Min dotter skär sig =(

Tyvärr är det lång tid för få hjälp och även om ni kommer till bup är det inte säkert de kommer ge henne bra hjälp. Vänd dig privat du får tid direkt om du inte har råd så finns det de som är anslutna till försäkringskassan och då kostar det som ett vanligt sjukbesök. När ni gick skilda vägar du och ditt ex, fick hon och du ingen hjälp då att bearbetta allt? 

Fokusera inte på skadandet, hur hon skar sig, med vad mm. Utan fråga henne varför hon skar sig? Vilka är känslorna som hon vill bli av med? Kan hon finna lugnet som skärrandet ger på ett annat sätt? Många även de på bup lägger fokus på hindra och straffa skärandet men det är fel sätt att hantera det på. Fokusera bara på känslorna och att försöka få henne att frivilligt komma till dig och våga öppna upp sig.

När hennes pappa var elak mot henne vad gjorde du då? Kan hon känna att du inte fanns där då för henne? Vill absolut inte skuldbelägga dig utan bara försöka tänka mig hur din dotter tänker. Kan vara så att hon även är arg på dig för det som hänt. Hon var och är ett barn de ser inte vekligheten alltid som vi gör. 

Finns det någon lärare hon har förtroende för? Just nu behöver hon en vuxen som inte är känslomässigt bunden till henne som hon kan få förtroende för fram tills ni får hjälp. Har du el någon annan förklarat för henne att det som hände med sin pappa absolut inte är hennes fel och att hon har rätt att vara arg, ledsen mm både på dig och sin pappa och ev andra inblandade. Barn har en förmåga att tro att det som sker är deras fel. 

Du kan läsa om självskadebeteende här

Steg 1: om du inte kan få en remiss skriven fån extern kontakt tex skolan, gör en egenremiss, du kommer aldrig få hjälp om du ringer. Steg 2: Bup kommer ta upp remissen på konferens för att undersöka om Bup ska ta ärendet och sen fördelas det till den behandlare de anser rätt, de har upp till 30 dagar enl vårdgarantin. Steg 3: de gör ett bedömningssamtal med din flicka för att se om de ska utreda vidare, om de visar sig att hon behöver det har de ytterligare 30 dagar på sig att kalla henne. Du behöver alltså inte vänta på skolkurator eller soc, ta bara reda på hur egennmälan ska utformas, ta med allt och ha med sökord tex: självskadebeteende: bl.a. Bl.a. Bl.a.. Familjesituation: bl.a. Bl.a. Bl.a. Har tyvärr inga bra råd till hur du ska hantera situationen under tiden, men ovan är hur flödet går till på Bup.

Knäck skrev 2014-03-04 20:49:00 följande:

Hej Ts!
När jag var 13 år började jag skära mig. Orsaken var förstås komplicerad men sammanfattningsvis så svämmade jag över av fruktansvärda känslor och jag hade inga redskap att hantera dem med.
Jag bodde med min mamma och när hon upptäckte mina skärsår blev hon förtvivlad. Hon begick i sin förtvivlan flera övergrepp på min integritet med resultatet att jag istället riktade min ilska mot henne. Hon läste min dagbok, förbjöd mig att sova över hos kompisar och övervakade mig. Detta utan att förstå mig eller ha en tillitsfull relation med mig i botten.
Jag vill tipsa dig om att du inte kommer kunna kontrollera din tonåring. När du försöker kan du råka driva henne till att trappa upp sina maktmedel ännu mer och det kommer skada henne - hon vet inte bättre men du gör. När du försöker kontrollera utan att hon förstår varför kan hon uppfatta dig som fientlig och avskärma sig ännu mer från dig. Du kan skapa en maktkamp som båda förlorar.
Min kamp mot min mamma slutade med akutplacering av socialtjänsten, självmordsförsök och inläggningar på psyk. Det har tagit många år att reparera vår relation. Hennes reaktion hjälpte aldrig mig.
Din dotter verkar må jättedåligt och inte veta hur man ska göra det på ett bra sätt. Lär henne olika vägar till att stå ut med ångesten! Det är livskunskap. Ångest kommer alltid igen.
Man kan samtala, rida på hästar, göra mindfulnessövningar, resa bort, måla, väggklättra, köpa hundvalp, ta ett bad, spela ett instrument, gå en promenad eller göra upp små mål som "idag ska jag inte skära mig hur dåligt jag än mår, jag ska stå ut, och står jag inte ut ska jag skrika den här ramsan ut genom fönstret/gråta i minst 45 minuter i sträck/springa 3 kilometer/be mamma om hjälp" m.m. bara fantasin sätter gränser.
Hon jävlas inte med dig, hon är ledsen. Fråga henne vad du kan hjälpa henne med och var beredd att prova det hon ber om. Förklara din oro, beskriv den, förklara att du lägger dig i för att du vill att hon ska må bra och att hon har ett eget ansvar för sitt mående. Spåna tillsammans på vad som behövs - och om hon behöver åka till 4H-gården och klappa grisar mitt på dagen så får du väl ta ledigt från jobbet och åka med henne! Självklart får hon inte skita i skolan kontinuerligt eller ha dig att köpa chips så fort hon blir deppig utan det får vara rimliga, kreativa saker och det kan ni resonera om.
Men var försiktig så att du inte vänder henne emot dig och helt förlorar hennes förtroende.
Ni som tror att man övervakar och bestämmer över en tonåring under en längre tid är ju livsfarliga. Visst kunde min mamma hindra mig från mycket men jag kunde alltid straffa henne genom att göra mig själv illa och det var ingen av oss vann på det.
TS, med tiden rätar de flesta sneda tonåringar ut sig Lycka till!

