carolinheiner skrev 2014-11-04 06:55:44 följande:
Ja vet inte vad jag tycker.. Känns nästan som om ja överdriver när ja känner mig orolig.. Läkaren sa att bara för att de hände en gång betyder inte de att de kommer hända igen.. Snarare tror han att risken är mindre å om inte obefintlig att de kommer hända igen.. Å när han säger så så blir man jaha då överdriver ja min oro.. Men samtidigt tänk så händer de igen.. Kommer aldrig att förlåta mig själv.. De jobbiga är att ja har inte kännt något som ja hade kunnat koppla ihop med något onormalt.. Å därför är de extra oro att ja men ja kände inget sist tänk så känner ja inget denna gången heller.. Så kan ja ju gå här hemma å tro att allt är bra..
Skulle gå till praktiken igår å sambon kom hem efter jobbat natt å då bröt ja ihop å grät i hans famn.. Ingen orsak utan bara grät.. Allt e så påfrestande men de känns som om ingen förstår min oro.. De kommer gå bra.. Du går på kontroller.. De e bra att du kommer ut å rör på dig lite.. Men ja får inte gymma men de e bra å gå i butik å sätta sig på huk å resa sig 500 ggr om dagen,.
Känns skönt att här finns någon som gått igenom detta så ja kan ventilera mig. Som förstår.. Som kanske inte har vart med om fullt samma sak men i stora drag samma ändå..
Ja, jag vill ju skriva att jag vet precis hur du känner och förstår din oro, men en sak har vi inte gemensamt, jag har inte förlorat ett barn så det är förstås en stor skillnad. Du har redan fått gå igenom det värsta, det som jag varit så obeskrivligt rädd för.
Jag tycker du är i goda händer, mig ville ingen hjälpa trots att alla läkare i min förra graviditet lovade att man skulle ha koll på mig, det var bara skitsnack. Min bebis var inget att rädda eller bry sig om före 22+6.
Känner du dig orolig så du håller på att brista tycker jag du ska söka akut och få tappen mätt. Du kan ju alltid säga att du har sammandragningar.
