stämplat bitbarn.

Har man ett barn som blir bitet upprepade ggr, och det ganska rejält, så då surnar man nog ihop en aning.

Sen går det eg inte lasta en 2-åring för betten men när man hämtar sitt ledsna bitna barn ytterligare en gång så ja då är det kanske inte lätt att alltid vara logisk och klok. Sen är det också så att har man ett barn som aldrig gör något dumt är det djäkligt lätt att bli kaxig och tro att det är ens egna förträffliga förmågor som förälder som varit helt avgörande. Been there done that med äldsta som alltid varit en ängel, sen fick hon småsyskon och jag begåvades men ödmjukhet!

Det man ska ha klart för sig är att det är ett helvete att vakta bitare eftersom det kan komma från ingenstans. Min egen som har blivit biten av ett mindre barn på dagis en gång så vi fick åka till VC för omplåstring. Det var personal i rummet, precis bredvid men ingen hann reagera när det mindre barnet utan förvarning högg min son i ryggen.

Men jag tycker du kan vara med en dag på dagis, för att se hur din son reagerar i olika situationer och kanske tipsa personalen om du ser att han blir frustrerad. Men även för att själv se vad de gör för att förebygga bitningar. Kan vara bra att visa att du bryr dig för de andra och bra för dig själv att se vad som eg händer.

Vi hade problem när vår yngsta var liten, han blev biten många gånger  av ett och samma barn och en gång så hårt att vi fick åka in till sjukhus.

Samma barn (som då var 2,5) klättade upp i barnvagnen där vår då 4 månaders gamla dotter låg och sov och rev henne djupt i ansikte. Det blev tre djupa revor och blodet rann.

Där någonstans kände jag att det hade varit schysst av den andra föräldern att komma med en ursäkt, typ :

Jag är så ledsen att XX rev er bebis, jag förstår att det var väldigt obehagligt. Vi gör allt vi kan för att han inte ska rivas/bitas men han verkar har svårt att kontrollera sig.

Då hade det känts bättre. Innan hade jag tänkt att det kanske var vår son som provocerade fram bitandet, men när även en sovande bebis blev attackerad så blev det för mycket. Pratade dock aldrig med andra föräldrar om detta...

Kanske ett tips för dig, då kan du på ett sätt föregå skitsnacket och de andra föräldrarna kan få prata av sig.

Bra det glömde jag, självklart ringer man upp och frågar hur det gått för det bitna barnet, säger att man är ledsen över det som hänt o s v. Inte för att man kunnat förhindra det utan för att visa föräldrarna att man tänker på dem.

Jag pratar alltid med föräldrarna till de barn som mina ungar betett sig illa mot.

Jättebra råd. Prata med föräldrarna till det bitna barnet. Säg att du är ledsen för det som hänt och fråga hur det är med det andra barnet.

Mitt barn var utsatt för en bitare (mycket äldre än henne också) och jag går runt och tycker illa om hans föräldrar som inte har kommenterat händelsen. Barnet var så pass gammalt och skadan så stor att det tom hade varit på son plats att han fått be om ursäkt.

Det hade känts tryggare för mig att få en indikation från föräldrarna att de försökt prata med sitt barn.

och det var ff jag, har inte lärt mig att man blir anonym i vissa trådar per automatik än...

Precis.

Om du TS hade kommit till mig och berättat hur dåligt du mår över att ditt barn bits hade jag tyckt att det varit skönt.

Det är varken ditt eller din pojkes fel. 2 åringar är impylsturda och man måste finnas till just där och då för att förhindra bett dvs det är personalens jobb under förskoletiden. Stå på dig, har 2 barn och faktum är att det är värre att vara mamma till bitaren än den som blir biten. Tragiska föräldrar som lägger skuld på en 2 åring.

Jag hade heller inte krävt eller tyckt att en förälder till en 2 åring behövt ringa och ursäkta sig om mitt barn blev bitet. Däremot kanske om det gällt ett äldre barn tex när 6 åringen fick en bandyklubba i huvudet och inte vågade gå till skolan.