Tack för att du delar med dig!

Jag har efter att jag startade tråden ändrat på massor med mig själv gällande min dotters beteende. 
Jag har dock aldrig nekat henne att sova hos kompisar eller va själv hemma eller något sådant, för visst kan det hända när som, vart som helst!

Men jag har backat gällande "övervaket" här hemma. Slutat "helt" med det.. 
Problemet med dotter är att hon vägrar prata om sitt mående med mig, så fort jag ens nosar på det, blir hon hysterisk och skriker att hon inte vill prata om det med mig..

Jag låter det vara så, men samtidigt talar jag om hur jag ser på det och talar om varje dag att jag älskar henne och finns där, oavsett!

Hon morrar mest, i morse hade vi svängdörr och ett hej då, blev gap och skrik och Pang! Men, 13-åringen talar också och det är inte enkelt att sålla en tonårings frustration, samtidigt som hon inte mår bra...det är ju 2 olika kamper hon har just nu...

Jag kämpar på och jag är superglad åt alla tips jag får från Er som vill dela med er av er situation ni haft.

Tack snälla!

Pappan och jag separerade 2003.

Vi hade henne varannan vecka och hon va då 3 år.
Ja det fanns naturligtvis en anledning till att vi gick isär, då det va ett väldigt destruktivt förhållande.
Däremot aldrig mot henne...

Åren gick och hon förändrades, en dag uppdagades det att pappa hade varit elak, då skulle hon fylla 10.
Allt bara forsade ur henne och hon berättade allt som hänt och som hon mindes under åren.
Hon berättade saker som var rent vidriga!!

Hon har haft kuratorkontakt hela tiden och det har funkat bra, har vi tyckt...men det har hunnit i kapp henne rejält nu, så den kontakten skulle va varit mer inriktad på hennes psykiska mående antagligen..

Jag visste ju som sagt vad inte vad som hände, fram tills då hon berättade.
Efter det har jag gjort allt som stått i min makt för att skydda henne, hon har inte bott hos sin pappa sedan dess..jag ansökte om enskild vårdnad, men fick "bara"boendet.

Han är dömd för grov fridskränkning och skolan har vid ett flertal ggr gjort orosanmälan till soc gällande honom.

Detta hjälper inte henne just nu, utan hon slåss ju mot det han gjort henne....

Hon har jättebra kontakt med skolkuratorn just nu och har valt själv att gå till henne det första hon gör på morgonen när hon kommer till skolan, vilket jag tycker är jättebra, då känner hon själv att hon behöver det..

Vi jobbar på =)

Vad skönt att du känner att du fått hjälp och input härifrån. Kämpa på och hoppas att din dotter kommer över det jobbiga som bråkar med henne.Du verkar vara en riktigt fin mamma, önskar min var lika engagerad när jag var tonåring.

Kram 

Jag var i din dotters sits i samma ålder, och ärligt talat vet jag inte alls hur jag som vuxen skulle hantera en liknande sak om mina barn mår dåligt psykiskt.

Jag tyckte det var jättejobbigt när mina föräldrar fick reda på att jag mådde dåligt. De skulle bara "lägga sig i", de tjatade och var på mig jämt. Jag hatade det och drog mig undan så mycket som möjligt.

I slutändan blev det så att jag inte började reda ut mina problem förrän jag var 23, vilket gav en massa oönskade konsekvenser. Hade de pushat mig mer när jag var tonåring och bodde hemma, hade förmodligen mitt liv sett helt annorlunda ut i dagsläget. Men samtidigt VET jag att jag verkligen inte var samarbetsvillig, och att det aldrig hade gått att tvinga mig att ta emot hjälp.

Det är en jättesvår balansgång. På något sätt måste man få tonåringen själv att VILJA ta emot hjälp. Hur man lyckas med det har jag ingen aning om..

Som jag skrivit tidigare, så hanterar man det olika. Jag hanterade det fel..eller kanske gör lite fortfarande. Men jag försöker tänka mig för varje gång det brakar här hemma.

Tyvärr är det skolan som blir drabbad nu. Vissa dagar vägrar hon gå till skolan...som i morgon. Fick för en stund sedan infon från henne att i morgon tänker hon minsann inte gå!

Jag försöker varje gång tala om hur viktigt det är att gå och vad jag tycke rom att hon Inte går till skolan...men hon är ståndaktig, går inte att rubba hennes beslut =(

Jag känner igen det du skriver med att du inte tyckte om att de lade sig i...lite så är det ju här med, hon vänder helt ut och in på sig själv när jag är lite för på..

Det ÄR en balansgång och när man väl tror man hittat en bra balans, så skiter det sig! =/

Hon säger bara att hon inte mår bra och "du vet ju hur jag mår"..

Min dotter är av natur en riktigt enveten person, har hon bestämt sig för något, då är det så, den när hon inte mår bra, blir det ett steg värre OCH svårare att prata med henne..

Har du testat att ställa jo/nej frågor när du försöker prata med henne?

Kuratorn har tystnadsplikt även för en minderårig, Enbart om det är fara för hennes liv, hot om självmord osv, får de gå vidare till vårdnadshavare.

Men hon är ganska fåordig vad jag förstått,  börjar lite smått öppna sig..

Jag får inte ställa några frågor alls..Hon blir tokig om jag börjar med det,

Jag kan fråga hur hon mår, eller "är du ok"..Mmm, får jag till svar då på sin höjd..Jag har lärt mig backa där nu, tycker jag ger henne den space hon behöver ha, utan att släppa henne helt.

TS; Det är över ett år sen du skrev. Skulle vara så intressant att höra hur det gick. Få lite perspektiv. Varma hälsningar Emma