Få pengar av mannen under barnledighet

Vi har diskuterat detta här hemma med eftersom vi snart får barn.
Vi vill inte ha gemensam ekonomi (det är vi båda överens om) och vi tjänar i princip lika mycket när vi båda jobbar (jag har 3000 mer än honom men vi är båda höginkomsttagare så vi klarar oss gott och väl). Vi gillar att ha våra egna pengar som man kan göra precis vad man vill med utan att behöva fråga. Det funkar ju kanon för oss kanske just för att vi tjänar lika mycket. Vet inte hur vi hade gjort om någon av oss hade tjänat mycket mindre. Troligtvis hade vi delat mer på kassan då under den tiden vår ekonomi sett ut så.

Den som är hemma får ju mindre pengar i månaden än den som jobbar. Då ska den personen inte behöva betala lika mycket av de gemensamma kostnaderna.

Räkna ut vad du procentuellt får mindre än honom i månaden, så ser du hur mycket mindre du ska betala av de gemensamma kostnaderna.

Lite snabbt räknat:
Säg att han får 20 000 kr efter skatt
Du får/har sparat så du kan använda 10 000 kr (räkna ut ditt sparkapital delat på det antal månader du måste vara hemma nu så får du fram vad du har att röra dig med varje månad)
Han ska alltså betala 2/3 av de gemensamma kostnaderna och du bara 1/3.
Barnbidraget kan sen antingen sparas in på ett konto till barnet, eller användas till sånt som barnet behöver.

Vi har inte tänkt på det där med pensionssparande dock. Vi ska i och för sig vara föräldralediga ungefär lika mycket och vi kommer kunna spara själva även om vi är föräldralediga. men om du inte har den möjligtheten bör ni diskutera den och anse ditt pensionssparande som en "gemensam utgift" varje månad också som han lägger sin procentuella del av.

Nej, klart att man inte vill ha gemensam ekonomi med en snyltare, det förstår jag. Men säg att du och din fru har separat ekonomi. Du får 30 000 i månaden efter skatt, hon får 20 000. Du bestämmer att ni ska betala hälften var av alla utgifter, det "delas in i minsta krona" som du säger. Känns det verkligen okej för dig? För det blir ju gravt orättvist om den som får mycket mindre i lön ska betala hälften. Eller säg att det är din fru som tjänar 30 000 och du som tjänar 20 000. Om ni delar alla utgifter 50/50 har du mycket mindre pengar kvar än din fru. Är det rätt? Och blir det inte lite så att den som tjänar mer snyltar på den andres pengar om man delar upp det så?

Det rättvisa här är väl att dela procentuellt. Den som tjänar mer får visserligen betala mer men har ändå mer kvar av sin lön. Ponera att ett gäng vänner till er planerar en utlandsresa, du och din fru tillfrågas att följa med. Ni tackar med glädje ja, men inser att den av som tjänar mindre inte kommer ha råd att följa med, eftersom han/hon inte har tillräckligt mycket pengar kvar efter att ni betalat alla löpande utgifter. Hur gör ni då? Får den som har mindre pengar kvar låna av den andre? Eller får den med mindre pengar kvar vackert stanna hemma?

Det är förstås upp till varje par att avgöra om de vill ha separat eller gemensam ekonomi, men jag tycker det verkar mycket märkligt om man är gifta, bor tillsammans, kanske har barn tillsammans - kort sagt, har ett gemensamt liv men delar upp ekonomin så där strikt. Med ditt tankesätt bir det orättvist för den som tjänar minst, för han/hon (det måste ju inte prompt vara kvinnan som tjänar sämst) får ju mycket mindre pengar kvar om man delar sina utgifter in i minsta krona.

Just nu lever jag och min man helt på hans inkomst, jag får inget alls. Ingen sjukersättning, inget försörjningsstöd. Nallar jag på min mans pengar? Lever jag som en snyltare på honom?

Jag kan känna så ibland, men då blir Maken nästan sur på mig. "Det är våra pengar" säger han alltid när jag tycker jag gör av med hans pengar. Han brukar sätta in en summa pengar till mig så att jag inte hela tiden ska behöva be honom om pengar, jag tycker det känns så oerhört dumt att be om pengar som en annan 50-talshemmafru. Men som tur är har jag en snäll man som aldrig skulle drömma om säga att jag nallar på hans pengar. Vi är ju gifta, allt hans är mitt och allt mitt är hans. Och det är inte så att han tjänar multum precis, egentligen behöver vi en inkomst till men det är tyvärr omöjligt just nu.