Det tycker inte jag heller men jag tror att det kan bli ett bra sätt att ta udden av en del skitsnack.

Jag har hört föräldrar som trott det bitande barnet blir misshandlat hemma, är utvecklingstört och alla möjliga konstiga saker.

Det som hände min dotter som tvååring var att hon blev biten av en sexåring i ansiktet. Såret behövde sys. De lekte inte ens ihop utan han gick bara fram o bet henne. Det kändes rätt oroligt att lämna henne där igen och jag hade så gärna velat höra hur pojken tänkte kring det hela. Men det är en helt annan grej än när knattar biter sina jämnåriga kompisar.

Harmageddon: Ja då blir det skillnad. Hade skämts halvt ihjäl om mitt äldre barn bitit någons 2 åring. Ja en del föräldrar är verkligen hysteriska för allt och vill hitta en syndabock även om det gäller ett pyttelitet barn. Dock känns det rätt kört att prata med dem, dock bör personalen göra det och tala om hur de jobbar för att förhindra bett.

Hur vet de andra föräldrarna att det är ert barn som bitit? Pedagogerna bör inte nämna barnet vid namn då det är helt oviktigt för situationen. Det är alltid förskolan som brister i uppsyn när sådant händer, ansvaret ligger hos dem och inte hos barnet. Ett barn ska aldrig behöva bli "stämplat". Problem med bitningar och annat brukar släppa då barnen börjar kunna kommunicera bättre.

Hej och tack för alla svar. 

Måste bara tillägga att det andra barnet blivit bitet ett antal gånger av ett annat barn, så (inte för att skylla på någon annan eller så) är det inte bara min son som har bitit, och vad jag idag fått till mig så har inte alltid de andra föräldrarna blivit informerade om hur situationen startade, som igår och gången innan det har min son bitit i "självförsvar" (absolut ingen ursäkt för att bitas) men så läget är ju inte det att han går fram oprovocerat och biter. Anledningen vad personalen tror varför det är just detta barn som råkar ut för min sons bett är för att det är oftast dem som leker med varandra. 
Det har som sagt aldrig varit så pass illa så att dem fått åka till vårdcentral eller att det uppstått blodvite, dock bet han det andra barnet i kinden en gång så det blev ett märke.

Det jag reagerat och blivit så ledsen över att jag själv hörde hur föräldern rent av stormade in och sa med en mycket illa ton "jag hörde att det varit en bitincident med den där........ igen" och föräldern betonade verkligen den där! Vilket fick mig att bli så ledsen då vi märkt från andra föräldrar som står dessa andra föräldrar att vår son blivit den där ungen. Jag har själv arbetat inom förskola fast under andra omständigheter och vet hur jäkla svårt det är för både pedagoger och föräldrar att förutse sådana här situationer. Jag menar bara på att man inte kan lasta en tvååring för en sådan sak och klandra oss föräldrar (som jag får känslan att dem gör) för saker som händer på förskolan. Jag har även fått till mig att de andra föräldrarna vill ha en pedagog som övervakar vårt barn så att detta inte sker igen vilket också får mig att bli frustrerad. Dessa två barn leker ju hur bra som helst, men sedan uppstår en konflikt och min son försvarar sig genom att bitas medans den andra slåss och puttas. 

Pjuhh... Känner mig helt slut med en gym ångest över att jag kanske har överreagerat. 

Just detta diskuterade jag med personalen om idag, dem sa själva att dem inte alltid berättat vem det varit som bitit men som igår, drog denne föräldern slutsatsen att det var vår son utan att ens fråga personalen vem det var. Sedan har inte sonen riktigt fått till sitt tal än. Och det är just upplevelsen att dem har stämplat vår son som "den där" som känns i mammahjärtat då han verkligen är världens goaste och som sagt aldrig bits hemma. 

Just den biten brukar äldre barn på dagis snabbt lösa.

Tror aldrig det varit en enda incident på dagis som det inte kommit fram exakt vem det var som gjort vad just för att äldre barn på dagis glatt berättat hemma att idag slog/bet/ramlade x...

