Har du frågor om tvåspråkighet? Fråga mig!

Jag har en fråga, både jag och min man kan turkiska men vi är kurder. Min man vill inte att vår sons första språk ska vara turkiska därför vill han att vi pratar svenska hemma med varandra och med vår son (pappan pratar kurdiska med honom). Jag förstår min man men det jag jag är rädd för utifrån det jag har lärt mig från mina språk kurser i högskolan är att vår son kan lära sig svenska fel i och med att svenska inte är vår modersmål och det händer att vi pratar fel någon gång. Om vår son lär sig fel från början så finns det väl en risk att det blir svårt för honom att ändra det sen och lära sig rätt? Jag försökt berätta det för min man men han vill inte förstå.

Undrar även om du har några bra tips för hur man ska tackla släkt som inte är med på tvåspråkigeten. Farmor är helt anti svenskan och är väldigt högljud med det. Säger sonen något på svenska till mig kontrar hon med att vi pratar minsann inte svenska i den här familjen. Det sårar ju mig såklart men det påverkar ju även sonens vilja att använda svenskan. Vi har försökt prata med henne och det har logopeden också men det går liksom inte in. Att vi bor grannar och träffas nästintill dagligen gör inte saken bättre heller.

Jag bor i England med min sambo och vår son. Sambon är engelsman och hans svenska är i princip obefintlig även om han försöker lära sig. Han förstår mycket men har väldigt svårt att prata.

Sonen är 3 år och går hos logoped då han ligger 1-1,5 år efter med talet. Det beror dock på hans tuffa start i livet och var egentligen ganska väntat.

Mitt största problem är att jag har så förbannat svårt att hålla mig till att prata svenska kommer på mig själv hela tiden med att byta till engelska. Man säger ju att man ska prata sitt känslospråk. Jag har alltid sen jag var liten 8-10 år varit mer bekväm med engelskan än svenskan trotts att jag växt upp i Sverige med svenska föräldrar. Valde att gå i en engelskspråkig skola under högstadiet osv. Helt enkelt för att jag tyckte det var enklare.

Jag försöker få in så mycket svenska som möjligt. Vi läser alltid svenska böcker. Tittar på en del svenska barnprogram men det blir såklart mycket engelska också. Dagis har börjat använda lite svenska med honom och de andra barnen. De har flera flerspråkiga barn på dagis och går igenom färger, tal, veckodagar osv på alla språken varje dag.

Jag undrar egentligen bara om du har något tips som gör det lättare att hålla sig till ett språk. Jag blir så himla besviken på mig själv som byter hela tiden.

Logopeden stöttar oss och pushar mig att fortsätta med svenskan och de övningar vi fått. Men det känns som att vi bara backar. Sonen pratade enkel svenska när han var mindre nu använder han kanske 3-4 ord på svenska även om hans förståelse är mycket större.

Undrar även om du har några bra tips för hur man ska tackla släkt som inte är med på tvåspråkigeten. Farmor är helt anti svenskan och är väldigt högljud med det. Säger sonen något på svenska till mig kontrar hon med att vi pratar minsann inte svenska i den här familjen. Det sårar ju mig såklart men det påverkar ju även sonens vilja att använda svenskan. Vi har försökt prata med henne och det har logopeden också men det går liksom inte in. Att vi bor grannar och träffas nästintill dagligen gör inte saken bättre heller.

Jag vet inte om det bästa skulle vara om jag helt enkelt bestämde mig för att helt sluta med engelskan utom i kommunikationen med min sambo och se om det hjälper men just nu känner jag mig rejält vilsen :/

Hoppas på lite bra tips. Att inte ge honom tvåspråkigheten är inte ett alternativ då vi siktar på att flytta tillbaka till Sverige inom en snar framtid.

Vilken bra tråd och vilka långa, uttömmande svar du ger!

Vilket språk ska mannen ska prata med vår dotter? Han har bott i Sverige i tio år, men har inte svenska som modersmål. Han kommer från ett land där tyska är ett minoritetsspråk och det är det han är uppväxt med. Han kan dock även landets "riktiga" språk eftersom han fått lära sig det i skolan. Han har en väldigt grov tysk dialekt, det är knappt att tyskar förstår det. När han skriver så skriver han på "riktig" tyska då hans dialekt inte har något eget skriftspråk. Fast när de skriver inom familjen skriver de ord som är deras egna och på dialekten.

Jag tycker att han ska prata sitt eget språk med vårt barn, det är ju det mest naturliga, plus att barnet lär sig hans version och kan prata med släktingarna utomlands. Högtyska kan barnet lära sig i skolan (hon kommer få gå i tyska skolan) samt att alla barnprogram på språket är dubbade till högtyska, så hon kommer lära sig förstå tidigt tror jag (dock kanske inte prata förrän skolan börjar). 

Både svärmor och mannen tycker att han ska prata högtyska eftersom flickan kommer ha större nytta av att kunna det. Jag tror dock att han kommer glömma detta och dessutom automatiskt prata sin dialekt när han gullar med henne och så. I nuläget pratar han högtyska med lite svenska ord som slinker in här och var, men när han och dottern pratar med farmor på Skype så blir det ju bara på dialekten.

Tycker det verkar ganska ansträngande att hela tiden behöva tänka på att uttala ord annorlunda även om de påminner om varandra. Kan tillägga att mannen pratar högtyska felfritt enligt en bekant som har det som modersmål.

Blir det för mycket för vår tjej med svenska, dialekten och högtyska? Kan tänka mig att hon kommer att blanda in ord från dialekten i den riktiga tyskan. Jag har själv läst lite tyska i skolan, men använder många ord som jag snappat upp av mannen och hans familj och uttalar en del ord så som de gör (omedvetet), så jag kan tänka mig att det kanske blir likadant för dottern. 

Flickan är bra tre månader ännu, men man vill ju att det ska bli rätt från början.

Har det förresten någon betydelse vilket språk vi talar inom familjen? Hans svenska är inte felfri och inte heller min tyska så oavsett hur vi väljer att göra så kommer flickan att få höra fel.