Får inte sova för bebis! Hur länge klarar kroppen av sömnbristen?

Jag har inte sovit en hel natt på 3 år, man klarar småbarnstiden. Allteftersom barnet blir större, kommer det troligtvis att sova längre.

Då kanske det är självvalt av dig, eller så är du ensamstående och har ingen avlastning. Det är inte normalt att inte sova en hel natt på flera år, såvida man inte har någon åkomma som gör det omöjligt. Hur som helst är det inget att rekommendera. Ogillar skarp det där att det ska vara något gulligt och normalt att som mamma inte sova. 

Fast självvalt? Åkomma? Ensamstående? Jag har inte heller sovit en enda hel natt på 3 år. Som mest ca 5 timmar i sträck. Mitt barn vaknar flera gånger per natt och ammar fortfarande (2 år nu). Som gravid kunde jag inte heller sova flera timmar i sträck. Jag får sovmorgon när pappan går upp med barnet och sover då 4-5 timmar till. Jag har vant mig vid många korta uppvaknanden och får den sömn jag behöver.
Däremot verkar det inte som om TS får den sömn hon behöver, så då behövs en förändring av något slag.

www.dn.se/nyheter/vetenskap/hjarnceller-dor-av-somnbrist/

Jag hade nog vant av barnet med nattamning om jag var du.

Ja om man inte är ensamstående finns det ingen anledning att sova så lite om det inte finns någon medicinsk orsak så att man inte KAN. Ren dumhet att uppmuntra sånt, precis som att uppmuntra nattamning varje timme när barnet är 2 ÅR. Gör det om ni vill ni som inte behöver sömn, men framställ det inte som naturligt och något alla klarar av utan efterföljande problem.

I såna här trådar blir jag numera mest irriterad på att INGEN (egna föräldrar, syskon med barn, eller "proffsen" dvs barnmorskor eller bvc) upplyste någonsin om vad barn innebär för ens egen sömn. Innan jag fick barn hette det att spädbarnet sov "massor", 18-20 timmar om dygnet. Det är också vad som står skrivet i alla böcker om spädbarnsskötsel. Spädbarnet ska bara sova, äta, bytas på och vaggas till sömns igen. Och mysas med och gulligull. I genomsnitt runt 3 månader men absolut senast vid 6 månaders ålder skulle barnet sova hela nätter och då kunde man räkna med 11-12 timmar i sträck. Plus en eller flera dagsovningar. Visst, ljug mera.

Min 3.5 ÅRING har inte sovit en enda natt utan uppvak. Mellan 0-6 månader ammade han varannan timme dygnet om och sov aldrig längre än 40 minuter per sovpass (även dagtid). Vid 13 månader började han vägra dagsova. Fram till 18 månaders ålder väckte han mig minst 3 ggr per natt, det var tappad napp och allmänt skrik och gap och missnöje etc. Sen vid 2 år började en period med helvetesnattningar som varande i flera timmar. Kl. 03 skulle han gå upp och leka och det kunde ta flera timmar innan han somnade om. Nu vid 3 års ålder sover han 20-23 och sen midnatt-05.30. Sen går han upp och är pigg som en mört. På bvc har det hela tiden hetat att det här är helt normalt. Spädbarn är olika, en del sover långa pass och en del korta. Barn är olika. Att han är pigg och glad och frisk visar att han får vad han behöver. Att 2-åringen tar två timmar att natta eller tror det är morgon kl.03.30 är också helt normalt. I bekantskapskretsen har bekännelserna nu kommit fram "så var min Elin också", "Kalle åt också på nätterna tills han var 2.5 år", "Maja väckte oss varje natt och skulle börja leka"... Varför sa ingen detta INNAN man fick barn så man hade varit beredd på det?

Men är man två föräldrar så är det väl inte konstigare än att man delar på eländet. Även om en jobbar så borde den hemmavarande kunna få sova en helgmorgon, och en helgeftermiddag + slippa hälften av nattningarna i veckan så den kan ligga i soffan och slappa då. Då sover man ju ikapp. Jag är ensamstående och har familjen 200 mil bort och har tagit varenda dag och varenda natt själv i 3.5 år. Det har inte varit kul men det det är ju bara att stå ut. Vad är alternativet liksom? Men det är värst i början innan man inser att så här funkar tydligen mitt barn och accepterar det. 