Då kanske det andra barnet är mycket provocerande?
Det var så jag tänkte med min son tills bebisen blev riven när hon sov.

Jag menar inte att du ska be om ursäkt bara för den annan mammans skull, utan för din skul. Då visar du att du är en större person på något sätt.

Hej jag har gått igenom detta med. Vill först bara säga att det går över.. Det är SKIT jobbigt med föräldrar som börjar snacka skit om ett barn ( särskilt när det är sitt eget) För det är ju ändå bara ett litet barn och det är alltid de vuxnas ansvar att se till att det inte händer och om det händer talar med de vuxna. Jag fick tillslut säga upp bekantskapen med en av mina bästa vänner för hon började mobba min son som då var 1.5 som ofta gav hennes dotter knuffar och slag. Men hon tyckte att hon skulle försvara sin dotter genom att ge sig på min son, hon kallade honom dumma jävla unge och lärde sin 5 åriga dotter att slå honom om han slog hennes 2 åriga dotter.., japp så sjukt kan det bli. Visst var det upp till mig att se efter min son, men jag tyckte att det var lika mycket hennes ansvar att se till att hennes dotter inte tex tog hans leksak när hon visste hur han reagerar... Så iaf kanske det andra barnet i detta fall gör något för att utlösa dessa angrepp ts och isf tycker jag personalen ska kunna förutse att om din son bitts pga någon tar hans leksak eller annat så ska de vara före och stoppa det andra barnet från att ta leksaken.. Då känner sig din son snart att han får hjälp och behöver inte bitas....

Kanske inte till någon hjälp, men kanske en tröst i de hela. Båda mina flickor va bitbarn på förskolan när de va runt 2 år (tvillingar) och de var samma stackars pojke som fick ta de. Vi jobbade stenhårt tillsammans med förskolan men de gick alltid så snabbt.. Men helt plötsligt slutade de, i samband med att talet släppte och de kunde kommunicera med ord istället.. I vårat fall verkade de som att de bet "av kärlek" .. De va riktigt förtjusta i denna pojke. Har talet släppt för din pojke eller kan de vara något liknande?

Åh vad ledsen man blir när andra föräldrar talar negativt om ens eget barn och när det inte funkar mellan ens barn och något/några andra barn - man vill ju bara att ens barn ska vara omtyckt och ha kompisar! 

Jag tycker det var riktigt dåligt av den föräldern att säga "den där" - så säger man inte om någon och i synnerhet inte ett barn!

Jag tror att vissa som har barn som inte gör såna här saker har väldigt lite förståelse och acceptans för det och jag tycker också många gånger att det verkar som om de tror att man inte jobbar med det. För dem är det såklart jättehemskt varje gång deras barn utsätts för det men de kan trösta barnet, prata om det, bevara sina positiva förväntningar på sitt barn, veta att deras barn är omtyckt och beter sig väl, vara nöjda med sin uppfostran och sin egen förträfflighet...

Jag tror att det oftast är mycket jobbigare för föräldern till det barn som gör sånt här!

Något som jag reagerar på när jag läser det du skriver är att det bara sker på förskolan - det kanske inte är en tillfällighet utan det kanske finns en anledning till det. Dessutom: alla dessa negativa förväntningar som finns från andra föräldrar och kanske även vissa barn och pedagoger kan inte göra saken bättre. Det är svårt att bete sig bra när andra tror att man gör illa! Hoppas de stöttar och bekräftar alla goda sidor hos din son så att de skapar positiva spiraler - det är viktigt för att bryta detta!

Jag tänker också på att du är gravid. Det kan finnas ett samband med det. Han märker såklart att du är lite annorlunda och kan reagera på det. Dessutom det faktum att det ska komma en ny familjemedlem! 

Kom ihåg att detta är jättevanligt! Jag tänker ibland: Vissa barn slåss, andra nyps, somliga luggas, de flesta puttas ibland. Rent beteendemässigt är kanske inte bett något värre, skillnaden är att konsekvenserna blir värre. 

Hoppas det snart blir bättre!