Om man är gifta och inte har äktenskapsförord, så är ju allt mitt ditt och tvärtom. I det fallet är det ju dumt att räkna pengar hit och dit, i slutändan ska allt ändå delas lika.

De som börjar leva tillsammans som väldigt unga har ofta ingenting med sig in i det gemensamma hemmet. Man påverkar varandras yrkeskarriärer (vilken ort, jobb med mycket eller lite resande osv) och bestämmer gemensamt om man ska investera sina pengar i konstverk, skog eller segelbåt. Då känns det väl också naturligt att ha gemensam ekonomi.

Om man däremot flyttar ihop mitt i livet, med väldigt olika ekonomiska utgångslägen, då är det inte självklart att ekonomin ska vara gemensam. Man fortsätter att leva som förr, bara under samma tak. Varför ska då den ena vinna på att bli sambo, medan den andra förlorar på det? För så blir det ju ifall den som har större inkomster ska betala en större del av de gemensamma utgifterna.

Notera att en strikt halvering av utgifterna fungerar bara då man har ungefär samma livsstil. Om den ena är van med oxfile och designmöbler, medan den andra äter havregrynsgröt och handlar begagnat, då är det bättre med ett system där vars och ens utgifter står i relation till inkomsterna.

Och tar man inte det praktiska ansvaret så får man väl ta det ekonomiska.

Och sen undrar jag varför han plötsligt inte kan ta sin del av ledigheten.

Jag menade mellan mannen och kvinnan i det här fallet. Varför ska han jobba och inte hon?

Han får väl skylla sig själv som inte tar sitt ansvar.

Förr eller senare tröttnar man på att försörja en person som inte klarar att jobba.

Jag är väldigt förvånad över hur många som verkar ha valt att dela livet med någon men som inte delar ekonomin. Om min man skulle förlora sin inkomst skulle inte jag uppleva honom som snyltare. Jag fattar inte hur man kan resonera så om människa man valt att dela livet med. Om det händer är ju vi i ekonomiska bekymmer inte han.

Bara ett par vi känner har det uppdelat så. Faktiskt ganska påfrestande att umgås med dem när de ska tjafsa om vem som ska betala inträde för barnet, vem som ska betala glasen osv.

Vi bråkar aldrig om pengar men diskuterar större inköp och resor och sånt.

Jag och min sambo delar på allt och skulle nog aldrig klara av att ha det helt uppdelat. Vi tjänar olika men ser våra inkomster som bägges. Varje månad sätter vi oss ner och betalar räkningarna och sen ser vi vad vi har över så delar vi på det som blir kvar efter att vi lagt över på olika spar. Dessa pengar som vi delar på inbegriper pengar för mat (vi handlar ungefär lika mycket, jag lite större matinköp och han alla småköp som jag glömmer), nöjen etc. Jag har bebis-sparkontot där jag handlar kläder och saker (jag är hemma mer så jag är den som shoppar det.) Och han har spar-konton som handlar om hushålls-buffert. De pengar som blir över varje månad går in på det spar vi förfogar över. 

Vi hade nog aldrig kunnat ha helt delad ekonomi, vi började dela på allt från första dagen vi träffades. Vi skulle aldrig vägra den andra att köpa något eller unna sig själv något.

Jag kommer att gå ner i inkomst mycket under mammaledigheten och vi har löst det så att vi fortsätter att dela på det vi får in men jag tar hela matkassan då jag är hemma och han då han är pappaledig.

Trevlig söndag!

Det kanske är så krasst att han blir av med jobbet om han inte hoppar på de ändrade villkoren.
Nu vet jag inte om ts har ett jobb att gå tillbaks till, för får hon bevlijat längre ledighet så får han stå för att ge henne pengar eftersom hon täcker upp för honom. 
Riskerar hon att bli av med jobbet om hon inte kommer tillbaks när hon tidigare sagt, så får dom lämna på dagis när hon börjar jobba.
Ts skrev att dom bor utomlands och att folk där har väldigt kort föräldraledighet, så då måste det finnas barnomsorg från tidig ålder.