Min dotter skär sig =(

sant men inte detta fallet,  
Dottern har konfronterats med känslor hun inte klarar av att hantera och hon löser det genom att tillfoga sig smärta. 
Det som hjälper är att låta henne konfrontera traumat och att gå vidare... 
Det gör man lämpligast hos en terapeut.
DBT terapi nämns i dessa sammanhang

Njeaa, när jag då börjar prata med henne om hur hon mår osv, slår hon bakut ganska direkt och säger att hon inte orkar prata om det, så där stannar det oftast.

 

Tack!

Jo då, vi Har massa mysiga stunder ihop, vi fixar mat ihop, tittar på film, går i affärer, bio...alltså, allt det man ska göra med sina barn/ungdomar. Sen ÄR hon 13, inte så skitkul att umgås med mamma alla ggr heller.

Jag vet att gränssättningen är viktig, däremot är den svår att få till på ett bra sätt. Och det är ju just när jag sätter gränserna som hon blir aggressiv och oregelbar..jo, 13 i alla ära också..

Jag har idag varit i kontakt med Socialtjänsten, där jag har bett om föräldrastöd, så det ska vara på gång och bara det kan vara till stor hjälp för mig..

Den biten har jag inte tänkt på..men tar absolut till mig det.

Idag har det varit många samtal till kurator på skolan och socialtjänsten, just nu står jag i telefonkö till BUP.. Skam den som ger sig!

Till att börja med, bra att du vill hjälpa din dotter.

Men lugna ner dig lite, du går in i diskussionen i försvarsläge och det gör det svårare att ta till dig av konstruktiva råd, vilket ju är motsatsen till vad du vill uppnå.

Du skrev om att tappa kontrollen och fick en fråga om vilken kontroll det gäller. Ett simpelt förtydligande om att det är kontrollen över dig själv hade räckt, du behöver inte slå ifrån dig när folk försöker hjälpa. Text kan vara svårtolkad och om du tänker efter tror jag vi är överens om att det är bättre att folk frågar om dom är osäkra på vad du menar än att dom drar felaktiga slutsatser.

Rådet jag har att ge är att köpa en spikmatta åt din dotter. Det kan ge samma ångestlindring som att skära sig men är ett betydligt mera konstruktivt sätt att hantera känslorna tills ni fått hjälp att lösa situationen.

Det stämmer att man behöver gränser också när man mår dåligt. Annars är risken stor att man börjar med farliga beteenden. Nu menar jag inte att skära sig utan att man kan hamna i direkt farliga situationer. Men dom gränserna man behöver är normala gränser. Att inte få låsa när man går på toa kan inte kallas en normal gräns, det är bara integritetskränkande. Ta gränserna du har och fundera på vad du vill uppnå med dom. Vilken positiv effekt har det att hon inte får låsa dörren? Jag gissar att du har satt upp den gränsen som ett försök att kontrollera hennes självskadebeteende, men hur skulle det kontrolleras av att dörren är olåst? Genom att öppna den? Det är sannolikt vad din dotter ser gränsen som, och det kan ju inte vara tryggt att gå på toa om man vet att någon när som helst kan öppna dörren för att kontrollera en.

Samma sak med de där kroppskontrollerna. Jag förstår att du inte vill att hon ska skära sig, men att hon skär sig är ett symptom på något annat. Det blir ungefär som att försöka tvinga sig själv eller någon annan att inte snyta sig när man är förkyld. Luftvägarna täpps till (hon har sannolikt ångest över kontrollerna), men inte blir man friskare.

Har ni vänt er till en ungdomsmottagning? Förhoppningsvis ger dom hjälp snabbare än bup.

Jag började som 13åring att skära mig. Till en början rispade jag mest huden med rakhyvel för att senare gå över till att skära mig med rakblad/tapetkniv,detta självskadebeteende började som ett slags sett att bli sedd, inom mig Råde kaos och jag var livrädd. Probelemet var att min mamma inte hade rätta verktygen och hon konfronterade aldrig mig trots sår på armar och bandage. Detta kom att utvecklas till ett tvångsmässigt beteende där skadorna tyvärr blev djupare och svårare och krävde sjukhusvård vid flera tillfällen. Man ska skilja på självmordsförösk och självskada. Då att skära sig inte innebär att hon vill ta sitt liv, däremot är det ett tecken på en vilsen tjej som behöver finna trygghet och vägledning av vuxenvärlden. Det är en Bra sak att BUP är kontaktade och invänta en tid till dem. Blir det värre ligg på dem om att du inte kan hantera situationen! Barn och familj på socialkontoret kan också hjälpa med kontakter. Jag tycker du verkar hantera det Bra utifrån den situation som råder.självklart är man maktlös och det måste vara fruktansvärt.men att du ser och konfronterar henne tror jag är Bra! Och tbeka inte att gå via skolkuratorn de har faktiskt ofta god kunskap om sådana problem då det i dag tyvärr är vanligt uttryckssätt för tjejer i tonåren. ( påminn henne om att de ärr hon orsakar sig nu kommer pryda hennes kropp för alltid, något man lider oerhört av nu som vuxen )

Jag tror inte att du ska ge efter och låta henne få som hon vill. Du behöver få kontakt med henne. Det är viktigt att hon får uppleva att du inte dömer henne eller så. Försök igen att få henne att öppna sig. Ta en promenad eller sitt i bilen för att prata. Det är bra att göra något under tiden så man slipper ha ögonkontakt hela tiden.

Eller skriv ett brev åt henne och ge möjlighet att svara i valfri form. Kan vara lättare om man får ta tid på sig.

Jag är lugn..
Jag ser vad du skriver och jag tar till mig det, verkligen. Problemet är ju som jag sagt hela tiden, att hitta en balans i det hela och det är ju just det jag efterfrågar här. De svar jag redan fått har varit viktiga för mig och jag har tänkt till på fler områden, som tex detta med att hon måste ha upplåst, att få se hennes armar och ben...

Självklart förstår ju jag också att det kan verka kränkande och VA kränkande!

Jag ska helt klart tänka om där..

Jag har varit i kontakt med ungdomsmottagningen på orten, däremot anser de efter ett möte med deras grupp, att de inte har de verktyg eller de resurser för att hjälpa henne och de hänvisade vidare till BUP.

De har även dessvärre, samma väntetid.

Vi hanterar ju saken olika, så som anhörig så som den som har självskadebeteendet. 

Jag har heller inte de rätta verktygen antar jag, men jag har konfronterat...vilket man kanske inte ska, jag vet inte.
Hon har kontinuerlig kontakt med skolkuratorn, ett par ggr i veckan, senast idag per telefon då hon är hemma från skolan..

Men även kuratorn säger att det är för stort för henne och hon tar tag i det hon kan så mycket det går utifrån den situation som är för stunden..

Tack för att du delade med dig!