Lillusen skrev 2014-08-05 18:09:58 följande:
Jag tror ingen här tycker att det är fel att TS verkligen vill ha två barn med sin man, det är en helt normal önskan. Men från den önskan till att kräva (ja det blir ett krav om man sätter ner foten) är otroligt långt.
Jag har själv tre barn sen tidigare, min man hade inget. Ändå så var han den som var mest osäker på att vi skulle skaffa ett gemensamt barn, han var osäker på hur vi skulle ha råd, hur vi skulle orka och hur det skulle påverka förhållandet med det nya barnets syskon. Tillslut blev det ändå så att vi bestämde oss för att skaffa ett barn och det är vi idag mycket glada över. Men det kommer inte bli fler syskon, det har vi inte ork och tid till även om vi båda (mest jag) hade tyckt att det var värdefullt med ett jämngammalt syskon till honom.
Att han inte vill ha fler barn handlar troligtvis om något liknande och jag tycker att det är sunt att man som vuxen sätter en gräns för vad man mäktar med. Tar du honom över den gränsen finns det risk att det kommer påverka er alla i familjen, och jag lovar att en pigg och glad pappa till ert gemensamma barn är betydligt mycket mer värt en ett syskon.
Fast ett par egna, biologiska barn är ju så mycket mer... Dem har man för HELA livet. Tänk om förhållandet tar slut, när det inte längre finns tid för TS att träffa en ny man och skaffa ett barn till? Då sitter hon där med endast ett barn som säkerhet inför hela resten av livet, inklusive ålderdomen. Styvbarn brukar inte vara särskilt intresserade mera, när de blir vuxna.
Det skulle kännas väldigt osäkert, eftersom denna enda individ kan dö, blir för handikappad eller sjuk för att ta hand om sin gamla mamma (eller en sig själv), flytta till andra sidan jorden, säga upp kontakten med mamman efter något bråk, eller för att hans/hennes partner krävde det... Jag skulle inte VÅGA ha bara ett barn! Två är eg. lite det också.