Däremot reagerar jag på de som menar att vissa har ju det så här självmant. Tex ensamstående (som jag), eller de med barn som har "åkommor". Merparten av väljer inte att bli ensamstående och ingen vad jag vet väljer att få ett barn med en åkomma som innebär sömnstörningar... 

Jag fick barn tätt, vilket är anledningen till att jag inte sovit mycket. Jag är inte ensamstående, men min man jobbar heltid med mycket ofrivillig övertid.

Fast bara för att man slutar nattamma betyder det inte att barnet börjar sova!

Gudarna ska veta att jag bannar mig själv för att jag slutade nattamma vid 9 månader. Nattvaken blev ett helvete efter det.. Ångrar det bittert än idag..

På vilket sätt blev det ett helvete? 

Det bästa beslutet jag någonsin tog var att sluta amma. Slutade efter 3 veckor av konstant sömnbrist. Därefter tog jag och min man varannan matning nattetid och barnet började sova mycket bättre. Istället för att kräva mat varannan timme nattetid och behöva 45 minuter på sig att äta, och varje timme dagtid, så gick han till att behöva mat var tredje timme och behöva bara 10-15 minuter på sig att äta. Om min man tog en enda nattmatning fick jag sova SEX TIMMAR i sträck! Det var räddningen. 

Det normala är att barnet sover bättre på ersättning, eftersom det är "stabbigare" mat. Såklart finns det undantag, men det är det normala. 

Min son sov inte ett dugg bättre utan nattmat. Och då fick han även ersättning mellan 2-4 månader innan han vägrade flaska. Så istället för att kunna amma om till sömns på 5-10 minuter vid uppvak stod vi med 10-15 uppvak per natt där vi var tvungna att söva om på annat vis.. Med bärande, vankande, vyssande. DET var ett rent helvete.. Han är nu 2 år och har precis medicin för att bryta sitt sömnmönster.

Men det är väl ingen som har pratat om att ta bort nattmaten? Utan om att i så fall ge ersättning istället för bröstmjölk, eftersom det är stabbigare mat. Sedan behöver såklart olika barn olika lång tid på sig att lära sig flaskan. Ju tidigare man börjar, desto lättare går det. 

Som sagt, vi gav ersättning till natten när sonen var 2-4 månader. Sen kunde han få mer ersättning på natten plus att jag även fick amma mellan målen. Och för oss gjorde det ingen skillnad alls med ersättning vs amning. Han vaknade lika ofta ändå.

Vi kvinnor är skapta för att ta hand om våra barn. Vi är skapta för att kunna klara sömnbrist.

Det där var det tramsigaste jag har läst på länge. Självfallet överlever vi sömnbrist, men inte f-n mår vi bra av det, och en mamma som mår bra är en bättre mamma. 

Uttrycket "klara" måste ju vara fruktansvärt relativt. Visst "klarar" jag sömnbrist på så sätt att jag överlever och lyckas ta hand om mina barn på ett bra sätt men gudarna ska veta att jag inte hade tackat nej till att få sova ostört på nätterna! 

Och ja, jag är också en av de som inte sovit en hel natt på flera år men det beror nog mest på att jag är extremt lättväckt och inte får kvalitet på sömnen även om sambon går upp med barnen. 

Jag sov 3 timmar som längst ett fåtal ggr under sonens första 8 månader. Vidrigt var det, men vi överlevde, nu när han är 14 månader sover han hela natten. Trodde aldrig den dagen skulle komma. Håll ut, det blir bättre!

Det är vi inte alls. Vi är ett resultat av evolutionen. Tillräckligt många barn överlever för att arten ska finnas kvar.

Att en hel del kvinnor dör vid förlossningen och därmed inte alls kan ta hand om barnet och att några får psykoser och dödar barnet är också resultat av evolutionen. Vad var de arma stackarna skapta för enligt din teori?

Fortplantningen är verkligen en del av vår organism som behöver justeras. Nuvarande system är i högsta grad otillfredställande.

Ska man vara sån, då är det värt att påpeka att människan är ett flockdjur och att vi fick våra kroppar på en tid när människor bodde tillsammans i stora grupper, där andra kvinnor, släktingar och äldre syskon hjälpte till med skötseln av småbarnen. På den tiden när våra kroppar fick sin nuvarande form levde vi INTE i isolerade parrelationer, utan i familjekollektiv. Det var heller inte ovanligt att kvinnor ammade varandras barn.