hon kommer ha under den veckan, som inte får någon som helst lindring, kommer ju bara att byggas upp och sedan när veckan är slut kommer behovet av att självskada vara så stort att det kanske rinner över till och med.
Klart hon redan vet att det är ett oacceptabelt beteende. Men det har ingen som helst betydelse när man väl är i den sisten att det enda man kan göra för att inte gå under, den enda kontrollen man har, är att skära sig.

Det hjälper inte i det långa loppet med ständig kontroll.
Det som hjälper är en ordentlig bearbetning av minnena, känslorna och att lära sig hantera impulserna som gör att man skär sig. Det är inget man lär sig på egen hand bara sådär. Och det är inte heller alltid som tankarna försvinner för all framtid.

Det är snart 7 år sedan jag skar mig sist. Det betyder inte att jag inte har svåra dagar när jag får impulstankar om att skära mig, däremot har den hjälpen jag fått gjort att jag kan komma på mig själv med dessa tankar och också kunna hantera dem.

"vad som funkar" är jäkligt subjektivt. Det finns ingen objektiv sanning.

Jag var likadan i den åldern! Men det var för att jag haft en väldigt tuff uppväxt min mamma gick bort när jag var runt 8 och fick då flytta till min pappa som var en stor pundare! Men även han gick bort efter några år.... plus att man kommer in i puberteten .. Det är mycket som händer i den åldern och man skall knappast kränka en person för då kommer det bli värre! Det blev de för mig i alla fall, man försöker även hitta sin egen personlighet och identitet,

För mig var det ett rop på hjälp, men samtidigt ville jag inte ta emot hjälpen .. Men efter ett tag så gick jag med att gå och prata på BUP, det som hjälpte för mig mest var att vara ensam och att ingen stog som en hök och kollade allt jag gjorde. Det var ändå skönt att veta att man hade någon som brydde sig men ändå inte var för på(min mormor)...

Försök visa att du finns där för henne, försök att inte vara för på, för då kan hon dra sig undan ännu mer, förstår att det inte är lätt som förälder att bara se på.

Har du ekonomiska möjligheter att låta henne gå till en psykolog privat, de borde väl ha kortare väntetider?

Tack för att du delar med dig..

Jag har förstått av fler som skrivit att de tyckte det var jobbigt att ha en "hök över sig".
Jag har backat och jag tror jag är på väg att hitta en balans, antagligen till nästa gång det händer nåt.

 

Dessvärre inte
Självklart vill jag göra allt för att hjälpa henne, men ibland finns det vissa spärrar som gör att man får gå den lite längre vägen..

Hej Ts!

När jag var 13 år började jag skära mig. Orsaken var förstås komplicerad men sammanfattningsvis så svämmade jag över av fruktansvärda känslor och jag hade inga redskap att hantera dem med.

Jag bodde med min mamma och när hon upptäckte mina skärsår blev hon förtvivlad. Hon begick i sin förtvivlan flera övergrepp på min integritet med resultatet att jag istället riktade min ilska mot henne. Hon läste min dagbok, förbjöd mig att sova över hos kompisar och övervakade mig. Detta utan att förstå mig eller ha en tillitsfull relation med mig i botten.

Jag vill tipsa dig om att du inte kommer kunna kontrollera din tonåring. När du försöker kan du råka driva henne till att trappa upp sina maktmedel ännu mer och det kommer skada henne - hon vet inte bättre men du gör. När du försöker kontrollera utan att hon förstår varför kan hon uppfatta dig som fientlig och avskärma sig ännu mer från dig. Du kan skapa en maktkamp som båda förlorar.

Min kamp mot min mamma slutade med akutplacering av socialtjänsten, självmordsförsök och inläggningar på psyk. Det har tagit många år att reparera vår relation. Hennes reaktion hjälpte aldrig mig.

Din dotter verkar må jättedåligt och inte veta hur man ska göra det på ett bra sätt. Lär henne olika vägar till att stå ut med ångesten! Det är livskunskap. Ångest kommer alltid igen.

Man kan samtala, rida på hästar, göra mindfulnessövningar, resa bort, måla, väggklättra, köpa hundvalp, ta ett bad, spela ett instrument, gå en promenad eller göra upp små mål som "idag ska jag inte skära mig hur dåligt jag än mår, jag ska stå ut, och står jag inte ut ska jag skrika den här ramsan ut genom fönstret/gråta i minst 45 minuter i sträck/springa 3 kilometer/be mamma om hjälp" m.m. bara fantasin sätter gränser.

Hon jävlas inte med dig, hon är ledsen. Fråga henne vad du kan hjälpa henne med och var beredd att prova det hon ber om. Förklara din oro, beskriv den, förklara att du lägger dig i för att du vill att hon ska må bra och att hon har ett eget ansvar för sitt mående. Spåna tillsammans på vad som behövs - och om hon behöver åka till 4H-gården och klappa grisar mitt på dagen så får du väl ta ledigt från jobbet och åka med henne! Självklart får hon inte skita i skolan kontinuerligt eller ha dig att köpa chips så fort hon blir deppig utan det får vara rimliga, kreativa saker och det kan ni resonera om.

Men var försiktig så att du inte vänder henne emot dig och helt förlorar hennes förtroende.

Ni som tror att man övervakar och bestämmer över en tonåring under en längre tid är ju livsfarliga. Visst kunde min mamma hindra mig från mycket men jag kunde alltid straffa henne genom att göra mig själv illa och det var ingen av oss vann på det.

TS, med tiden rätar de flesta sneda tonåringar ut sig Lycka till!

Jobbigt är syftet. Hon skär sig för att hon kan se en "vinst" med det. Detta måste bort. Så länge "vinsten" finns kvar fortsätter hon ju med beteendet.

Om handlingen istället resulterar i "ovinst" så kvävs beteendet fort.

Det är sant, men det kan leda till att hon börjar må ännu sämre och dessutom börjar kapa banden till sin mamma.

Dessutom förutsätter ditt resonemang att det går att ha sådan kontroll över sin tonåring, och att hon när hon känner behov av att skära bryr sig om eventuella senare bestraffningar.