BIM September 2014

Åh va jobbigt att inte veta vad som händer! Förstår om dina tankar är stressiga ikväll/natt. Hoppas, hoppas att de såg fel och att graviditeten är "vanlig". Kram

Vi fick veta att det inte fanns några spermier, inga alls verkligen. Det är inte jättevanligt, varför vi? Varför? Varför? Varför?
Alternativen för oss lyder 1. Anonym spermiedonation 2. Adoption 3. Inga barn alls.
Min sambo vill utesluta alternativ 1 omedelbart. Han känner att han inte kommer se det barnet som sitt barn. Han anser att det kommer vara mitt och en annan mans barn. Jag förstår hans tänk, men samtidigt blir jag så himla ledsen och frustrerad på honom.
Allt snurrar, jag vet varken upp eller ner. Tack ni fina för ert stöttande, känns skönt att ha er då mina riktiga vänner är ganska oförstående och obrydda. Om man nu kan kalla dom riktiga vänner! :(

Håller tummarna sååå hårt att det är liv kvar! Kram!

Håller alla tummarna för att det finns en liten en som växer där inne fortfarande <3

Hur ser du på det hela? Jag menar skulle det störa dig att det inte är din mans biologiska barn? Hur ser du på adoption? Vissa vill ju inte det då de verkligen vill vara gravida. Hur som helst så hoppas jag på att ni hittar den lösning som är bäst för er <3

Jag vet inte, alla möjliga tankar har slagit mig det senaste dygnet.
Jag vill att vi tillsammans ska kolla på graviditetstestet och få ögon fyllda med glädjetårar då vi får veta att vi väntar barn. Jag vill ju verkligen uppleva en graviditet, gå runt med en vacker bula på magen och känna små sparkar, en otrolig längtan och nyfikenhet på vem det är som gömmer sig där inne. Jag vill vara med om en förlossning, jag har en så enorm längtan efter att föda mitt barn. Jag vill känna den enorma smärtan för att ögonblicket då jag får upp mitt barn på bröstet helt och hållet glömma bort hur ont det faktiskt gjorde.
Min man vill ju absolut inte gå med på spermiedonation, då han säger att han inte kommer känna sig som en far till barnet, och jag förstår honom. Av just den anledningen så är jag också lite negativ angående spermiedonation, även fast jag hade sett detta lilla barn som vårt eget, mitt och min mans. 
Jag vill ju så klart inget hellre än att skapa ett litet liv tillsammans med min man, men det är som sagt uteslutet nu. Och det enda chansen att få uppleva graviditet och förlossning är via spermiedonation. Därav gör det mig så himla ledsen. Jag förstår hans tänkande, men jag hade sett barnet som vårt, min och min mans. Därav hade jag inte haft några problem med det. Men vi är ju två om det, så vi måste ju lyssna på varandra. Ett "jag vill inte" av min man känns mycket starkare än ett "jag vill" av mig i detta läget, anser jag,
Adoption är inget som jag just nu vill tänka på. Det är för mig hela grejen, att vara gravid, föda fram barnet, och sedan ha det här för alltid, som känns rätt. Det kommer kännas mer på riktigt, om vi får uppleva graviditeten och förlossningen tillsammans. Istället för att starta ett liv med ett barn som redan är satt till världen. Förstår ni hur jag menar?

Usch, knappt någon sömn inatt så vet inte om jag fick min text sammanhängande överhuvudtaget. Jag ber om ursäkt att jag kommer här och gnäller och drar ner på stämningen i era tappra försök till att skaffa barn. Men jag är så glad och tacksam för er stöttning och att ni lyssnar och hjälper. Jag har inte så många som gör det runt omkring mig. Alla vänner lever i sin egna värd känns det som. Kram

har nu varit hos gyn, inget direkt fel (så de känns skönt), fick dock reda på att jag inte har/tillverkar tillräckligt med hormoner för att kunna släppa ett ägg varje månad (därav oregelbunden mens) 

Är helt borta just nu, visste jag fick reda på att jag inte hade PCO, men att ja inte tillverkar tillräckligt med hormoner får mig bara att tänka på hur mamma hade det, vill inte att de ska ta 15 år innan jag får en liten bebis :( 

PS: om någon kan ändra min ålder till 20 så skulle de vara snällt, vågar inte försöka gå in och ändra i listan. 

Förstår vad du menar. Ni har ju en del beslut att fatta, du och din man, så förstår att du ligger sömnlös. Du får gärna skriva av dig här. Det är därför vi finns.

Kram <3

tack <3

Mitt problem känns så litet jämfört med några andra här och jag har inte skrivit på ett tag för jag vet inte vad ja ska skriva för att ni andra ska må bättre, Ingen förtjänar något av de jobbiga som vi går igenom, Att försöka få ett + ska vara en härlig resa, man ska kunna njuta och bli överlycklig över att få ett +. Men det känns så långt bort. 

En kompis skrev att hon skulle få reda på könet nästa vecka då hon ska på ultraljud men ja ville bara inte höra det och bara att jag beter mig så gör mig ledsen, Jag unnar alla gott. All ska kunna få ha en fantastisk graviditet.... 

Är glad att vi har den här tråden att vända oss till och få stöd ifrån 
kram på er alla, även fast att vi inte känner varandra direkt så betyder ni mycket ändå <3