Styvmamma som nu ger upp!!!

Ja jag skulle iallafall springa in i ett brinnande hus efter min bonusson. Han är ju min familj!!

Tack, menar det verkligen! Det var svårt att ta sig där ifrån men när allt skit samlades på hög så smet jag väldigt fult ur relationen men ändå fri och överlycklig över att inte behöva ta detta längre! Hoppas innerligt att han skärpte sig när jag stack för barnens väl och ve så de får tvättade kläder och näringsrik mat på bordet!

En annan tråkig sak med styvbarn, som jag har hört från många kvinnor, är att när förhållandet tar slut (och det är större risk att en ombildad familj går i kras än att en kärnfamilj gör det), så får man oftast aldrig se styvbarnen igen. Oavsett hur mycket man har investerat i dem, av både känslor, engagemang, arbete och kanske pengar. Då är det väldigt lätt att känna sig utnyttjad. Man har hjälp mannen över de jobbiga småbarnsåren - och sedan står man där igen, ensam.

Rätt förståeligt i många aspekter men visst känns det väldigt udda att vara extra mamma och i mångas fall har huvudvårdnaden vv pga olika omständigheter med barnens förälder och sedan så får man aldrig se dem igen och om man stöter på dem i tex affären så vet man inte riktigt hur man ska förhålla sig till dem och barnen är ofta reserverade då man bara "försvunnit" ur deras liv och säkerligen anses opålitlig.. ena dagen bonusförälder och andra dagen en bekant man springer på i affären.

Är gift med en kvinna från ett annat land som hade en son när vi träffades. Han har ingen pappa förutom mig. Har själv ett barn sedan tidigare och försöker vara rättvis med allt i form om uppfostran och annat. Har agerat som en pappa till sonen med all engagemang i fotboll och andra sporter, han är som en son för mig, men med ett problem. Jag älskar honom inte som jag älskar mitt eget biologiska barn, kan inte göra något åt det, tyvärr. Jag har starka känslor för honom och ser honom som min son och gör det som förväntas göras av en pappa.

Mamman gillar inte mitt barn och tycker synd om sitt barn för att han inte har någon som bryr sig om honom enl mamman. Jag gör och har gjort jätte mycket för grabben men det är inte tillräckligt. För det mesta känns det som dom 2 är lite för sig själva. Vid matbordet sitter dom och pratar sitt eget språk vilket jag påpekat är otrevligt. Får till svar att hon har rätt att prata sitt språk med sitt barn. Om jag inte är hemma så pratar dom bara eget språk fast mitt barn är hemma, dom fryser ut mitt barn. Hon tycker att hennes barn är perfekt, medans det mesta är fel med mitt barn. Tror i grund och botten att det är någon sorts avundsjuka på mitt barn som har en pappa/mamma och släkt som älskar henne här i Sverige.

Jag tycker att du känns väldigt nyanserad jämfört med många andra bonus-mamma-trådar där det verkar som att bonusmamman nästan hatar bonusbarnet. Detta känns mer som att du inte får det du behöver av din man, och det borde väl kunna gå att lösa.
Jag tror visst att ni skulle kunna få en bra familj ihop och att det kan bli bra om/när ni får barn, han kommer ju att älska det nya barnet lika mkt som bonusen. Men om din tanke är att bonusen helst ska försvinna så kommer det inte att bli bra. Tänk på hur du skulle vilja att din man skulle behandla ert gemensamma barn vid en eventuell separation mellan er och om han träffade en ny kvinna, det är så han ska behandla din bonus nu. Om mannen utgår från att försöka tillmötesgå dig lite mer och du inser att bonusen är här för att stanna på samma villkor som eventuellt kommande barn, då kan det bli bra.

Jag tycker att du låter klok och insiktsfull. Jag har upplevt en helt annan situation, där det värsta för mig var att biologiska mamman var en otroligt störd individ, vilket har påverkat vårt liv väldigt mycket. Jag tror att det som gjorde att jag stod ut, under de år det varade, tills mamman tog barnet och flyttade, var att jag inte har några som helst problem med att gripa in i situationer tillsammans med barnet. Jag jobbar med barn och för mig är det en självklarhet att man tillsammans uppfostrar de barn som bor under ens tak. Jag har aldrig känt mig utanför på det sättet och min man och jag har tillsammans bestämt vilka regler som gäller.

Jag hade nog tyckt att det hade varit fruktansvärt jobbigt om exet hade varit en stor kärlek som min man levt fantastiska år med, som han valt att skaffa barn med o.s.v, men så var det inte. Det var ett katastrofalt till-och-frånförhållande och ett barn som, mycket oönskat kom. Så någon "uppleva första gången svartsjuka" har jag aldrig upplevt. En vettig andra förälder hade varit helt fantastiskt!!

Jag vill iaf säga att dina tankar är vettiga och kloka och att jag vet att man inte i sin vildaste fantasi kan föreställa sig hur det är att ha styvbarn, oavsett om man har egna eller ej. Jag tror också att lämna kan vara den enda, sorgliga vägen till slut, OM du nu inte kan få hjälp med dina känslor. Jag tror att det skulle kännas bättre för dig om du vågade vara en uppfostrande vuxen i barnets liv, att du inte ska behöva tassa på tå, inte våga säga ifrån på skarpen o.s.v och att ni hade någon sorts gemensamt projekt runt barnet.

"Man har hjälpt mannen över de jobbiga småbarnsåren..."

Intressant syn på förhållanden...

Vad man än 'investerar' i ett förhållande riskerar att försvinna om man separerar, det är ett av livets faktum. Skulle man gardera sig mot det så blir det nog inte mkt förhållande till att börja med..

Fast det är ju skillnad på vad man investerar, det tror jag nog du förstår. Om man tar en föräldraroll, tröstar, pussar, kramar, lär dom att cykla, ser dom växa och utvecklas så är det en sorg att förlora den relationen som är bra mycket större än om man förlorar ett bohag eller vad det nu kan vara. Vid en separation har ju vuxenrelationen gått i kras, men kärleken till barnen och det man gjort tillsammans finns ju kvar. Klart det då kan vara känsligt att investera allt man har I en relation som någon annan har total makt över.

Det är ju bara att tänka själv. Vad hade varit jobbigast i din separation från ditt barns mamma. Att aldrig träffa henne igen, eller att aldrig få träffa barnen igen?

Det bästa är väl att lämna och gå vidare. Du vill uppleva saker för första gången med honom. Och det kan du inte. Risken är du kommer bli missnöjd och alltid undra hur det hade varit om han inte haft barn, och förmodligen kommet du att idealisera den fantasin och tro att allt alltid hade varit SÅ mycket bättre om han inte haft barn.